#37 The Wildhearts "P.H.U.Q." [1995]

Kan for the life of me inte förstå varför The Wildhearts aldrig blev så framgångsrika som de förtjänade (eller förtjänar - de håller på än!). Inget rockband har, i mitt tycke, de senaste 20 åren lyckats så väl med att förena det melodiska, det hårda, det medryckande och det "kan - inte - sluta - sjunga - med - högt - i - bilen - samtidigt - som - jag - spelar - trummor - på - ratten"- ia som just Gingers gäng.

Den fantastiska riffrocken hittar du kanske bäst här, på "P.H.U.Q." (Ja, alla hårdrockare har barnslig humor, live with it!). Debuten "Earth Vs The Wildhearts" är råare. Distortionsexprimentet "Endless Nameless" får det tyngsta Ministry gjort att blekna.

Senaste plattan, återföreningsalbumet "The Wildhearts must be Destroyed" (2004) framkallar absurda luftgitarrsattacker hos gamla hårdrockare som undertecknad (och innehåller fler självhäftande refränger än hela Mötley Crües katalog).

Headbanga lungt!

http://www.youtube.com/watch?v=ptJ41p577YM

# 40 Håkan Hellström "Känn ingen sorg för mig Göteborg" [2000]

Man skryter inte med att man gillar Håkan Hellström. Det kan bero på (a) att han inte kan sjunga (b) att han är stående gäst i Allsång på Skansen (c) att han har en sjömanskostym (d) att 85% av hans fans är under 15 år eller (d) att han inte skäms för att han plagierar Smithstexter.
Jag skiter i vilket för Håkan gör musik som får mig att le.

Jag minns att jag skulle på födelsedagsfest till Malin på biblioteket samma fredag som jag köpte skivan. Den fick mig att (a) fråga alla på festen om de hade hört talas om H H (ingen!)(b) dricka allt för mycket rödvin(c) åka hem redan vid 12 för att lyssna på "En vän med en bil" för 10:de gången på 8 timmar (d) vilja flytta till Göteborg.

# 41 Chemical Brothers "Exit planet dust" [1995]

Träningsvärk. Svettiga kläder i en hög på golvet. Huvudvärk.

Crossover. Ibland blir man överraskad. Man tror att den musikaliska kartan är ritad, men så kommer något nytt som känns gutt. Exit planet dust är en sådan skiva. Visst kämpade Prodigy i samma fåra men Chemical Brothers hittade en ny infallsvinkel och blandade in fler influenser. Mixen av anglofil pop och beats med tunga basgångar funkar perfekt för mig. Problemet är bara att det gör ont efteråt.

#43 Xiu Xiu "The Air Force" [2006]

Xiu Xiu är en mycket sorglig film, jag tror gruppen har döpt sig efter den. Kaos, lycka och sorg kan uppstå i din hjärna när du lyssnar på Xiu Xiu. Avantgarde-pop utan poser. Musikaliskt påminner det om både Talk Talks sköra vemodspop och Skinny Puppys domedagsmässor.

Låtar som Boy Soprano och Save me Save me har poppotential men med underbara avbrott av disharmoni.

Texterna är dessutom så här grymt bra "Loneliness isn't being alone/It's when someone loves you/And you don't have it in you to love them back".

#37 Geschmeido "Zwischen den Mahlzeiten" [1998]

Tar ett försiktig steg några år framåt i den tyska pophistorien och hittar fyra ynglingar från Freiburg i sydvästra Tyskland, nära gränsen till Frankrike. De är stora beundrare av Hamburg-soundet och spelade in denna debutskiva i Hamburg under överinseende av Blumfelds producent Chris von Rautenkranz. Har ni någon gång varit med om att upptäcka ett nytt band via högtalarsystemet i en skivbutik? Mycket trevligt fenomen. "Ursäkta, vad är det du spelar för nåt?"... "Okej, jag tar den!". Den här gången befann jag mig i en liten skivbutik i Wiesbaden av alla ställen. Hur beskriva musiken? Intellektuell indiepop - en korsning av Pavement, Blumfeld och Mopeds typ! Geschmeido har mäktat med ytterligare två skivor, dock inte i alls samma klass. De har tappat sin charmiga ungdomliga direkthet, tänkt för mycket tror jag bestämt. Apropos Deutschneyland II: Nån mer än jag som såg fantastiska tyska rockarna Hip Young Things (vars sångare/gitarrist numera ger ut skivor under namnet Schneider TM) när de spelade i Sverige 1994?

#38 Blumfeld "L'État et Moi" [1995]

Tysk rock sjungen på tyska kan faktiskt vara bra, tro mig. Den kan vara totalt jävla överväldigande bra, som här på Blumfelds andra platta (den första heter "Ich-Maschine" och är nästan lika bra). Blumfeld tog sitt namn från en Kafka-karaktär, leddes av poeten Jochen Distelmeyer och tillhörde den s k "Hamburg-skolan", med föregångare som benknäckarna Kolossale Jugend. Jochens texter om människan i det moderna samhället vävs ihop med ett tätt, melankoliskt, superbt producerat gitarrmanglande. Det är bara att rida på vågen från det inledande helikoptersmattrandet i singeln Draussen auf Kaution, ursinniga Jet Set, uppkäftiga Eine eigene Geschichte, diskopampiga Verstärker, musiklösa dikten L´état et moi (Mein Vorgehen in 4, 5 Sätzen) och... NME valde den här skivan till 37:e bästa LP 1995 och Blumfeld åkte på turné som förband till Pavement. Tyvärr slog man sedan in på en oförklarligt sliskig radiovänlig linje med syntar och trams. Kanske trodde Jochen att hans vassa texter skulle nå landsmännen lättare på det sättet, jag vet inte. Kolla även in tidiga singelsamlingen "Die Welt ist schön" och "Verstärker EP", men undvik allt från 1996 och framåt. Blumfeld har nyligen bestämt sig för att lägga av och är just nu ute på avskedsturné.
Och apropos Deutschneyland, glöm inte den heliga tre-oenigheten Can, Faust och Neu!