#42 Radiohead "Kid A" [2000]

Första gången jag hörde den här skivan hatade jag den. Tyckte den var pretentiös och meningslös. Så jag lyssnade inte på den igen förrän några år senare. Då föll allting plötsligt på plats och jag kunde inse vilken bra platta det var. Ångest och svårmod i ett mycket märkligt ljudlandskap, långt från popmelodier och hitlåtar. Även om OK Computer var ett steg i den här riktningen så var detta mil ifrån det Radiohead jag hade lärt mig tycka om. Nackdelen med att jag började uppskatta Kid A var att de två första Radiohead-skivorna blev olyssningsbara. De blev helt intetsägande. But that´s the price you pay…

#43 Spacemen 3 "Recurring" [1991]

"I've got a head full of shit...feeling just fine. "

Där har vi drogtemat igen. Lyssnaren tar plats, får följa med Sonic Boom och Jason på en musikalisk trip. Vi sätter oss på tåget, destination "Big City". Det tar 10 minuter. Musiken pumpas ut i blodet och gränsen mellan musik och rus suddas ut. Tremolon är stadig och delayet exakt och när vi drömmer oss bort mot det som väntar kan vi inte hindra foten att hålla takten.

Rent musikaliskt är skivan klinisk och perfekt, som en syratrip. Humöret och tempot svänger och varierar, men inte mycket faller ur mönstret och när det väl gör det är det magiskt. Meditativa transportsträckor blandas med cresendon som ger mig gåshud. 60-talsflirten "I love you" är det närmsta groove vi kommer i denna musikgenre och Mudhoney fattade storheten i "When tomorrow hits". Här har vi ett gåshudsparti efter ca 2.10 när den tills dess återhållsamma gitarren släpps lös. Ett annat hittar man i "Billy Whizz/Blue 1" där en liten, ensam gitarr försiktigt börja spela ett enkelt riff. Efter någon minut får den med sig resten av låten och längtar efter att få se detta live. Jag väntar fortfarande på att The Polyphonic Spree ska göra en cover på "Hypnotized".