#5 Mercury Rev "Deserter's Songs" [1998]

Det blir inte så mycket bättre i min bok. Högtravande utav helvete och samtidigt inrökt så det räcker och blir över. Närmare Tolvskillingsoperan än East River Pipe, mer Trollkarlen från Oz än Jesus Christ Superstar och bara några utblås stjärndamm från något av det bästa jag någonsin hört.

Det vill inte säga lite för en skiva som utan ord och gitarrer lätt skulle kunna midiarrangeras som en demo för vilken modern synth som helst. Nog är spåren mättade av akustiska instrument men vad som lyser här är den chosefria men samtidigt världsfrånavända djupdykningen i keyboard-oceanen. Ett kosmiskt klavertramp av guds nåde helt enkelt.

Som om inte detta vore nog så fungerar skivan på nästan alla plan, från "Holes" ' meditativa hypnosläge via en av världens bästa låtar "The Funny Bird" för att sedan landa i den ultimata arselsparken i kanske världens mest odansanta dansnummer "Delta Sun Bottleneck Stomp".

#5 Beatles "The White Album" [1968]

När jag läser alla intressanta inlägg på 50-listan inser jag att undertecknad är ganska enkelspårig och inte alls har den breda musiksmak som jag intalat mig själv. Hävdade ju att allt började med "Revolver" och står fast vid det. Givetvis gäller det främst det som tilltalar mig. I mångt och mycket har de flesta av skivorna i min skivsamling en fot eller tå i det som Beatles skapade.

"The White Album" är för mig det fulländade där alla i bandet, trots inre motsättningar, drar sitt strå till stacken. Från inledande "Back in the USSR" till avslutande "Good Night". Höjdpunkten på denna tegelsten är låtföljden "Martha My Dear", "I'm So Tired", "Blackbird", "Piggies", "Rocky Raccoon", "Don't Pass Me By", "Why Don't We Do It in the Road?", "I Will" och "Julia", vilka egentligen är B-sidan på förska skivan i LP formatet. Bästa låten, och kanske Beatles bästa någonsin, tycker jag är "While my guitar gently weeps" där George Harrison visar vilken skön låtskrivare han är.

#5 Low "I Could Live In Hope" [1994]

"three inches above the floor
man in a box wants to burn my soul
and I'm tired, and I'm tired.

is that the truth he says
the pain is easy
too many words, too many words"

...inledningstexten på första låten "Words" på skivan sammanfattar Lows musik perkfekt.
I Lows värld är musiken och stämningen det viktigaste och med samarbetet med Kramer (Bongwater, Galaxie 500 etc) på deras debutplatta är atmosfären intensiv och känns som en långsam, framåtdriven och spännande resa både i den sparsmakande musiksättningen med bas, gitarr och trummor och i de obskyra texterna.

Low ändrar stil ofta för varje skiva och de är alltid bra men den enda skiva som ligger i närheten av "I Could Live In Hope" är "Trust". Vacker atmosfärisk musik med snyggt reverb på gitarrerna, då är Low som bäst.

#5 Bob Marley & The Wailers "Babylon By Bus" [1978]

Sitter i skrivande stund på jobbet... Har haft lurar på mig hela dagen, vilket har hjälpt till att stänga ute omvärlden och ge mig lite tröst i en fas av tröstlöst rutinarbete. En påtaglig huvudvärk har gjort sig tillkänna, och dumt nog har jag förstärkt en redan seg och deppig känsla genom att lyssna på deppig musik. Det kulminerade med att iTunes rasslade fram Madrugadas "Majesty", vilket framkallade ett rent fysiskt illamående hos mig. Missförstå mig inte: det är helt fantastisk låt, men den fick mig att må så jävla dåligt. Kände mig gammal, frusen och upplevde en massa mindre behagliga minnen flyga förbi.

Precis vid detta tillfälle bestämde jag mig för att det var dags att ta tag i 50-listan. För att komma in i rätt vibe bytte jag musik till skivan jag ska skriva om nu, Babylon By Bus. Genast kände jag en förändrad sinnesstämning. Det kändes inte så jävla tungt längre. Jag började till och med röra på benen lite i takt med musiken (antagligen till kollegernas förtret).

BBB är en liveskiva, och ligger således i gränslandet för vad som i mitt sinne är tillåtet på den här listan. Men den är å andra sidan ett helt perfekt destillat av det som gjorde Bobban till den perfekta messias. Fy fan vad det svänger. Det är spelglädje och det är helt galet tajt. Uppbackad av en sanslöst välsvetsad kör predikar Bobban sina universella kärleksbudskap till en takt som borde injiceras i moderlivet för alla ofödda barn i den här soppiga tidsåldern, och göra dem immuna mot alla "rat races" de kommer att utsättas för. Hur mycket vi än intellektualiserar musikens uttryck går det inte att passera kärnan, det som driver folk att i massor hänge sig åt något som de upplever vara större än själva livet.

Jag är lite musikaliskt skizzo, jag inser det. Och det blir bara värre för varje år som går. I mitt universum är Bobban lika mycket Jesus som Lennon och Wayne Coyne. Vem jag väljer beror på dagsformen. Gemensamt är väl att de alla är/var bättre live. Eller med Lorne de Wolfes* ord: "teori är en sak, praktik en annan - älskling du är alltid bättre live!"

*efterhandsredigerat efter en pinsam felskrivning. Förlåt, Lorne.

#6 The Smiths "Meat is Murder" [1985]

The Smiths's mörka och stämningsfulla skiva med fantastiska melankoliska låtar som "Well I Wonder" och "That Joke Isn't Funny Any More" och med låtar som "Nowhere Fast" och "Meat Is Murder" får jag alltid gåshud. En skiva jag fick på min födelsedag februari 1985, precis släppt, jag blev tolv år och helt såld!

#6 Luxuria "Unanswerable Lust" [1988]

"It's opening night/let's give them their money's worth/may this show run and run/till it falls off the edge of the earth" (Redneck). "I hate having to desire you/hate feeling this again/I hate having to desire you/in common with other men" (Flesh). "Press me to her tumbling beauty/oh gorgeous siren wraith/I may never know what hit me/but I'll leap with all of my faith/I'll have her way with me/and be delivered as it occurs/she'll be smiling so happily/I'll break my body on hers/I'll break my body on hers" (Lady 21). "God's gone back to heaven/he's deserted us/but what the hell/he never understood us anyway" (Luxuria).
Det här är dramatisk musik. Storslagen. Tuff. Multiinstrumentalisten Noko vräker på med allt han har. Howard Devotos manierade stämma fladdrar målmedvetet omkring i centrum. Hur Howard kom hit till denna bortglömda avkrok i karriären? Han bildade Buzzcocks 1975 med Pete Shelley och sjöng på den första egenfinansierade punksingeln nånsin. Hoppade av Buzzcocks och bildade Magazine som gjorde fyra kompromisslösa LP. Och tidernas bästa liveskiva "Play" 1980! En ojämn men bitvis sjysst soloskiva 1983 ("Jerky Versions of the Dream" - nyligen återutgiven). Två skivor med Luxuria, den ena fantastisk, den andra ("Beast Box" 1990) också bra, lätt att hitta i reabackar. Morrissey citerade Proust i introt till Mlle från "The Unanswerable Lust" på Luxurias sista konsert, sjöng om Howard i The Last of the Famous International Playboys och covrade (liksom många andra, Lolita Pops version var inte så dum...) Magazine-låten A Song from Under the Floorboards. Momus skrev hyllningslåten The Most Important Man Alive.
Vad Devoto gjorde efter Luxuria? Drog sig tillbaka, jobbade i ett fotoarkiv ett antal år. Återförenades med Shelley på "Buzzkunst" 2001. Hade en liten roll som dörrvakt i "24 Hour Party People" medan en riktig skådespelare spelade honom själv. Magazine återförenas 2009 (med originalmedlemmarna HD, Barry Adamson, John Doyle och Dave Formula, men med vem som ersättare för bortgångne John McGeoch - blir det Noko?). Noko har harvat vidare som Apollo 440, men han kan mycket bättre, det visade han här.
Devoto borde ha återförenat Luxuria istället. Men Magazine är inte illa det heller. Och vad han än gör är han världens bästa dåliga sångare!

#5 Neil Young ”Harvest” [1972]

När det handlar om låttexter finns det för mig ingen större än Neil Young. Han har en unik förmåga att skriva hjärtedrabbande och kraftfullt och med ett så pass direkt och okomplicerat språk att till och med en fjärdeklassare förstår (eller när det nu är man introduceras för skolengelskan nu för tiden). Lägg därtill hans röst. Inte nog med att den övertygar i samtliga berättelser (även i de mest klichéartade stroferna), dessutom är den i det närmaste intakt efter snart ett halvt sekels countryrockande. Såg honom i Köpenhamn i våras och även om totalupplevelsen fick sig en och annan törn av de överdrivet långdragna gitarrsolona så var fascinationen desto större över just ungdomligheten i den gamles röst. Nästan i Massey Hall-klass faktiskt.

Och plattan då? Tja, inte så mycket att orda om. Hans bästa och givetvis ett mästerverk.

#6 Depeche Mode “Songs of Faith and Devotion” [1993]

Vissa sanningar är odiskutabla:
* Intensiteten hos ett magnetfält är omvänt proportionell mot
kvadraten av avståndet till ledaren.
* Elvis är död.
* Ingen gillar egentligen fänkål.
* Walking in my shoes är den bästa låt DM någonsin spelat in.

Songs of Fatih and Devotion var kanske inte riktigt den skiva alla DM-fans förväntat sig efter dundersuccén med ”Violator”. Dave Gahan hade skaffat långt hår, gaddat sig som en Mötley Crüe-medlem och skjutit upp långt mer droger än snälla små synthpojkar egentligen får för sina mammor. Inte heller kunde de

få Martin att lägga ner sin jävla gura och artigt traska tillbaks till

sin keyboard den här gången.

Songs.. är en rockskiva, ett gospel för själen, en elektronisk bluesorgie och Depeches bästa album genom tiderna.

”Näää!!!” skriker horder av gamla syntare med vanföreställningar.

”Violator är bäst ju!!! Uuuäähhh!!”

Men det är fel.
Enjoy the Silence undantaget så har jag nog inte lyssnat på Violator den här sidan Millennieskiftet.
Songs... dock.
Den åker på så ofta att jag sällan har orken att sortera in den i hyllan ens (i bokstavsordning Andreas...). Låtarna så. In Your Room (Jeep Rock Mixen sil-vous plait!.), Rush, Higher Love (även om versionen på Songs... Live är bättre), I Feel You , Get right with Me, Condemnation (Amen Brother! Testify!!) Mercy in You.
Till och med Gores två obligatoriska ballader (Martin, alltså vi älskar dig grabben men låt Dave sjunga OK? Dave, låt Martin skriva låtarna så blir alla glada. We clear?), One Caress & Judas, är fantastiska.

...och så Walking In My Shoes. Den bästa låt DM någonsin gjort och en given finalkandidat om vi börjar prata Topp 10 bästa låtar i Världshistorien (vilket vi inte skall göra – skall vi väl inte?).