lördag 11 oktober 2008

#6 The Smiths "The Queen is Dead" [1985]



Här har vi The Smiths vassaste alster. Dessutom finns en av Morrisseys bästa texter på denna skiva, Cemetary Gates. Morrissey är ju känd för att vara vass och fyndig, men i den här låten lyckas han med allt. Några av The Smiths bästa låtar ligger också här: Bigmouth Strikes Again, The Boy with the Thorn in His Side och There is a Light that Never Goes Out. Kombon Morrissey/Marr har aldrig funkat så här bra, varken förr eller senare.

Melodierna och texterna slingrar sig så tätt samman att det är svårt att tro att de inte är skrivna av en och samma person. Ett unikt samarbete som vi knappast kommer att få se mer av.

fredag 10 oktober 2008

#6 The Triffids "Calenture" [1987]



"Calenture : tropical fever or delirium suffered by sailors after long periods away from land, who imagine the seas to be green fields and desire to leap into them."

Calenture var precis vad jag drabbades av 1987 när denna skiva kom. Jag druknade. Drunknade i David McCombs texter, hans fantastiska halvfalska röst och bandets dramatiska och fantasieggande arrangemang. Allt fick mig att drömma mig bort. För mig är inte detta så mycket musik. "Calenture" är för mig en film eller en bok, tonsatt. Efter två sekunder av "Bury me deep in love" är jag borta. Förflyttad till en annan plats, en annan tid där underbara historier utspelar sig. Historier om människor i utkanten, människor förstörda eller uppfyllda av kärlek eller historier om älskade platser.
Vi möter dem, blir presenterade och får en ögonblicksbeskrivning. Som att titta i ett fotoalbum med gamla, gula fotografier. Sen lämnar vi dem. Ofta utan att få ett svar. Och det är upp till var och en att bestämma var och hur historien slutar. Ingen vet.

"There's a chapel deep in a valley
For travelling strangers in distress
It's nestled among the ghosts of the pines
Under the shadow of a precipice
When a lonesome climbing figure
Slips and loses grip
Tumbles into a crevice
To his icy mountain crypt"

- "Bury me deep in love"


I have a letter. familiar paper
I keep a figurine in a locket
It's dedicated, engraved initials
Yellow photograph in a pocketbook
Well the rim of her mouth was golden
Her eyes were just desert sands
But that's not her!
That's just the light
It's only an image of her
It's just a trick of the light

- "Trick of the light"

Blue girl
In a summer dress in the greenhouse
Where she overslept dreaming of an ocean
Like a meadow
But wet, wet with holy water
Blue girl
In the shallows floating completely bare
We fell together cos good love is rare
And in the dying light a kerosene sun
Burns warmer than none

- "Holy Water"

I live under glass in the British museum
I am wrinkled and black, I am ten thousand years
I once lost in business, I once lost in love
I took a hard fall, I couldn't get up
I was frozen out in the lean winter years
When the dollars were few and the faces were mean
I was frozen in business and frozen in love
I took a ten minute nap, man I never woke up

- "Jerdacuttup man"

Kelly left her front light on
I came around
Her tree blew over
I shook her branches down
The wind and I, we howled around her door
Now there's a buckle in the sky. Iightning on the shore
And a face reflected in a puddle on the floor

- "Kelly's Blues"

Någon kanske säger att soundet är daterat. Sant. Men samtidigt passar den storslagna ljudbilden de fabulerande texterna. Jag tror inte jag skulle vilja höra "Calenture" i någon annan produktion.

Jag älskar denna skiva. För evigt.

David McComb R.I.P.

torsdag 9 oktober 2008

#6 Kraftwerk "Trans-Europe Express" [1977]


Kraftwerk [kra´ftv3rk], tysk elektronmusikrockgrupp. K. bildades 1968 som Organisation av Ralf Hütter (f. 1946) och Florian Schneider (f. 1947), fick nuvarande namn 1970 och fick 1974 kommersiellt genombrott med albumet Autobahn. K:s renodlat elektronisk-mekaniska musik har främst tjänat som förebild inom diskomusik, s.k. syntpop och techno, men har även satt tydliga spår hos flera av den bredare rockmusikens producenter och artister. År 2003 kom Tour de France Soundtracks, K:s första album på 17 år. (källa ne.se)

elektronmusik, den form av elektroakustisk musik där alla led i ljudframställningen är elektroniska. (källa ne.se)

elektroakustisk musik, musik där elektronisk framställning och bearbetning av ljud utgör en avgörande och dominerande komponent. Denna vida definition innefattar musik av mycket olika slag, från experimentella ljudskapelser till popmusik av hobbykaraktär, och från rent elektroniska skapelser till musik för traditionella instrument vilken kompletteras med någon form av elektronisk ljudbearbetning. Däremot utesluter definitionen ren förstärkning, inspelning etc. De tonsättare som själva betecknar sin musik som elektroakustisk avser ofta också musik av experimentell karaktär där brus, buller och språkljud utgör en minst lika viktig, eller t.o.m. väsentligare, del än tonhöjdsbestämda ljud. Av denna anledning blir den traditionella notskriften endast undantagsvis användbar. Även om det traditionella västerländska tonförrådet utnyttjas är det som ett specialfall inom ett kontinuum av mikrointervall ner till urskiljbarhetens gräns. [...] (källa: ne.se).

Kraftwerk är så exakt, så precist. Min gode vän och kollega, Sveriges mest skönsjungande demonproducent och hemligaste indiekung, C-O, uppehöll sig länge vid devisen "musik är matematik" och kopplade det slaviskt till sitt arbete framför mixerbordet. Jag var nitisk motståndare till påståendet och menade att det tog bort all glädje och spontanitet samt det fantastiska som kan uppstå i det oväntade och i misstagen. För C-O existerade inga misstag. Musik är ju matematik.

Nu idag är jag nog av åsikten att det är tur att Florian Schneider, Ralf Hütter, Karl Bartos, C-O och alla andra som är av samma inställning till musiken är så konsekventa som de är. Annars skulle musiken hamna i ett ekorrhjul av upprepningar. Kraftwerk förde in helt nya element i musiken och skapade en plattform för såväl en helt ny estetik som ett helt nytt sätt att behandla ljud.

"Trans-Europe Express" är jämte "Autobahn" och "The Man-Machine" deras mästerverk. Den här plattan är dock lite mer konsekvent, lite mer rytmisk och lite mer arketypisk för det Kraftwerk som la beslag på tätpositionen i Krautgänget och blev mönsterbildande för allt som komma skulle. Kraftwerk är för den elektroniska musiken vad Paulus var för kristendomen. Frågan är väl i så fall: vem är Jesus?


onsdag 8 oktober 2008

#7 Built to Spill "Perfect from now on" [1997] och #6 Radiohead "Ok Computer" [1997]

Det krävs väl ingen Nick Kent för att inse att dessa två alster
inte har något som helst att göra med varandra. Där det ena är sprunget ur någon form av urban existensiell ångest så är det andra resultatet av en kulturmässig krock mellan tummande skatetidningar, igenrökta resonemang om alltings beskaffenhet och Led Zeppelin.

I en lägenhet på värnehmstoget hängde affischer representerandes bägge skivorna. Bara en sån sak, vem i sina sinnens fulla bruk hänger efter tonårsåldern upp musikplanscher på väggarna? Nåväl, i denna lägenhet spenderade jag tid genom att stämma gitarrer, röka och äta vetebröd. Vid ett tillfälle pratade jag med en kvinnlig bekant om mötena såsom: "vuxna män dricker
kaffe, lyssnar på musik och äter vetelängd", helt sanslöst mao.
Men det kanske krävs nåt sanslöst för att förstå sig på Perfect from now on? Nog behövdes det för mig alltid, jag kommer ihåg att vi spelade Untrusable pt. 2 flera gånger om, rökte lite mer och fick påtår och för varje tugga karlspaderlängd tycktes jag komma lite närmare någon form av visshet, om inte rörande det faktiskt tämligen naturliga i att fika, så det sanslöst vackra i två dissonanta toner spelade på en Fender Stratocaster. Med Oxfordalstret står det inte lika väl till är jag rädd. Jag hade svårt för den direkt och fann inte många orsaker till att ägna den mer tid. Men någon gång där i cigarettdimmorna så förstod jag att detta var någonting utöver det vanliga.

Det krävs ingen Nick Kent för att inse att dessa två alster verkligen har mycket mer gemensamt än vad man initiellt skulle kunna tro. Båda delar en form av utvidgad syn på popmelodin, båda ser den som en väg till något större, något mer potent. Båda ser populärkultur mer som en utgångspunkt än ett fullbordat faktum.

#7 New Order "Technique" [1989]

världens bästa popplatta. På technique lyckas verkligen New Order med att blanda dansant disko med mörk gitarrbaserad pop (klart bättre än Pet Shop Boys). Låtar som "Mr Disco" och "Vanishing Point" innehåller både euforisk gitarrpop och drömska dansanta beats som är snäppet bättre än "Blue Monday". Märkligt dock att skivans sämsta spår "Fine Time" var första singeln.

#8 My Bloody Valentine "Loveless" [1991]


Loveless håller alltid. Den ultimata shoegazerplattan.

#9 Slowdive "Pygmalion" [1995]

Blue Skied and Clear är en av de finaste ambientpoplåtar som finns. Den här skivan andas merBrian Eno än souvlaki som han var med på. Helt klart Slowdives bästa skiva. Otroligt vackert avslut på deras karriär.

tisdag 7 oktober 2008

#7 Jennifer Gentle "The Midnight Room" [2007]


Låt mig först slå fast: Jag har ingen aning om vad karln sjunger om. Jag tror inte han vet det själv helt säkert heller. Eller att han bryr sig. Han har beskrivit sina kunskaper i sångspråket så här: "My English is shit". Det låter hursomhelst jävligt bra. Karln jag pratar om är Marco Fasolo, låtskrivare och exekutör av alla ljud på den här skivan. Han är italienare. Hans band (jo, det finns ett band, de spelar live) ges ut av amerikanska skivbolaget Sub Pop. Nä, ja, just det, det är nåt som inte stämmer här. Italienare kan inte spela rock. De kan inte ligga på Sub Pop. Musik med nonsenstexter kan inte vara bland det bästa man nånsin hört. Brittisk fejkaccent kan inte vara njutbar.
Men jag älskar det här. Ända sedan jag hörde Take My Hand på en psykedeliasamling som medföljde nåt gubbigt engelskt musikmagasin är jag fast. Jag har inte kollat upp tidigare skivor, eller de otaliga "extra" skivor i mindre upplagor som kommer ut med Jennifer Gentle i stadig ström. Jag nöjer mig med den här. Inspelad i ett läskigt hus. Det hörs. Jag blir rädd ibland. Granny's House måste vara bland det mest skrämmande som spelats in: endast slagverk, ordlös sång och preparerat piano. Spela den riktigt högt och jag lovar att alla råttor lämnar stan i ett nafs!
Jag blir glad också. Vad annat kan man bli av dessa twistade mazurkor, menuetter, schottisar och rondos parade med primitiv rock'n'roll? Sub Pop säger att skivan "pulses with a nocturnal, feverish, hallucinatory emotional atmosphere". Där vill jag vara. Låt oss lite slarvigt kalla genren Psykedelisk Pop. Men det är farligt, jag får associationer till Left Banke, Cerebral Corps, Marmoset och Tintern Abbey och utslag över hela kroppen och undrar varför jag inte har med dem på min lista... Tidig Grateful Dead, Soft Machine, Kevin Ayers, Robert Wyatt, tidig Shamen, kom och hjälp!

#7 Great Lake Swimmers "Bodies and Minds" [2005]



Tony Dekker i Great Lake Swimmers är en sångare som verkligen fångade mig direkt när jag hörde deras debut. En otroligt fängslande röst fylld av vemod och ensamhet. Debuten hade några riktiga gulkorn men var ojämn och lite havtaskigt proucerad. Denna uppföljare däremot är en jämn och välproducerad njutning. Man skulle väl kunna beskriva musiken som Neil Young på metadon. Det är hur som helst vackert och sorgligt. En helt fantastisk skiva helt enkelt.

#8 Ride "Nowhere" [1991]



När jag skrivit om plattorna på min lista har den tes jag drivit i flera år om att de flesta band inte har mer än två tre bra plattor i sig framstått som mer och mer sann. Ride är ytterligare ett sådant band. Tre bra EPs och två riktigt bra LPs sedan var det över. Men Nowhere är riktigt jävla bra. Tunga gitarrmattor, fina melodier och stämsång - vad mer kan man begära? Polar Bear, Vapour Trail och Taste är ren och skär lycka! Jag får dock en tår i ögat när jag tänker på att Andy Bell harvar som basist i Oasis numera, ett band vars existensberättigande upphörde för 13 svåra år sedan. Vilket slöseri...

måndag 6 oktober 2008

#6 Grandaddy ”Under the Western Freeway” [1997]


Experimentiellt och smart på samma gång. En paradox till beskrivning som på pappret stinker tråkighet all världens väg och som väl i det närmaste vore en beskrivning av fusionjazz och folkhögskola. Men det är på pappret det. Verkligheten vittnar om något annat. Verkligheten vittnar om ett av de finaste ögonblicken i modern pop/rock-historia. Verkligheten vittnar om världens bästa albumdebut. Verkligheten vittnar om att denna texts inledande beskrivning i denna skepnad är allt annat än tråkig. För när Jason Lytles vemod kanaliseras ut via arpeggiosynthar, högstadietrumkomp, zoom-distade gitarrer och glassbilsliknande melodislingor blir resultatet inget annat än oerhört gripande. Ett slags hjärtskärande tillstånd infinner sig från första ton till sista brus. Till och med ösiga singelsläppet Summer Here Kids har något sorgset över sig.

I likhet med Grandaddys efterföljande släpp är ”Under the Western Freeway” en finessernas platta där Slumpen lyser med sin frånvaro. Allting är noggrant genomgånget, testat och utvalt för att sedan, väl på rullbandet, vara hugget i sten. Det finns ett otal gäng live-klipp där ute som bekräftar detta. Inte en enda gång avviker man från originalet. Varje upplevt missljud, felspel och röstbristning är oförändrat även live. Tråkigt tycker vissa. Själv nöjer jag mig med att konstantera att det är imponerande, tragiskt och avslöjande på samma gång. För med denna upptäckt går det upp för en att det bakom den slafsiga lo-fi-mässiga ytan, bakom den där ”äh, det funkar”-gestalten gömmer sig en perfektionist. Någon som aldrig nöjer sig med att låta nästan som originalidén. Någon som håller hårt i tyglarna bandmässigt. Någon som, samtidigt som man varje gång ger valuta för pengarna även begränsar sig. En sådan stålvilja kan inget annat än imponera. Men häri ligger även tragiken. För givetvis var det en resa som bara kunde sluta på ett sätt. Perfektionisten verkade till slut på bekostnad av låtskrivaren, och inspirationen försvann i samband med övriga medlemmars tålamod.

Fram till och med ”Sumday” var nog Grandaddy det band som jag tyckte hade högst lägsta-nivå, i stort sett allt de släppt sedan starten var bra (som någon påpekat tidigare; ”vilka B-sidor de spottade ur sig ett tag!”). Efterföljande EP:n och sista fullängdaren lade dock sordin på den entusiasmerande åsikten, och när det sedan stod klart att bandet lägger av kändes det faktiskt helt okej. Hade förmånen att se dem live en gång… och det var grymt. Efteråt hade en bekant berömt trummisen för hans fina och smakfulla spel varpå denne pekade på Jason Lytle och sa; ”It’s all him”.

söndag 5 oktober 2008

#7 KISS “Destroyer” [1976]


Jag brukade vara en ganska så hård och tuff kille på åttiotalet.
Trasiga jeans, nitbälte, dödskallering, jeansjacka med KISS-rygga, folköl, långt hår och fjunmustasch. You name it – I had it (Bildbevis finns – men jag tror att jag lyckats
förstöra det mesta...)!

Precis som för Frans så var ”Creatures of the Night” (1982) mitt första egenhändigt inhandlade album (Nej det var inte alls Duran Durans ”Rio”! Sluta ljug! Mamma köpte
den åt mig! Jag ville inte alls ha den egentligen! Faktiskt!!).
Jag kommer fortfarande ihåg den enorma impact ”I Love it Loud”-videon hade på mig när den gick på SVTs ”NightFlight” (pre-Bagen). Jösses vad tufft det var!!
Creatures-turnén nådde aldrig Sverige. Jag var för liten för att gå på Lick it Up- eller Animalize-turnéerna. Det skulle dröja ända till 1988 (på Crazy Nights-turnén) tills jag fick se KISS live. Då var jag nog ensam kvar bland mina polare att fortfarande digga KISS (och det var svårt efter Crazy Crazy Nights-skivan – uuärk vad den sög!). Alla andra i gänget hade gått vidare till Metallica, Anthrax, Nuclear Assault el.dyl. mangel-i-mangel...
Men visst, konserten var kul. Alla hitsen man ville höra kördes – Detroit Rock City, Heaven´s on Fire, God of Thunder, Lick it Up, I Love it Loud, Rock ´n´ Roll all Nite, Shout it Out Loud, Love Gun mfl mfl. Men det kändes ju så nervattnat. Ingen Ace. Ingen Peter. Inget smink!

Det skulle dröja ända till sommaren 1997 innan jag fick uppleva KISS så som de borde upplevas. Orginalsättningen Gene, Paul, Ace & Peter, fullt uppklädda och sminkade. Inte en låt från post-Love Gun-eran (77-). Jag var där, 25 år gammal, sminkad som Gene, en aning berusad och fullkomligt överlycklig. Till och med det regnväder som låg över Stockholms Stadion och blötte ner oss under Hellacopters set försvann och ersattes av strålande väder sekunden Åskguden Gene Simmons satte sin drakbeklädda demonfot på scenen!

Det brukar argumenteras att Led Zeppelin och Black Sabbath skapade fundamenten till den hårdrock som skrämmer pensionärer till denna dag.
Må så vara, men det var banne mig KISS som gjorde den underhållande!

You wanted the best and You got the best!