#47 The Boo Radleys "Everything's Alright Forever" [1992]

Det här är ett av alla de band som inleder sina karriärer oerhört lovande men sedan går vilse och försvinner ut i glömskan. Boo Radleys två första skivor var helt fantastiska och recensenterna var lyriska men sedan slog de igenom med Wake up Boo och det innebar början på slutet. Men om man jämför debuten med andra samtida bands debuter som blev mycket större, t.ex. Verve, Blur och Oasis, så är Boo Radleys överlägsna dem alla. Denna platta innehåller en mängd underbara popmelodier fullständigt dränkta i distade gitarrer och feedback-skrammel endast överträffat av My Bloody Valentine och The Jesus & Mary Chain. Lyssna särskilt på Does this Hurt?.

#47 Illyah Kuryahkin "count no count" [1996]

Tre ingredienser: ett tjockt lager Godzilla-gitarrer (i några låtar utbytt mot akke), percussion med finger-anslag (bongos, klockor, en stor låda som bastrumma?) och viskande överdubbad sång blir magi på denna mystiska, psykedeliska, hypnotiserande, beroendeframkallande skiva. Exekutören av alla ljud heter Dean Wilson. Vet inget om honom (förutom att han uppenbarligen är Man from U.N.C.L.E-fantast), han tycks ha försvunnit från musikvärlden efter den mer städade och lyxigare instrumenterade uppföljaren "Thirtycabminute" 1999. Om ni kollar upp det här och blir hooked så måste ni även skaffa split-singeln med Mitch Mitchell´s Terrifying Experience (den krullhårige gitarristen från GbV, inte Jimis trummis) där Illyah Kuryahkin gör Takin´a Train (som senare hamnade på "Thirtycabminute" i en sämre version) i en så intensiv porta-galopp att skivan nästan trillar av tallriken.

#47 Lou Reed "Magic and Loss" [1992]

14 sånger om döden. Lou Reeds andra platta på kort tid med samma tema. Den första var "Songs for Drella" som han gjorde till minne av Andy Warhol tillsammans med forne Velvetkollegan John Cale 1990. I den försökte de två gamla kompisarna (som sedan '68 varit på minst en replängds avstånd) skildra deras bortgångne mecenat, nyansera bilden av hans liv till rätt utgångsmusik. "Magic and Loss" har inga ambitioner att skildra ett liv, utan kretsar istället kring Lous egen process i samband med att två nära vänner blir obotligt sjuka och slutligen dör. Det är en nykter berättelse befriad från förskönande beskrivningar, hjältedyrkan och falska förhoppningar. Om man orkar igenom hela plattan på en lyssning (vilket är omöjligt att kräva av en förstagångslyssnare) lämnar den en eftersmak av gamla cigarettfimpar, antibiotika och sjuka kroppsvätskor. Efter det kommer den friska luften och lugnet. Den skildrar till slut också ett sorts uppvaknande. Det krävs ingen Einstein (eller för den delen Shakespeare eller Joyce, för att använda hans egna ord) för att förstå att döden alltid måste varit närvarande på olika sätt i Lou Reeds opiummättade hedonistiska Manhattanliv, men den verkar aldrig ha kommit så nära som den gör här. "I have seen lots of people die, from car crashes or drugs. Last night on 33rd st. I saw a kid get hit by a bus. But this drawn out torture over which part of you lives is very hard to take. To cure you they must kill you. The sword of damocles above your head."

Det är lätt att framkalla bilden av Lou förskjunken i tankar promenerandes ner från 33:e till the Village med en cigarett mellan tummen och långfingret och blicken fäst 15 meter framåt på trottoaren. Det är betydligt svårare att riktigt förstå vad han känner. "Magic and Loss" kan däremot vara en hjälp för den som bättre vill förstå livet, döden och sig själv - och en oundviklig berättelse för de flesta.

#48 Smog "A River Ain´t Too Much To Love" [2005]

"No matter how far wrong you´ve gone/You can always turnaround/Met a woman in a bar/Told her I was hard to get to know/And near impossible to forget/She said I had an ego on me/The size of Texas/Well I´m new here and I forget/Does that mean big or small" (I´m New Here). Ja, jag tycker att du gick vilse efter "Dongs Of Sevotion" 2000, men här hittar du tamejfan tillbaka till toppform, Bill! Akustisk gitarr, luftigare ljudbild, mycket djur och natur. Flickvännen Joanna Newsom (öh, hur mycket yngre är hon egentligen?) på piano i en av världens bästa låtar, "Rock Bottom Riser". Sluter ögonen och ser herr Callahans ryckande vänstra underben på scen i Malmö Folkets Park i lätt regn.

#48 The Jesus and Mary Chain "Darklands" [1987]

Recept:
3 delar ackord (gärna A, D, E)
1 del Beach Boysharmonier
2 delar fuzzgitarrer
1 del motown
1 del trummaskin
2 delar reverb
1 del sång från de lägre registren
Blanda allt i en stor haschpipa och gör ett omslag med suddig bild.
Om önskad effekt uppnås så höj sången ett steg efter första refrängen.
Lycka till!

Jag måste erkänna att jag var orolig när jag satte på Darklands igen. Det är säkert 5 år sen sist. Men det var lugnt, ungefär som att träffa en gammal kompis igen och upptäcka att vänskapen inte bara bygger på sentimentalitet utan fortfarande känns äkta trots att det gått 20 år sedan vi träffades första gången.
-Är det verkligen så länge sedan, utbrister jag.
-Visst, säger vännen, men du behöver inte oroa dig. Jag har inte förändrats ett dugg.
Och tur är väl det. Det som slår mig är att det som jag 1989 tyckte var rebelliskt och hårt nu låter väldigt beskedligt. Skulle nog hellre beteckna soundet coolt. Jag gillar Jesus and Mary Chain bäst så här, när tempot är lite lägre och melodierna får stå framför gitarrerna. Det känns som att här vågar de göra och låta precis som de vill. Visst vill de gärna framstå som deppiga och hårda, men jag tror att bröderna Reid hade jävligt kul när de spelade in den här skivan.

#48 John Fahey ”The Transfiguration of Blind Joe Death” [1965]

Fahey blev för mig känd i samband med min upptäckt av croonern/songwritern M. Ward år -03. I mången Ward-relaterad text i diverse musikblaskor drogs paralleller rörande Wards fingerplocksteknik till just denne Fahey. Givetvis var jag tvungen att kolla upp honom. Problemet var bara var jag skulle börja (det finns nämligen cirka 35 plattor att välja mellan). Men efter lite forskning och samplelyssning fastnade jag för denna, vilket jag idag inte ångrar en sekund. Musiken är ett mishmash av nära besläktade genrer såsom folk, blues, country och jazz, inte helt olikt det som Leadbelly sysslade med på 1930- och 40-talet. Gitarrtekniken vad fingerplock anbelangar är exceptionell och ljudbilden präglas av en närhet och värme som i alla fall får mig på fall. En annan sak som slog mig ju mer jag lyssnade var den underliggande humorn. Allt som oftast skymtar små passager förbi från gamla kända folksånger (t.ex ”The Camptown Ladies” och ”Oh Susanna”), svårt att inte dra på smilbanden i sådana lägen.

Skivan kan till en början kännas svår och man måste nog välja sina Fahey-stunder med omsorg - intrumental gitarrbaserad musik passar helt enkelt inte för alla tillfällen. Detta har medfört att plattan fått verka under en längre tid vilket jag tror endast är till låtarnas gagn, och faktum är att den fortfarande växer. Summa summarum är att ”…Blind Joe Death” är platta #48 med potential att klättra… och det bästa är att det finns ett 30-tal Fahey-plattor till där ute att upptäcka.

#48 Red House Painters [1993]

När man är i San Fransisco, sångaren Mark Kozeleks hemstad, är det svårt att förstå var allt vemod och all uppgivenhet kommer ifrån. Om man jämför med att växa upp i en nordengelsk industristad med en evigt närvarande glåmighet så är San Fransisco rena paradiset. Trots denna paradox är Redhouse Painters ett av världens bästa band när det gäller att göra sorglig och tårdrypande musik. Den här skivan är deras finaste stund med några av de bästa låtarna de gjorde: Katy Song, Mistress, Dragonflies och Grace Cathedral Park (som för övrigt är en av de minsta parker jag besökt). Det handlar helt enkelt om att de är bäst när de mår som sämst.

# 48 Chapterhouse "Whirlpool" [1991]

Drömpop. Chapterhouse är ett band som tyvärr kom lite i skymundan med sin debut i början av 1990-talet. Kanske för att det kom så mycket bra just då, eller för att ingen förstod det stora med deras musik. Läste nyligen en bra recension av skivan på nätet, i samband med en återutgivning av Whirlpool (Läs den här.), där skribenten utgår från skivomslaget. En sovande katt. Hur kommer detta sig? Jo, musiken är allt det där som katter kan vara- fluffiga, drömmande, lekfulla och kan gå från djup sömn till ett vrål på en hundradels sekund. Precis så kan man beskriva denna skivan. När jag lyssnar på musiken idag, 16 år senare känns den fortfarande aktuell och ger mig gåshud på armarna. Låten "Pearl" med Rachel Goswell (från Slowdive) på backing vocals rekommenderas varmt.

#49 Blur "Leisure" [1991]

Popnördarnas debut.
En skiva som svänger mer än samtliga håriga ben i Let's Dance tillsammans. Blurs första skiva bubblar av spelglädje och groovy indiepop. Vem har inte tokdansat till "Theres No Other Way"? Graham Coxon & Damon Albarns känsla och förmåga att snickra ihop 3-minuters pop-pärlor är enastående! Ett extra plus för det grymma och färgglada omslaget (som man gärna hade haft på vinyl).