Det krävs väl ingen Nick Kent för att inse att dessa två alsterinte har något som helst att göra med varandra. Där det ena är sprunget ur någon form av urban existensiell ångest så är det andra resultatet av en kulturmässig krock mellan tummande skatetidningar, igenrökta resonemang om alltings beskaffenhet och Led Zeppelin.
I en lägenhet på värnehmstoget hängde affischer representerandes bägge skivorna. Bara en sån sak, vem i sina sinnens fulla bruk hänger efter tonårsåldern upp musikplanscher på väggarna? Nåväl, i denna lägenhet spenderade jag tid genom att stämma gitarrer, röka och äta vetebröd. Vid ett tillfälle pratade jag
med en kvinnlig bekant om mötena såsom: "vuxna män drickerkaffe, lyssnar på musik och äter vetelängd", helt sanslöst mao.
Men det kanske krävs nåt sanslöst för att förstå sig på Perfect from now on? Nog behövdes det för mig alltid, jag kommer ihåg att vi spelade Untrusable pt. 2 flera gånger om, rökte lite mer och fick påtår och för varje tugga karlspaderlängd tycktes jag komma lite närmare någon form av visshet, om inte rörande det faktiskt tämligen naturliga i att fika, så det sanslöst vackra i två dissonanta toner spelade på en Fender Stratocaster. Med Oxfordalstret står det inte lika väl till är jag rädd. Jag hade svårt för den direkt och fann inte många orsaker till att ägna den mer tid. Men någon gång där i cigarettdimmorna så förstod jag att detta var någonting utöver det vanliga.
Det krävs ingen Nick Kent för att inse att dessa två alster verkligen har mycket mer gemensamt än vad man initiellt skulle kunna tro. Båda delar en form av utvidgad syn på popmelodin, båda ser den som en väg till något större, något mer potent. Båda ser populärkultur mer som en utgångspunkt än ett fullbordat faktum.
5 kommentarer:
Du är en fantastisk skribent, Andreas. Snygg punchline. PFNO är så mycket du.
Hur i h-e har jag kunnat missa denna post?
Well, well... enda misstaget du gjorde var väl att placera "OK Computer" högre än "Perfect..."
...annars en fin text om en fin tid. Vetelängden är nu utbytt mot "kroassanger" från monsieur Boulangerie. Och de gudabenådade tonerna från Martsch's fender (som vi återigen fick erfara live häromdan minsann) förgyller väl inte lika ofta i nya lyan som under Värnhems-eran.
...och definitivt mindre ciggdimma.
Dessutom föll det bort en bokstav i titeln på världens bästa låt.
uj, jag har tänkt på precis det som andy sade med ordningen. Det enda jag kan motivera det med är att OKC har större palett och en större bredd liksom. PFNO är ju bättre men tuffar på i samma gängor rakt igenom.
Men framförallt så var min lista skriven såhär från början vilket fick mig att inte ändra det.
Erm, rättelse, jag hade faktiskt Kid A istället för OKC men jag kom på att det var aldeles för analt att motivera. På många sätt är den överlägsen men fungerar ju endast som motpol till OKC och utan den hade den varit nåt man säkerligen inte brytt sig om.
Hm. Intressant det där med "Kid A". Har förstått att den är mest "rätt" att hylla bland eliten. Personligen tycker jag att "Amnesiac" är den betydligt bättre av tvillingplattorna. "Kid A" har egentligen bara Idioteque att stoltsera med medan "Amnesiac" har i Pyramid Song bland det bästa de gjort... plus finingarna You and Whose Army?, I Might be Wrong och Morning Bell/Amnesiac.
Dock förstod jag aldrig singelvalet Knives Out. En kvarleva från "The Bends" känns det som... oerhört tråkig.
Men nog hade man väl höjt på ögonbrynen om Radiohead hade släppt "Kid A" utan någon "OK C" i historieböckerna? Hade ju varit ännu galnare motpol till "The Bends".
Skicka en kommentar