Sitter i skrivande stund på jobbet... Har haft lurar på mig hela dagen, vilket har hjälpt till att stänga ute omvärlden och ge mig lite tröst i en fas av tröstlöst rutinarbete. En påtaglig huvudvärk har gjort sig tillkänna, och dumt nog har jag förstärkt en redan seg och deppig känsla genom att lyssna på deppig musik. Det kulminerade med att iTunes rasslade fram Madrugadas "Majesty", vilket framkallade ett rent fysiskt illamående hos mig. Missförstå mig inte: det är helt fantastisk låt, men den fick mig att må så jävla dåligt. Kände mig gammal, frusen och upplevde en massa mindre behagliga minnen flyga förbi.
Precis vid detta tillfälle bestämde jag mig för att det var dags att ta tag i 50-listan. För att komma in i rätt vibe bytte jag musik till skivan jag ska skriva om nu, Babylon By Bus. Genast kände jag en förändrad sinnesstämning. Det kändes inte så jävla tungt längre. Jag började till och med röra på benen lite i takt med musiken (antagligen till kollegernas förtret).
BBB är en liveskiva, och ligger således i gränslandet för vad som i mitt sinne är tillåtet på den här listan. Men den är å andra sidan ett helt perfekt destillat av det som gjorde Bobban till den perfekta messias. Fy fan vad det svänger. Det är spelglädje och det är helt galet tajt. Uppbackad av en sanslöst välsvetsad kör predikar Bobban sina universella kärleksbudskap till en takt som borde injiceras i moderlivet för alla ofödda barn i den här soppiga tidsåldern, och göra dem immuna mot alla "rat races" de kommer att utsättas för. Hur mycket vi än intellektualiserar musikens uttryck går det inte att passera kärnan, det som driver folk att i massor hänge sig åt något som de upplever vara större än själva livet.
Jag är lite musikaliskt skizzo, jag inser det. Och det blir bara värre för varje år som går. I mitt universum är Bobban lika mycket Jesus som Lennon och Wayne Coyne. Vem jag väljer beror på dagsformen. Gemensamt är väl att de alla är/var bättre live. Eller med Lorne de Wolfes* ord: "teori är en sak, praktik en annan - älskling du är alltid bättre live!"
*efterhandsredigerat efter en pinsam felskrivning. Förlåt, Lorne.
9 kommentarer:
Fantastiskt, du avslutar ett Marley-inlägg med HdWU-citat! Now that's what I call eklektiskt! På min svenska Topp 50 skulle HdWU vara med flera ggr om.
Första -78:an. Snyggt.
Hade faktiskt en Marley-platta för länge sedan, "Catch a Fire", som tyvärr slarvades bort. Sedan några år tillbaka har jag börjat fundera över om jag kanske behöver en Bobban-platta trots allt. Dock har jag haft klurigheter med att bestämma mig för vilken. Nu vet jag.
Inte för att nån bryr sig, men jag måste få ro, själv: "Teori & Praktik" är ju med Lornes soloplatta "Mogi Mobo", inte på nån HdWU-skiva. Jävligt bra skiva för övrigt, har dock mkt svårt för just den låten, känns klibbig...
Mvh
Bob Mahler & The Wagners
Jag har gjort bort mig alltså. Trodde faktiskt att MoGiMoBo var en HDWU-platta. Det var oerhört länge sedan jag hörde den. Kollar på låtlistan nu. Har för mig att "mina universitet" var en fin låt. Och "vingar på min fot".
Ja, fin är den, hela skivan. Verkligen rätta ordet. Den svävar omkring i en egen o-remastrad 80-talsbubbla med perfekta studiomusikerinsatser, minnesvärda melodier och SÅ mycket välvilja i texterna att jag blir alldeles knäsvag.
Men det är ju REGGAE det borde handla om här. Närmast att komma med på min lista från genren var Pablo Moses "A Song", Ijahman med "Haile I Hymn", Congos "Heart of The Congos", Abyssinians "Satta Massagana" eller nåt med The Gladiators!
Abyssinians "Satta Massagana" är en toppenplatta. Gillar också The Ethiopians. Tycker emellertid, hur trist det än kan låta, att kung Bob utklassar det mesta. Visst "Heart of the Congos" är en tokbra platta, men ändå inte i närheten av så effektfullt och kraftfullt som t.ex. exodus eller burnin'.
Såg förresten Congos på Roskilde för något år sedan. Helt otroliga uppenbarelser. Fyra till tänderna uppumpade 60-plussare med cammokläder och dreads, sjungandes falsett i kör, under mjuka rörelser. Fantastiskt.
Javisst, Bob är bäst.
Clash, Smiths, Bruce, Cure, U2, Cash, Depeche, Radiohead, Cave, Bowie, Dylan, Elvis, Chucken, Wonder, Gaye, Mayfield och Charles är också bäst, men av nån anledning finns de inte med på min lista. Beror det på att de faktiskt inte betyder lika mycket för mig som Cardinal, Idaho och Philemon Arthur, eller att jag maniskt skyr den heliga kanon, eller att det roligare att skriva/läsa om mer oväntade skivor, eller... you tell me, jag vet inte säkert. Beatles, Kinks och Young har jag ju med, för fan. Får ingen rätsida på't.
Låt mig citera Magnus #21: "Det har skrivits för mycket om den här skivan redan, men bra är den."
Eller Johan Z #24: "Den har kallats för mästerverk och klassiker av fler recensenter än jag kan räkna till – och jag är ekonom for chrissakes!"
Öh, vad var det nu jag ville säga egentligen? Äh, jag avslutar med ännu ett de Wolfe-citat:
>>Oberoende vad fursten säger finns en rätt/vet att du är alltid du med livets ögon sett<<
http://www.youtube.com/watch?v=mDd_w8fMolE
Har längtat efter den här tråden. Känner en stor vördnad och respekt inför alla listares arbete. Problemet för min egen del är att kämpa emot strävan efter att vara så otroligt indie, så särdeles unik. Trots att mer än halva ens liv har gått åt att konsumera, dissekera, konstruera och dekonstruera musik drabbas jag av mindrevärdeskomplex när jag inser att jag är fast i en massrörelse och inte är ett dugg "indie" (skurk: andreas s.). Att verkligen ta sig utanför normen kräver en hel del arbete, och ett grymt mått av engagemang - vilket kan kännas krävande för många. Då är det ofta lättare att bara låta sig föras med och bli duperad, allt för en stunds förbehållslös njutning.
Sedan är frågan: är massan verkligen så dum?
Svaret är enligt mig nej, men den lider av att vara alldeles för trögrörlig och lojal. Coldplay, Radiohead, Cure, Springsteen, Stones, Kent etc. kommer ju undan med nästan vad som helst. Men kan man göra som Radiohead (anser jag) och bevara sin integritet och ändå sälja ut överdimensionerade cirkustält - då kan musiken lyfta en nivå till.
eller ska man kanske inte analysera alls. "det är mord. det är mord min vän, att förneka den man är. kom lyssna till min längtans melodi"
http://uk.youtube.com/watch?v=WxWstlNOEoY
En välbesökt tråd kan också behöva ett helt osammanhängande inlägg. Varsågod:
http://uk.youtube.com/watch?v=ZeLq1BNR-EI&feature=related
Jag längtar efter "Sverigelistan"
Skicka en kommentar