#1 The Cure "Disintegration" [1989]

Mycket har redan skrivits om den här plattan på den här bloggen så jag tänker inte skriva så mycket. Bara ett konstaterande: Cures perfekta platta och därmed nästan automatiskt världens bästa skiva.

Allt från inledande Plainsong till avslutande Untitled genomsyras skivan av melankoli och kraftfulla melodier. Lullaby måste dessutom vara en av de mest oväntade hitsinglarna någonsin. Att Robert Smith kan välja att placera 2 late som B-sida på Lovesong är ännu ett tecken på skivans styrka. 2 late hade varit första singel på de flesta andra plattor. Underbart, fantastiskt bra!

#2 The Stoneroses "s/t" [1989]

Stoneroses debutskiva är kanske den ultimata popskivan. Det är inte konstigt att de flesta låtarna blev singlar. Singlarna före, under och efter "S/T" är guldgruvor för älskare av pop med briljanta melodier. Aptitretaren "Elephant Stone", baksidorna "Going Down", "Mersey Paradise" och "Standing here" eller de efterföljande dansgolvsfyllarna (kan man skriva så?) "Fools Gold" och "One Love" är alla helt fantastiska. Att inte dessa låtar får plats på något av Stoneroses album är ett styrkebesked i sig.
Mina absoluta favoriter på "S/T" är "(Song for my) Sugar Spun Sister" och "I am the ressurection". Känslan och harmonierna i den första gör mig tårfylld och slutet på den sistnämnda ger mig gåshud. Varje gång.

#2 New Order "Technique" [1989]

Världens bästa popskiva. Quintessential New Order. Trots att flera låtar har ett duranslag eller ett Ibiza-uptempo-discobeat så är den precis lika melankolisk och "på gränsen" som Closer eller Power, Corruption & Lies. Antar att jag har personifierat mig mer med den eftertänksamme Bernard Sumner än den något skränigt lynniga Ian Curtis. I min värld blev New Order bättre för varje platta fram till Technique, för att sedan påbörja en tragisk kräftgång ner i föredettingarnas underjord. Republic var visserligen briljant, men ändå ett fall nedåt efter den makalösa urladdningen på Technique. Nio låtar, nio klassiker. Öppningen "Fine Time", tillika albumets första singelsläpp, provocerade nog fler än den lockade folk att köpa plattan. Avslutningsspåret "Dream attack" är bland det vackraste som gjorts under ettiketten gitarrpop, en verkligt underskattad New Order-klassiker. Däremellan sju historiska New Orderspår som alla, möjligtvis med undantag av den lite väl tidstypiska "Mr Disco", skulle platsa på en Best of New Order & Joy Division-platta. Och eftersom New Order är/var världens näst bästa band är det självklart att detta är nr 2 på min lista. Typ.

#3 Pink Floyd "The Wall" [1979]

Jag är pretentiös. Har alltid haft lite svårt för distans. Har alltid tagit saker för lite mer allvarliga än vad de var tänkt att vara. I någon strävan att vara kulturellt korrekt, egensinnig och alternativ har jag gjort seriösa försök att värja mig från det storvulna och söka mig till det avskalade och spontana. Det har alltid misslyckats i slutändan, och som grädde på moset - efter att ha gråtit mig igenom Disintegration, varit nostalgisk till Isola, drömt mig bort till OK Computer och gått fullständigt opera till The Lamb Lies Down on Broadway - så går jag alltid och sätter mig och låtsas bli Pink framför the Wall, eller med the Wall i lurarna. Det händer väl sisådär en gång i halvåret.

Det intressanta med den här plattan är att det finns så otroligt mycket negativt att säga om den, som att Roger Waters var fullständigt psycho, på ett klart negativt sätt, under hela tillkomstprocessen, att texterna är dubiösa och reflekterar det sena 70-talets "Me first" åsikter (vilket var tändvätska till stora delar av den brittiska punken), att melodierna är svagare än tidigare Pink Floyd-album, att produktionen är jämförelsevis plastig, och inte minst att den är PRETENTIÖS. I mina öron är den också pretentiös, på samma sätt som the White Album och OK Computer är pretentiösa. (Dessa två plattor som för övrigt gott och väl också skulle kunnat hamna på min lista, fan - jag börjar redan bli nostalgisk över postlistetiden. En tredje platta som inte fick vara med är Born to Run, men den kan knappast anklagas för att vara pretentiös. Däremot har de alla samma svartvita estetik. Det är kanske som med fotbollen - vitt förpliktigar.) Pretentiöst är bra.

NinoNino - NanoNano (we don't need no education) var en av de första låtarna som jag envisades med att sjunga stup i ett (skulle gissa ungefär 6-7 år gammal). Ungefär på samma sätt som jag ca 16 år senare fastnade vid textrader som "And if a ten ton shark" eller "And the tractor came undone" (det här var en fullständigt obegriplig blinkning till Könberg, ni andra - glöm det).

Hur som helst. Det måste ha gjort ont att göra the Wall, hur många miljoner Waters, Gilmour, Wright och Mason än satt och ruvade på redan då. Arvet efter Syd var nu helt bortblåst i musiken, men i lyriken fick det en nytändning: Pink är ju i första hand Waters alterego, men utan erfarenheterna av Syd betvivlar jag att referenserna hade varit desamma. Det är inte utan att jag ser fram emot den tid då någon vågar införa samma uppblåsta koncepttänkande i 2000-talets musik. Vill man ha något i närheten får man väl förflytta till metal-headsens framkrystade mörkerriken, eller de "progressiva" rockbandens universum. Det är emellertid ingenting som har lyckats fånga mig på samma sätt. Det känns bara fånigt. Det gör aldrig the Wall. Det är blodigt allvar.

#2 Sebadoh "Bakesale" [1994]

Den här skivan räddar rocken varje gång nån sätter på den. Den är huggen i sten, välljudande lofi-sten. Den har allt. Den svänger. Den vibrerar av Lou Barlows uppriktighet, av Jason Loewensteins rastlöshet. Den har det koolaste tamburinljudet jag nånsin hört (License to Confuse). Den har det bästa/sämsta omslaget nånsin. Den har världens två bästa rockbasister som spelar gitarr för allt vad känslotygen håller. Den ene av dem (Jason) är dessutom så jävla bra trummis så fy fan asså. Den är tät. Den är fullkomligt knäckande. Den är riff. Den är rough. Den är pop. Den är hopp.

#2 The Jesus & Mary Chain "Psychocandy" [1985]

Detta är den definitiva attitydplattan. Mer "Vi skiter i vad alla tycker"-attityd har jag aldrig stött på hos ett band. Dessutom så är det en debutplatta. Dist och feedback på en aldrig tidigare hörd nivå, allt är formligen dränkt i oljud. Men under denna matta finns underbara pop-pärlor som Phil Spector hade älskat att frammana. Klassikerna trängs verkligen på den här skivan, ta bara Just Like Honey, Never understand, Taste of Cindy, You Trip Me Up och My Little Underground. En platta jag helt enkelt inte kan få nog av.

#2 Mew "Frengers" [2003]

Ständigt dessa jävla danskar. Om Sverige är hugget i konform, fantasilös och repetitiv granit så är Danmarks sanka mark mer öppen mot nya infall, ger en större möjlighet till experiment och har gett dess invånare större möjlighet till att bygga egna sandslott snarare än att kopiera de vedertagna som rapporterats in från föregångsländerna i väst. Jag är inte säker på att Mew har haft några riktiga föregångare dock. Jag är inte säker på att någon kommit i närheten av att konkretisera i ettor och nollor, närmelsevis hälften av den livskraft, en tillstymmelse av den glöden eller någon bråkdel av skönheten i öppningsspåret "Am I Wry? No". Jag är inte säker på att någon, någonsin kommer att göra det heller.

"Am I Wry? No" Är inte en sån låt man bara vill spela om och om igen. Eller jo, den första lyssningsfasen präglas väl av nåt liknande men skulle man råka få fram den i hörlurarna av misstag så är det en låt man hoppar över, vill spara till ett bättre tillfälle, inte slita ut, så bra är den. Jag är totalt överrumplad av faktumet att den inte är mer välkänd än typ, "The Final Countdown". Kanske beror det på att den i videoversion lider av ett skivbolagsförkortat intro och alltså inte fick kärlek från riktigt något håll. Kanske beror det på att jag mot min vilja blivit mer receptiv till taktbyten, hemska tanke, men vore det så kan jag tänka mig att bli gitarrtekniker för Rush på livstid, bara jag får fortsätta lyssna på den här skivan.

Det konstiga är att de spelat in den två gånger. På 1,0 versionen "Half The Worls Is Watching Me" finns samma låtar, ja nästan då, i mer hempulade versioner, fantastiska i sin enkelhet, men på det mesta av materialet hörs det att några McGee-millar på checkhäftet har gjort Mew gott även om det nog inte spelade sig ut precis om alla hade trott. Detta trots avsaknad av Stina Nordenstam och den puttriga men samtidigt fantastiska "King Christian", i vars naivitet hela bandets berättigande står att finna. Möjligtvis kan det vara så att det är där vi har nyckeln till att svennar alltid kommer förbli moppekentlirare, vi vågar inte låta naiviteten ta överhanden och antagligen tar vi för lite droger. Möjligtvis är det det ångestfyllda tankluktandet som gör att vi inte kan få på oss nån annans blåjeans.

Mew kommer att bli världens bästa band om de lyckas att skaffa sig en lite bättre backkatalog. Påföljande alster ger oss de sanslösa "Special" "Zookeepers boy" och J Mascissamarbetet "Why
Are You Looking Grave" som definitivt kommer spelas på mitt bröllop, om jag nånsin kommer lära mig dansa så snabbt.

Nåväl, det enda som drar ner "Frengers" något är den konventionella "Comforting Sounds" där bandet inte tar ut en enda sväng. Det är bara raktuppåner fläskig avslutningslåt leavethekidsclappingatthemerchstand erm, galore. Lite tråkigt, det är en bra låt men förtar för några minuter känslan av att du verkligen skulle kunna ta lån för att följa de här killarna på turné genom nepal, till fots.

Jag har slutat lyssna på den låten för längesen.

#2 Swans "White Light From the Mouth of Infinity" [1991]

"Failure" är världens bästa och deppigaste låt. Det finns ingen låt som överträffar att beskriva bitterheten, depraveringen och misslyckanden i livet så som "Failure" gör. Från första låten "Better than you" till sista låten "(I'm) the most unfortunate lie" så framhävs sångerna av berättelser av inre misslyckande men fortfarande präglat med ett visst hopp (som i "Love Will Save you". Musiken är vacker med mycket tyngd i trummor och gitarrer. Ingen låt är under sex minuter och varje låt är majestätisk. Neurosis är ett band som har fortsatt i Swans anda.

#2 The Cure “Disintegration” [1989]

Dito.

#3 The Residents "Commercial Album" [1980]

Nej vet ni vad! Nu är det dags för lite mer tokigheter. The Residents. Det där mysko bandet som ingen vet vilka de är. Medlemmarna alltså. Spelar konstig musik. USA:s Philemon Arthur & The Dung. Det här är deras konceptalbum om popmusik. Varje låt är en minut lång, och innehåller alla byggstenar som krävs för att skapa en stor poplåt. Eftersom därmed 2/3 av fläsket hos en vanlig hit inte är utvecklat hos de här fula, vackra, missbildade, söta, skeva, proportionerliga, skrikande, jollrande, skrämmande, rara och grymtande bäbisarna blir resultatet fullkomligt förtrollande. För att tala med en av skivans låttitlar: Less Not More. Mångfalden är häpnadsväckande, mycket tack vare gästartisterna, Andy Partridge, Fred Frith, Snakefinger, Lene Lovich och Chris Cutler bl a. Eller inte. En vers och en refräng, behövs det nåt mer? Nej. Varför upprepa dem, när man kan istället kan spela låten igen! Jag spelar dem ofta. Varje gång försöker jag fånga låtarnas essens, men jag har aldrig lyckats. Låt mig försöka sätta ord på det hela med hjälp av texten till låten Moisture: ”Someone saw a strange amount/Of moisture on her lips/And it was also seen upon/Her arms and on her hips/No one knows exactly/Who she was or how she died/But when they opened up her purse/They found a snail inside”. Jag fortsätter att försöka. Det finns inte mindre än 40 hala tvålar att fånga. Om ni fångas av Residents och vill fortsätta att tvätta er rena från i musiksamhället i övrigt rådande konventioner rekommenderas vadsomhelst med dem fram t o m 1988. Allt efter det är, tyvärr, skit.

#3 The Cure "Disintegration" [1989]

Jag kan drabbas av akut "Disintegration-abstinens". Måste lyssna på skivan. Det finns ingen logik i när detta händer. "Disintegration" passar till alla känslolägen - nedstämdhet, lycka, trötthet eller maginfluensa. För mig är detta en vinylskiva och A-sidan är det bästa som gjorts. Om B-sidan hade kommit upp i samma höjder hade "Disintegration" legat på en högre placering. Detta är för övrigt min enda "riktiga" Cure-skiva på listan. Men det räcker långt.

#3 The Cure - Disintegration [1989]

Höjdpunkten på The Cure's karriär. "The same deep water as you" är en av The Cure's bästa låtar och Disintegration är den mest ospretiga skiva The Cure har gjort...Vackert, stort, förföriskt och atmosfäriskt.

#3 The Jesus and Mary Chain "Darklands" [1987]

Bröderna Reid överraskade alla med denna avskalade uppföljare till den feed-back indränkta debuten. Lugnare låtar, ren och klar ljudbild, fast melodierna var fortfarande av samma klass. Man kan nästan nämna alla låtar när man vill skriva om höjdpunkterna på plattan men titelspåret, Happy When it Rains, April Skies, Nine Million Rainy Days och On the Wall är riktiga pärlor. Det talas ju om en ny platta nu när Jim och William åter kan vistas i samma rum, men att de skulle nå dessa höjder igen har jag svårt att tro. Magnifikt!

#2 The Flaming Lips ”The Soft Bulletin” [1999]

Med smak av gammalt överfyllt askfat och billig pilsner samt en klädkod som stavas m.i.s.e.r.a.b.e.l. steg man upp en morgon med en ansenlig huvudvärk i begynnandefas. Det var med blandade känslor man drog upp kedjan till tältöppningen, stack ut huvudet och blickade ut över leråkern. Morgonritualen var lika nödvändig som den var avskyvärd, men ingalunda fanns det någon vettig anledning att tveka. Morgontaggen och återställarpilsnern måste avverkas. Det var ett av de klarast uttryckta rutinerna i den fiktiva överlevnadsguiden för rockfestival. Stämningen på fältet var dämpad och allting tycktes ske i ultrarapid, helt enligt mall för ett festivalområde i uppvaknande. Fast denna gång var det annorlunda, trots allt. Sinnesstämningen i lägret var tyngre än vanligt. Det var Roskildefestival anno Pearl Jam-incidenten.

Ämnet för dagen var givet och bearbetning stod högst på agendan, vilket bland de flesta tält innebar ett avsteg från den sedvanliga ”hävning medelst hasning”. För en del var traumat så tungt att man valde hemfärd före festivalens återstod. Detta var dock aldrig något alternativ för Andy & Co. Förvisso hade Pearl Jam varit en av de mest givna hållpunkterna på agendan men både Calexico och The Flaming Lips var ju kvar. Dock var förväntningarna allt annat än höga. Calexico hade jag hyfsat nyligen blivit introducerad för och hade egentligen ingen uppfattning om livemässigt, men med tanke på att de var en duo förväntade jag mig inga stordåd precis. Och vad Coyne med anhang beträffar hade de mycket kvar att bevisa sedan fjolårets fåneri ”The Car Experience”.

Så, med en baksmälla som så sakteliga börjat ordna upp sig och med vänner i gott sällskap stod man placerad tämligen långt bak i tältet när Calexico intog scenen. Duon var givetvis inte alls en duo, utan en oerhört svängig och samspelt sextett med bemanning på pedalsteel såväl som blås – båda viktiga ingredienser i bandets sound. Den mörka sinnesstämningen som legat tät över Roskilde-fältet under dagen hade genast förpassats till förnimmelse. Och när Joey Burns halvvägs in i konserten bjöd in mariachibandet Mariachi Luz de Luna som ytterligare förstärkning var euforin ett faktum. Till de avslutande tonerna av Desperado-temat Cancion del Mariachi, lutade sig en god vän fram mot mig och sa; ”Det här är nog fan det bästa jag sett”. Jag nickade instämmande och tänkte för mig själv; ”inte en chans i världen att Flaming Lips toppar detta”…

Men det gjorde de. Och när Kung Coyne, med teaterblod i ansiktet och en marionettebeklädd näve sträckt mot skyn, förkunnade att han ställde sig upp och sa ”Yeah!” i samförstånd med resten av Gröna vände sig min vän till mig och sa; ”Nä nä nä. Det här är det bästa jag sett!”. Återigen höll jag med. Mexikansk hatt-o-blås i all ära, men mot Oklahomas egna ”fearless freaks” stod det sig slätt. Med ett tjog fantastiska låtar och den mest välgjorda videoprojiceringen jag sett (och, skall väl tilläggas, en perfekt fylla) kan upplevelsen inte sammafattas som annan än total, och än idag är det faktiskt inget som ens varit i närheten. Inte ens the Lips själva. ”The Soft Bulletin” hade äntligen fått upprättelse och fadäsen med ”The Car Experience” var förlåten redan efter halva inledande Race for the Prize.

#3 The Wonder Stuff “Never Loved Elvis” [1993]

Den perfekta poplåten. Det finns en näve. Cures ”Just like heaven” & “In between days”, Håkans “Ramlar”, Sugars “If I can´t change your mind”, REMs “It's The End Of The World As We Know It ( And I Feel Fine)”, Smiths “Panic”, Bob Hunds “Allt på att kort”, Blurs “Parklife”. Den typen.
Ni vet vilka jag menar. Låtarna som funkar som en vitamininjektion. Sångerna som omedelbart förvisar den gråa vardagen och kastar ut dig på en mental midsommarfest!

Det finns många av dem på den här skivan. ”Caught in my Shadow”, ”Size of a Cow”, ”Here comes Everyone” och ”Welcome to the Cheap Seats” är kanske de som direkt hoppar upp och bitchslappar mig exstatisk. ”Maybe”, ”Mission Drive”, ”38 line Poem” och ”Inertia” anfaller bakifrån och lyckas nästa välta mig. ”Play”, ”Donation”, ”Grotesque” och ”Sleep Alone” sätter en knytäve i magen på mig så jag tappar luften.
(Även B-sidorna från singlarna är rent livsfarliga små ligister! Akta er för; “The Takin' Is Easy”, “Will The Circle Be Unbroken”, “That's Entertainment”-covern, “Me, My Mom, My Dad and My Brother” och framförallt “Room 512 All the News That´s Fit To Print” – i mitt tycke kanske Miles bästa låt!)

Ingen skiva i musikhistorien har någonsin gjort mig lyckligare.

Det räcker långt. Det räcker till en 3:a.

#4 Pink Floyd "The Piper At The Gates Of Dawn [1967]

Syd. Syd. Syd. Dysfunktionella krimskramsord dyrkar du upp ur dyn och dopplerduplicerar till dyspeptiska rim. Dyvlar på dem dynastiska melodier! Dansar drasutigt och dorskt och drattar dityrambiskt på en dvärgdyscha. Diss-dur. Du är den dystra däldens dynamitard! Den populära flumeride-musikens dykdalb!
Efter en genomgång av min egen 50lista inser jag att utan den här skivan hade nog inte en enda skiva (med undantag för 66:an Beatles och kanske 68:orna Kinks och Zombies, hehe) låtit som de gör. Just nu lyssnar jag på bandet Espers makalösa debut från 2003 och sänder ett tack till Syd. Espers är inte med på min lista, ej heller Marmoset. Vill bara nämna dem igen. ”Piper” får vara ställföreträdare för allt skönt flum. Jag hade aldrig fått höra The Black Angels om det inte varit för Interstellar Overdrive. Eller Bardo Pond. Som illustration när jag lyssnar på ”Piper” ser jag ofta videon till See Emily Play rullande i huvudet. Ni vet den där de springer omkring på gräset nära en väg och lufttrummar och spelar luftcricket och skjuter mot folk med en Rickenbackerbas och dansar fjolligt. Världens bästa musikvideo tror jag! Varken den sommarsingeln eller debuten från mars samma år, Arnold Layne, är ju med på skivan! Det stärker bara min vördnad för detta psykåldolmiska mästerverk.
Jag gillar verkligen inte PF efter Syd, har inte gett dem en chans ens. Tänker aldrig göra det heller! Apropå Barrett: Jarrett. Om jag tillåtit mig ha med jazz på listan hade liveskivan ”Personal Mountains” med Keith Jarrett och hans europeiska kvartett inspelad 1979 varit på topp 5. Samma (men på helt annat musikspråk såklart) ohämmade melodiska uppfinningsrikedom. Det finns inga gränser. Shine on you crazy dymmelonsdag etc.

#3 At the Drive-In "Relationship of command" [2000]

I årtionden hade ryggsäcksbärande och pottluggade emokids irrat planlöst mellan skivbackarna. Kanske lyft upp en Sunny day real estate skiva här och satt ner en Jimmy eat worlddito på ett annat ställe. Nånting var inte rätt här. Någonstans saknades den plattan som för evigt skulle förändra deras liv. Musik de trodde skulle säga någonting om dom och den värld de levde i levde inte upp till deras förväntningar. Det var för mesigt och poppigt eller alltför ojämnt för att motivera en genomlyssning av hela skivan.

Gång efter annan begav de sig till butikerna utan att kunna tynga ryggsäcken ytterligare för hemfärden. Ända tills dagen relationship of command stod i skivhyllorna. Med ens var det som om musik tidigare hade stavats med små bokstäver eller konsekvent använt ett annat typsnitt. Förändringen skedde inte över en natt, men efter ett par veckor var nyheten om skivan som för evigt skulle förändra sättet muik uppfattas på ute och världen skulle aldrig bli densamma.

Skivans initiala hotfullhet försvinner i takt med den intresserade lyssnarens tidsinvestering. Fram träder ett komplext ljudlandskap med sammanvävda gitarrer och en skrikig, men allterftersom skivan fortskrider, tonsäker, ärlig och innerlig röst som förkunnar strängens rättvisa. Den är klädsamt befriad från publikfrieri och hitpotential och bottennappen är ytterst lätträknade. Den är också bandets oemotsägbara Magnum opus, den förpassar all tidigare och senare produktion i papperskorgen och skapar ett flammande men dessvärre förgängligt brandtal mot allting du inte tror på. Detta är så långt ifrån musikhistoria du kan komma detta är evig bruksmusik för alla som på sina egna sätt bekämpar onska i världen.

För det här är inte en cdskiva om du trodde det. Det är en stenkaka som Cedric och de andra med fingrarna skrivit in budorden på FATTARDUDETELLER?

Epilog: en försumbar tidsrymd efter att denna skiva släppts valde medlemmarna att gå skilda vägar. Några blidade habila Sparta och Omar och Cedric gick vidare att starta ett av världshistoriens allra sämsta band, Mars volta.

# 4 Håkan Hellström "Känn ingen sorg för mig Göteborg" [2000]

"Känn ingen sorg för mig Göteborg" började spelas på ZTV under år 2000. Jag kom ihåg att jag lyckades se småbitar av videon och tänka att detta är en bra låt, på jobbet hörde jag den senare för första gången. Låten var, och fortfarande är, kanske det bästa jag nånsin hört. så bra att jag allvarligt funderade på att ringa in och be dom spela den igen och upprepa proceduren. Frans kom naturligtvis hem med singeln triumfant och vi började spela den på hans alldeles för dyra stereo. Det var liksom för bra för att vara sant. Man kunde inte trycka in så mycket som var så bra i en enda låt och sen skriva en text som tar tag i en som vilket Morriseyalster som helst, det går bara inte, det är för bra.

Sen kom febern, alla skulle älska Håkan, småtjejer sålde grytlappar på Tradera för att ha råd med konsertbiljetter och jag orkade nog inte med det. På flera sätt hade det varit bättre om HH varit mer av en Rivers Cuomotyp med tejpade brillor och typ skolios, debuten kunde varit inspelad med mindre budget och jag vågat ta till mig hela skivan på en gång. Nu slutade det med att jag fick den i julklapp eller nåt. Vi struntade tillochmed att ta oss i tid till Accelerator på Munchenbryggeriet så att vi skulle kunna se honom spela.

2001 var det dags för spelning på Hawaiiscenen och festivalen direktsändes förtjänstfullt av samma kanal som introducerat artisten. Jag hade börjat skolan vid det laget, men slutat för dagen och satt mig ner i tvsoffan med en fålla, förutsättningslöst och hjälplös inför den emotionella napalmskur det innebär att HH håller hov i raketfart refererandes göteborgskravallerna och föra ett lysande, om än naivt mellansnack. Jag grät som ett barn och insåg att jag härefter kunde dö lycklig.

Såhär i efterhand kan jag säga att skivan inte har några döda punkter, visst är kanske inte "Atombomb" och "Magiskt men tragiskt" några kioskvältare men de fungerar även om de inte kommer gå till musikhistorien. Att Hellström har snott hela låtar och arrangemang ger jag fullständigt faan i. Så länge han inte spelar Astleynummer på allsång på skansen så kommer han vara en av de personer i musiksverige jag ser upp till allra mest.

#4 Slowdive "Souvlaki" [1994]

Här har vi en grymt bra platta, kanske inte lika utpräglad shoe-gazing som Just for a Day men ändå helt fantastisk. Lyssna bara på Alison, 40 Days och When the Sun Hits. Är nog Slowdives mest lättillgängliga skiva, men tveka inte att lyssna på den. Det är värt varje sekund!

#3 Radiohead ”OK Computer” [1997]

Eller ”Varför har jag inte lyssnat på denna skiva en enda gång sedan millenieskiftet?”:

Radioheads historia kan lite slarvigt delas in i ett före och efter OK Computer, där före står för det raka poputtrycket och efter det experimentiella. "OK Computer" är således en blandning av dessa två världar, och till yttermera visso en perfekt sådan, framför allt i förhållande till år 1997. Eller, kanske rent av endast därför? För maken till tajming har väl aldrig tidigare påträffats? Produktionen var djärv och tillrättalagd på samma gång. Något som kändes ultramodernt och långt före sin tid då men som nu i efterhand... bara… väldigt mycket då? Så… kanske inte alls före sin tid egentligen. Utan kanske snarare helt i synk. Eller?

När jag lyssnar på den nu är jag inte riktigt tillfreds med ovanstående resonemang. Låtarna är ju så jävla bra! Och jag vill verkligen inte tro att detta skulle vara för evigt förstört pga produktionen - det hör ju 80-talet till, för guds skull! Nej, det MÅSTE helt enkelt bero på att jag överkonsumerat lyssningsmässigt. Den spelades ju faktiskt ÖVERALLT då det begav sig; TV, radio, på förfesten, klubbarna och efterfesten, hemma, hos vännerna och på jobbet. Vart man än sig vände träffades man av Thom Yorkes makalösa röstregister och subtilt samhällskritiska strofer, de quirk:iga basgångarna och de utomjordiska gitarrerna. Att ”OK Computer” endast skulle vara ett ”verk av och för sin tid” borde dessutom innebära att den nyinvigde, alltså någon som aldrig hört talas om Radiohead tidigare, skulle finna låtmaterialet och uttrycket förlegat och mossigt… är detta möjligt?

Antar att endast den oinvigde kan svara på detta, men indirekt har jag genom mina desperata ”ursäkter” redan besvarat frågan. Jag skakar sorgset på huvudet när jag inser att plattans storhet och betydelse för eftervärlden förmodligen är en illusion och att den enda som jag med säkerhet vet håller den nästnästhögst av alla är jag själv. Och detta trots att den idag spelat ut sin roll som stereouppvärmare. Innebär detta att jag motiverar placering #3 med förklaringen nostalgi? Vilket slöseri.

#4 Ramones “Ramones” [1976]

”One two three four!”

När Dee Dee brölade det för första gången på CBGBs 1974 det var då punken började.
Glöm Stooges, MC5, Doors, New York Dolls och de andra som någonsin kallats för punkens förfäder.

Ramones – De var punkens Big Bang.

Jag frångår mina principer en aning här och erbjuder min fjärdeplats åt Ramones första fyra skivor, ty de är i sanning precis lika underbara allihopa. ”Ramones”, ”Leave Home”, ”Rocket to Russia” och ”Road to Ruin”.
Dessa fyra skivor utgör den mall en generation av efterföljare konstant försöker återskapa. Vissa, Pistols, Clash, Cramps, Ebba och många andra, gjorde så med bravur. De tillförde något eget till den grund Dee Dee, Joey, Johnny & Tommy lade. De flesta andra blir aldrig något mer än bleka kopior.

Hey Ho, Let´s Go

När Joey dog i april 2001 var det som ett slag i magen.

Joey Ramone död?!!?
Han kan väl inte dö, han finns ju nästan inte på riktigt.
På Ramones hemsida hade någon, under en bild av Joey,

lagt upp texten till Life´s a Gas;

"Life's a gas, Life's a gas, Life's a gas, a gas, oh yea
Life's a gas, Life's a gas, Life's a gas, a gas, oh yea
So don't be sad cause I'll be there Don't be sad at all"

&

“Adios Amigo”


Jag grät på riktigt då, blir fortfarande tårögd varje gång jag hör den låten.

-

-

"And I think of times we were together

As time went on it seemed forever

But times have changed

Now things are better

Someone had to pay the price"

(Here Today, Gone Tomorrow)

Vila i frid Joey, Johnny & Dee Dee.

Gabba Gabba Hey!

#4 REM "Automatic for the people" [1992]

För många är detta en sönderspelad klassiker. För att undvika det har jag slutat lyssna på den. Anledningen är rädslan att det ska förstöra min romantiska bild av den. Det finns för många minnen och känslor inblandade. Det gör också att det känns fysiskt svårt att skriva om "Automatic for the people". Mina känslor för skivan är på gränsen till osunda. Så bra som jag tänker mig är den, är den egentligen inte. "The sidewinder sleeps tonight" är ett bra exempel på detta. I tio år var detta den bästa låt jag någonsin hört, utan konkurrens. Nu tycker jag, och bandet också eftersom de inte spelar den live, att den är lite trist. Avslutningen med "Nightswimming" och "Find the river" är magisk. Det räcker till en fjärdeplats. Inte illa.

#4 Dead Can Dance "Into The Labyrinth" [1993]

Dead Can Dance mest fulländade album. Brendan Perry's sång ligger långt fram och de gamla postpunkspåren märks när han citerar Ian Curtis rader "The procession moves on, the shouting is over" i låten "The Carnival is Over". DCD lyckas riktigt bra på låten The Ubiquitous Mr. Lovegrove" att få till orientalisk drone blandat med Nick Caveaktig rödvinsdepp. Varken Brendan Perry eller Lisa Gerrard har lyckats göra en lika bra skiva efter "Into the Labyrinth". Varje låt kändes som en ny klassiker första gången jag lyssnade på skivan och varje låt är fortfarande lika bra idag.

#5 The Juliana Hatfield Three "Become What You Are" [1993]

Hösten 1993 startade jag och två kompisar ett indieband. Planerna drogs upp i en lägenhet med trägolv på en gata med landskapsnamn nära Dalaplan. Vi lyssnade på "Siamese Dream" med Pumpkins och "Become What You Are" med Juliana och bestämde att vi ville låta som en mix av de tu. Vi fick några bra demo-omdömen i Arbetet. Oförstående liverecensioner där skribenterna inte kunde fatta varför vi stod vända mot förstärkarna så långa stunder. Det berodde nog på att vi spontant Sonic Youth/F. Lips-jammade långa partier mitt i poplåtarna. Hela den här perioden kommer tillbaka till mig när jag lyssnar på detta fantastiska tolvlåtarsverk...
16:e december 1993 såg vi henne på Loppen i Köpenhamn. Tätt och popeuforiskt. Dagen efter skulle jag till Stockholm för att spela jullåtar med saxofonkvartett i tunnelbanan. De inspelade pengarna täckte resan och en biljett till Julianas konsert på Gino samma kväll. Konserten spelades in av P3, vårdar den ömt på kassett än idag. Hon gör entré genom att släpas in på scen av trummisen, klagar över att hon har en "bad hair day" och avslutar med en storslagen cover på Leslie Gores You Don't Own Me.
"Become What You Are" låter fortfarande bäst i ett rum med trägolv. Trummorna gör sig inte i lurar. Remastring beställes, tack! Juliana är den eviga tonåringen. Juliana är aldrig nöjd. Juliana har gjort mycket annat bra som jag kan rekommendera (Blake Babies!, ep:n "I See You", "Bed", "Made In China" etc) och solokonserten på KB ifjol var magisk. Hon är, tillsammans med Kirsty MacColl, min absoluta favorit-"backing vocals"-vokalissa. Jag kan lyssna på Lemonheads enbart för att höra Juliana köra! Senaste skivan "How To Walk Away" är dock ett riktigt sömnpiller. Men demosarna som föregick skivan är grymma!
Det måste grusas på Popgatan för att Juliana ska fästa. Och snöplogars vilka låtar den här produkten innehåller! Riff plus melodi plus melankoli plus hooks plus röst blir topp 5 i min bok.

#4 The Cure "Kiss Me Kiss Me Kiss Me" [1987]

Delirium. Panik. Eufori. Ytlighet. Avgrundsdjup. Skivan kan ges hur många abstrakta substantiv som helst. Om man ska hitta någon motsats till vad skivan förmedlar så är det kanske självgod avmätthet och onödiga poser. Varenda ton på plattan vibrerar som av feber, vare sig det handlar om tonsatta tripper som t.ex. 'The Snakepit' och 'If Only Tonight We Could Sleep' eller ytliga popbagateller som t.ex. 'Catch', 'Perfect Girl' och 'Just Like Heaven'.

Vad som gör den här plattan till the Cures bästa och därmed en av de bästa popplattorna någonsin kan dels förklaras av bandets magi, dels genom Robert Smiths låtskriveri, dels genom att betrakta de enskilda musikaliska insatserna var för sig.

Porl Thompson spelar gitarr och keyboards på skivan. (Officiellt gör han inte det senare, men Roberts gamla bästis Lol Tolhurst har vid det här laget sjunkit så långt ner i sitt destruktiva leverne att han börjat fjärmas mer och mer från bandet. På nästa skiva (Disintegration) krediteras han med "other instruments" vilket är en synonym till ingenting.) Tillbaka till Porl. Han fullständigt massakrerar sina Gretsch's och 335:or på ett helt magnifikt sätt. Det handlar lika mycket om anslag som om harmonier. Dessa är till stor del framimproviserade under intryck av enorma mängder rödvin och kemiska substanser i den franska studio där plattan spelades in. Öppnings- och titelspåret 'The Kiss' samt 'All I Want' och 'If Only Tonight We Could Sleep' är kanske de spår en nybörjare bör börja med för att förstå hans storhet.

Trummorna. Boris spelar hårt. Han har ett sjukt hårt och tufft anslag, men kan samtidigt få en softis som 'Catch' att drivas framåt som en ångvält gjord av siden. Det är också massa reverb och skön 80-talsgate på trummorna, vilket jag gillar. Lyssna på 'Icing Sugar'.

Sången. Lika viktigt som den formbundna melodi som bär upp texterna är Smiths androgyna wailande när han drar ut på Crawley-diftongerna. Lyssna på 'One More Time' så fattar ni vad jag menar.

De mest anmärkningsvärda stunderna på plattan är inte lägerelds- och efterfestörhängena 'Just Like Heaven', 'Catch' eller 'Why Can't I Be You'. Det är istället låtar som 'Like Cockatoos', 'Fight', 'Shiver and Shake', 'Icing Sugar', 'Torture' och 'All I Want' - låtar som sällan nämns i "best of"-sammanhang och sällan spelas live.

Ett enkelt sätt att beskriva plattans betydelse för mig är att säga att det är den som har fått mig att sjunga som jag sjunger och spela som jag spelar. Jag har också låst in mig med Kiss Me Kiss Me Kiss Me i olika rum genom åren och låtit den fylla olika funktioner av läkande karaktär. Det har nästan alltid gett avsedd effekt, och jag har kunnat kliva ut ur det där rummet med en känsla av att 'jag vet något som inte du vet'. Men misströsta inte. Du behöver inte vara en misantropisk yngling för att uppskatta skivan. Den går alldeles utmärkt att dammsuga till också. Du bör dock undvika 'Shiver and Shake' om du vill ha kvar något av inredningen efteråt.

#4 M. Ward ”Transfiguration of Vincent” [2003]

”Ju fler skivor man spisar, ju kräsnare blir man” - Välkänt Faktum. Referensramen blir allt större, man blir klokare. Filtret som separerar det poänglösa från det substansiella blir allt finare, och för att verkligen bli hänförd av nuets utbud krävs något extraordinärt. Så med välvässade öron och utvidgat sinne följer tyvärr också besvikelserna. De många besvikelserna. Vilka till slut leder till den punkt då man inser att ny musik inte gör det för en längre, utan för att få uppleva ”kickarna” igen måste man färdas bakåt. Och med detta i åtanke är det därför helt logiskt att största kicken sedan ”The Soft Bulletin” uppenbarar sig i en musiker vars musik låter uråldrig och ultramodern på samma gång.

Howe Gelb-protegén M. Ward kom och förgyllde min musiktorka för några år sedan och har funnits vid min sida sedan dess. Denna lo-fi-konstens ”riddare av den sorgliga skepnaden” sätter alltid låtens bästa i främsta led, och i likhet med en annan av genrens giganter, Will Oldham, räds Ward inte bandet i sina produktioner. Men till skillnad från Oldham flirtar Ward främst med toner från förr, en slags musikalisk eskapism som ibland sträcker sig så långt bakåt i tid som tidigt 1900-tal. I Poor Boy, Minor Key tar han oss tillbaka till den Djangoianska eran i vad som måste vara tidernas mest effektfulla intro. Med Howe Gelb på världens äldsta piano och huvudrollsinnehavaren själv på gitarr jazzar de sig fumligt fram, hjälpta av varandras svajjighet, till det avgörande pianoplinket då två fingerknäpp sätter igång kompet på allvar. I detta ögonblick blev jag övertygad om M. Wards storhet. Resten av skivan är nästan lika bra och i sanning en fest för ”de välvässade”. Som nästsista spår ger han oss sin version av Bowies Let’s Dance och därmed även en av tidernas mest lyckade covers. Detta, mina vänner, är singer/songwriter:ism i sin allra ädlaste form.

#5 David Bowie “Hunky Dory“ [1971]

Jag delar ofta upp Bowies plattor i fyra huvudsakliga grupper:

* Konceptskivorna – Ziggy Stardust, Outside, Diamond Dogs, Buddha of Suburbia
(En mer eller mindre tydlig story. I vissa fall rent musikalmaterial.)

* Ljudbildsskivorna – Heroes, Low, Earthling,

Young Americans, Black Tie / White Noise
(Bowie hittar en ny leksak. Helheten överskuggar ofta de individuella låtarna.)

* De halvhjärtade – Tonight, Hours, Never let me down,

Let´s Dance
(Trots enstaka guldkorn lämnar de dig slutligen besviken.)

* Låt-skivorna – Heathen, Scary Monsters,

Station to Station ...och Hunky Dory
(En variation av stilar och sound, fokus på melodierna.)

Ett år före Ziggy står Hunky Dory med en fot kvar på sextiotales golv, den andra hårt sparkande på dörren till glamrockens sjuttiotal. Låtar som ”Kooks”, ”Fill your Heart” och ”Song for Bob Dylan” reflekterar arvet från Beatles, Kinks och... well, Dylan.
”Changes”, ”Queen Bitch” & “Oh You Pretty Things” siar om de höga klackar, läppstift och ögonskugga som lurar runt hörnet.
I ”Quicksand”, ”Eight Line Poem” och, kanske framförallt, i ”Life on Mars” stiger en ny egen röst fram.
Otrolig skiva, Bowies näst bästa.

”I have been accused of being the man that killed the sixties.
Not true. The sixties were already dead when I got there.
I merely helped to clear away the bodies....”
- David Bowie

#5 The Stone Roses [1989]

Frågan är om det någonsin funnits en större hype för ett band än det gjorde för Stone Roses när de skulle ge ut sin debut. Och hypen var befogad, det är en helt otroligt bra popplatta. De kommer till och med undan med att planka Simon & Garfunkels "Scarborough Fair" rakt av i "Elisabeth My Dear" och dessutom hävda att det är deras egen låt. Om det inte vore för "Don´t Stop" som är en fullständigt meningslös baklängeslåt skulle skivan varit bra rakt igenom. Man fick förhoppningar om att Ian Brown och John Squire skulle bli de nya Morrissey och Marr, men de höll bara i en platta så den jämförelsen föll platt till marken. Men på den här plattan så är deras samspel magiskt och man luras till och med att tro att Ian Brown kan sjunga vilket han senare bevisade att han inte alls kunde, särskilt live var han direkt pinsam. Men det är bara att luta sig tillbaka och njuta av "I Wanna be Adored", "She Bangs the Drums", "Made of Stone" och "This is the One" och då inser man vilken fantastisk skiva detta är.

#5 Mercury Rev "Deserter's Songs" [1998]

Det blir inte så mycket bättre i min bok. Högtravande utav helvete och samtidigt inrökt så det räcker och blir över. Närmare Tolvskillingsoperan än East River Pipe, mer Trollkarlen från Oz än Jesus Christ Superstar och bara några utblås stjärndamm från något av det bästa jag någonsin hört.

Det vill inte säga lite för en skiva som utan ord och gitarrer lätt skulle kunna midiarrangeras som en demo för vilken modern synth som helst. Nog är spåren mättade av akustiska instrument men vad som lyser här är den chosefria men samtidigt världsfrånavända djupdykningen i keyboard-oceanen. Ett kosmiskt klavertramp av guds nåde helt enkelt.

Som om inte detta vore nog så fungerar skivan på nästan alla plan, från "Holes" ' meditativa hypnosläge via en av världens bästa låtar "The Funny Bird" för att sedan landa i den ultimata arselsparken i kanske världens mest odansanta dansnummer "Delta Sun Bottleneck Stomp".

#5 Beatles "The White Album" [1968]

När jag läser alla intressanta inlägg på 50-listan inser jag att undertecknad är ganska enkelspårig och inte alls har den breda musiksmak som jag intalat mig själv. Hävdade ju att allt började med "Revolver" och står fast vid det. Givetvis gäller det främst det som tilltalar mig. I mångt och mycket har de flesta av skivorna i min skivsamling en fot eller tå i det som Beatles skapade.

"The White Album" är för mig det fulländade där alla i bandet, trots inre motsättningar, drar sitt strå till stacken. Från inledande "Back in the USSR" till avslutande "Good Night". Höjdpunkten på denna tegelsten är låtföljden "Martha My Dear", "I'm So Tired", "Blackbird", "Piggies", "Rocky Raccoon", "Don't Pass Me By", "Why Don't We Do It in the Road?", "I Will" och "Julia", vilka egentligen är B-sidan på förska skivan i LP formatet. Bästa låten, och kanske Beatles bästa någonsin, tycker jag är "While my guitar gently weeps" där George Harrison visar vilken skön låtskrivare han är.

#5 Low "I Could Live In Hope" [1994]

"three inches above the floor
man in a box wants to burn my soul
and I'm tired, and I'm tired.

is that the truth he says
the pain is easy
too many words, too many words"

...inledningstexten på första låten "Words" på skivan sammanfattar Lows musik perkfekt.
I Lows värld är musiken och stämningen det viktigaste och med samarbetet med Kramer (Bongwater, Galaxie 500 etc) på deras debutplatta är atmosfären intensiv och känns som en långsam, framåtdriven och spännande resa både i den sparsmakande musiksättningen med bas, gitarr och trummor och i de obskyra texterna.

Low ändrar stil ofta för varje skiva och de är alltid bra men den enda skiva som ligger i närheten av "I Could Live In Hope" är "Trust". Vacker atmosfärisk musik med snyggt reverb på gitarrerna, då är Low som bäst.

#5 Bob Marley & The Wailers "Babylon By Bus" [1978]

Sitter i skrivande stund på jobbet... Har haft lurar på mig hela dagen, vilket har hjälpt till att stänga ute omvärlden och ge mig lite tröst i en fas av tröstlöst rutinarbete. En påtaglig huvudvärk har gjort sig tillkänna, och dumt nog har jag förstärkt en redan seg och deppig känsla genom att lyssna på deppig musik. Det kulminerade med att iTunes rasslade fram Madrugadas "Majesty", vilket framkallade ett rent fysiskt illamående hos mig. Missförstå mig inte: det är helt fantastisk låt, men den fick mig att må så jävla dåligt. Kände mig gammal, frusen och upplevde en massa mindre behagliga minnen flyga förbi.

Precis vid detta tillfälle bestämde jag mig för att det var dags att ta tag i 50-listan. För att komma in i rätt vibe bytte jag musik till skivan jag ska skriva om nu, Babylon By Bus. Genast kände jag en förändrad sinnesstämning. Det kändes inte så jävla tungt längre. Jag började till och med röra på benen lite i takt med musiken (antagligen till kollegernas förtret).

BBB är en liveskiva, och ligger således i gränslandet för vad som i mitt sinne är tillåtet på den här listan. Men den är å andra sidan ett helt perfekt destillat av det som gjorde Bobban till den perfekta messias. Fy fan vad det svänger. Det är spelglädje och det är helt galet tajt. Uppbackad av en sanslöst välsvetsad kör predikar Bobban sina universella kärleksbudskap till en takt som borde injiceras i moderlivet för alla ofödda barn i den här soppiga tidsåldern, och göra dem immuna mot alla "rat races" de kommer att utsättas för. Hur mycket vi än intellektualiserar musikens uttryck går det inte att passera kärnan, det som driver folk att i massor hänge sig åt något som de upplever vara större än själva livet.

Jag är lite musikaliskt skizzo, jag inser det. Och det blir bara värre för varje år som går. I mitt universum är Bobban lika mycket Jesus som Lennon och Wayne Coyne. Vem jag väljer beror på dagsformen. Gemensamt är väl att de alla är/var bättre live. Eller med Lorne de Wolfes* ord: "teori är en sak, praktik en annan - älskling du är alltid bättre live!"

*efterhandsredigerat efter en pinsam felskrivning. Förlåt, Lorne.

#6 The Smiths "Meat is Murder" [1985]

The Smiths's mörka och stämningsfulla skiva med fantastiska melankoliska låtar som "Well I Wonder" och "That Joke Isn't Funny Any More" och med låtar som "Nowhere Fast" och "Meat Is Murder" får jag alltid gåshud. En skiva jag fick på min födelsedag februari 1985, precis släppt, jag blev tolv år och helt såld!

#6 Luxuria "Unanswerable Lust" [1988]

"It's opening night/let's give them their money's worth/may this show run and run/till it falls off the edge of the earth" (Redneck). "I hate having to desire you/hate feeling this again/I hate having to desire you/in common with other men" (Flesh). "Press me to her tumbling beauty/oh gorgeous siren wraith/I may never know what hit me/but I'll leap with all of my faith/I'll have her way with me/and be delivered as it occurs/she'll be smiling so happily/I'll break my body on hers/I'll break my body on hers" (Lady 21). "God's gone back to heaven/he's deserted us/but what the hell/he never understood us anyway" (Luxuria).
Det här är dramatisk musik. Storslagen. Tuff. Multiinstrumentalisten Noko vräker på med allt han har. Howard Devotos manierade stämma fladdrar målmedvetet omkring i centrum. Hur Howard kom hit till denna bortglömda avkrok i karriären? Han bildade Buzzcocks 1975 med Pete Shelley och sjöng på den första egenfinansierade punksingeln nånsin. Hoppade av Buzzcocks och bildade Magazine som gjorde fyra kompromisslösa LP. Och tidernas bästa liveskiva "Play" 1980! En ojämn men bitvis sjysst soloskiva 1983 ("Jerky Versions of the Dream" - nyligen återutgiven). Två skivor med Luxuria, den ena fantastisk, den andra ("Beast Box" 1990) också bra, lätt att hitta i reabackar. Morrissey citerade Proust i introt till Mlle från "The Unanswerable Lust" på Luxurias sista konsert, sjöng om Howard i The Last of the Famous International Playboys och covrade (liksom många andra, Lolita Pops version var inte så dum...) Magazine-låten A Song from Under the Floorboards. Momus skrev hyllningslåten The Most Important Man Alive.
Vad Devoto gjorde efter Luxuria? Drog sig tillbaka, jobbade i ett fotoarkiv ett antal år. Återförenades med Shelley på "Buzzkunst" 2001. Hade en liten roll som dörrvakt i "24 Hour Party People" medan en riktig skådespelare spelade honom själv. Magazine återförenas 2009 (med originalmedlemmarna HD, Barry Adamson, John Doyle och Dave Formula, men med vem som ersättare för bortgångne John McGeoch - blir det Noko?). Noko har harvat vidare som Apollo 440, men han kan mycket bättre, det visade han här.
Devoto borde ha återförenat Luxuria istället. Men Magazine är inte illa det heller. Och vad han än gör är han världens bästa dåliga sångare!

#5 Neil Young ”Harvest” [1972]

När det handlar om låttexter finns det för mig ingen större än Neil Young. Han har en unik förmåga att skriva hjärtedrabbande och kraftfullt och med ett så pass direkt och okomplicerat språk att till och med en fjärdeklassare förstår (eller när det nu är man introduceras för skolengelskan nu för tiden). Lägg därtill hans röst. Inte nog med att den övertygar i samtliga berättelser (även i de mest klichéartade stroferna), dessutom är den i det närmaste intakt efter snart ett halvt sekels countryrockande. Såg honom i Köpenhamn i våras och även om totalupplevelsen fick sig en och annan törn av de överdrivet långdragna gitarrsolona så var fascinationen desto större över just ungdomligheten i den gamles röst. Nästan i Massey Hall-klass faktiskt.

Och plattan då? Tja, inte så mycket att orda om. Hans bästa och givetvis ett mästerverk.

#6 Depeche Mode “Songs of Faith and Devotion” [1993]

Vissa sanningar är odiskutabla:
* Intensiteten hos ett magnetfält är omvänt proportionell mot
kvadraten av avståndet till ledaren.
* Elvis är död.
* Ingen gillar egentligen fänkål.
* Walking in my shoes är den bästa låt DM någonsin spelat in.

Songs of Fatih and Devotion var kanske inte riktigt den skiva alla DM-fans förväntat sig efter dundersuccén med ”Violator”. Dave Gahan hade skaffat långt hår, gaddat sig som en Mötley Crüe-medlem och skjutit upp långt mer droger än snälla små synthpojkar egentligen får för sina mammor. Inte heller kunde de

få Martin att lägga ner sin jävla gura och artigt traska tillbaks till

sin keyboard den här gången.

Songs.. är en rockskiva, ett gospel för själen, en elektronisk bluesorgie och Depeches bästa album genom tiderna.

”Näää!!!” skriker horder av gamla syntare med vanföreställningar.

”Violator är bäst ju!!! Uuuäähhh!!”

Men det är fel.
Enjoy the Silence undantaget så har jag nog inte lyssnat på Violator den här sidan Millennieskiftet.
Songs... dock.
Den åker på så ofta att jag sällan har orken att sortera in den i hyllan ens (i bokstavsordning Andreas...). Låtarna så. In Your Room (Jeep Rock Mixen sil-vous plait!.), Rush, Higher Love (även om versionen på Songs... Live är bättre), I Feel You , Get right with Me, Condemnation (Amen Brother! Testify!!) Mercy in You.
Till och med Gores två obligatoriska ballader (Martin, alltså vi älskar dig grabben men låt Dave sjunga OK? Dave, låt Martin skriva låtarna så blir alla glada. We clear?), One Caress & Judas, är fantastiska.

...och så Walking In My Shoes. Den bästa låt DM någonsin gjort och en given finalkandidat om vi börjar prata Topp 10 bästa låtar i Världshistorien (vilket vi inte skall göra – skall vi väl inte?).

#6 The Smiths "The Queen is Dead" [1985]

Här har vi The Smiths vassaste alster. Dessutom finns en av Morrisseys bästa texter på denna skiva, Cemetary Gates. Morrissey är ju känd för att vara vass och fyndig, men i den här låten lyckas han med allt. Några av The Smiths bästa låtar ligger också här: Bigmouth Strikes Again, The Boy with the Thorn in His Side och There is a Light that Never Goes Out. Kombon Morrissey/Marr har aldrig funkat så här bra, varken förr eller senare.

Melodierna och texterna slingrar sig så tätt samman att det är svårt att tro att de inte är skrivna av en och samma person. Ett unikt samarbete som vi knappast kommer att få se mer av.

#6 The Triffids "Calenture" [1987]

"Calenture : tropical fever or delirium suffered by sailors after long periods away from land, who imagine the seas to be green fields and desire to leap into them."

Calenture var precis vad jag drabbades av 1987 när denna skiva kom. Jag druknade. Drunknade i David McCombs texter, hans fantastiska halvfalska röst och bandets dramatiska och fantasieggande arrangemang. Allt fick mig att drömma mig bort. För mig är inte detta så mycket musik. "Calenture" är för mig en film eller en bok, tonsatt. Efter två sekunder av "Bury me deep in love" är jag borta. Förflyttad till en annan plats, en annan tid där underbara historier utspelar sig. Historier om människor i utkanten, människor förstörda eller uppfyllda av kärlek eller historier om älskade platser.
Vi möter dem, blir presenterade och får en ögonblicksbeskrivning. Som att titta i ett fotoalbum med gamla, gula fotografier. Sen lämnar vi dem. Ofta utan att få ett svar. Och det är upp till var och en att bestämma var och hur historien slutar. Ingen vet.

"There's a chapel deep in a valley
For travelling strangers in distress
It's nestled among the ghosts of the pines
Under the shadow of a precipice
When a lonesome climbing figure
Slips and loses grip
Tumbles into a crevice
To his icy mountain crypt"
- "Bury me deep in love"


I have a letter. familiar paper
I keep a figurine in a locket
It's dedicated, engraved initials
Yellow photograph in a pocketbook
Well the rim of her mouth was golden
Her eyes were just desert sands
But that's not her!
That's just the light
It's only an image of her
It's just a trick of the light
- "Trick of the light"

Blue girl
In a summer dress in the greenhouse
Where she overslept dreaming of an ocean
Like a meadow
But wet, wet with holy water
Blue girl
In the shallows floating completely bare
We fell together cos good love is rare
And in the dying light a kerosene sun
Burns warmer than none
- "Holy Water"

I live under glass in the British museum
I am wrinkled and black, I am ten thousand years
I once lost in business, I once lost in love
I took a hard fall, I couldn't get up
I was frozen out in the lean winter years
When the dollars were few and the faces were mean
I was frozen in business and frozen in love
I took a ten minute nap, man I never woke up
- "Jerdacuttup man"

Kelly left her front light on
I came around
Her tree blew over
I shook her branches down
The wind and I, we howled around her door
Now there's a buckle in the sky. Iightning on the shore
And a face reflected in a puddle on the floor
- "Kelly's Blues"

Någon kanske säger att soundet är daterat. Sant. Men samtidigt passar den storslagna ljudbilden de fabulerande texterna. Jag tror inte jag skulle vilja höra "Calenture" i någon annan produktion.

Jag älskar denna skiva. För evigt.

David McComb R.I.P.

#6 Kraftwerk "Trans-Europe Express" [1977]

Kraftwerk [kra´ftv3rk], tysk elektronmusikrockgrupp. K. bildades 1968 som Organisation av Ralf Hütter (f. 1946) och Florian Schneider (f. 1947), fick nuvarande namn 1970 och fick 1974 kommersiellt genombrott med albumet Autobahn. K:s renodlat elektronisk-mekaniska musik har främst tjänat som förebild inom diskomusik, s.k. syntpop och techno, men har även satt tydliga spår hos flera av den bredare rockmusikens producenter och artister. År 2003 kom Tour de France Soundtracks, K:s första album på 17 år. (källa ne.se)

elektronmusik, den form av elektroakustisk musik där alla led i ljudframställningen är elektroniska. (källa ne.se)

elektroakustisk musik, musik där elektronisk framställning och bearbetning av ljud utgör en avgörande och dominerande komponent. Denna vida definition innefattar musik av mycket olika slag, från experimentella ljudskapelser till popmusik av hobbykaraktär, och från rent elektroniska skapelser till musik för traditionella instrument vilken kompletteras med någon form av elektronisk ljudbearbetning. Däremot utesluter definitionen ren förstärkning, inspelning etc. De tonsättare som själva betecknar sin musik som elektroakustisk avser ofta också musik av experimentell karaktär där brus, buller och språkljud utgör en minst lika viktig, eller t.o.m. väsentligare, del än tonhöjdsbestämda ljud. Av denna anledning blir den traditionella notskriften endast undantagsvis användbar. Även om det traditionella västerländska tonförrådet utnyttjas är det som ett specialfall inom ett kontinuum av mikrointervall ner till urskiljbarhetens gräns. [...] (källa: ne.se).

Kraftwerk är så exakt, så precist. Min gode vän och kollega, Sveriges mest skönsjungande demonproducent och hemligaste indiekung, C-O, uppehöll sig länge vid devisen "musik är matematik" och kopplade det slaviskt till sitt arbete framför mixerbordet. Jag var nitisk motståndare till påståendet och menade att det tog bort all glädje och spontanitet samt det fantastiska som kan uppstå i det oväntade och i misstagen. För C-O existerade inga misstag. Musik är ju matematik.

Nu idag är jag nog av åsikten att det är tur att Florian Schneider, Ralf Hütter, Karl Bartos, C-O och alla andra som är av samma inställning till musiken är så konsekventa som de är. Annars skulle musiken hamna i ett ekorrhjul av upprepningar. Kraftwerk förde in helt nya element i musiken och skapade en plattform för såväl en helt ny estetik som ett helt nytt sätt att behandla ljud.

"Trans-Europe Express" är jämte "Autobahn" och "The Man-Machine" deras mästerverk. Den här plattan är dock lite mer konsekvent, lite mer rytmisk och lite mer arketypisk för det Kraftwerk som la beslag på tätpositionen i Krautgänget och blev mönsterbildande för allt som komma skulle. Kraftwerk är för den elektroniska musiken vad Paulus var för kristendomen. Frågan är väl i så fall: vem är Jesus?

#7 Built to Spill "Perfect from now on" [1997] och #6 Radiohead "Ok Computer" [1997]

Det krävs väl ingen Nick Kent för att inse att dessa två alster
inte har något som helst att göra med varandra. Där det ena är sprunget ur någon form av urban existensiell ångest så är det andra resultatet av en kulturmässig krock mellan tummande skatetidningar, igenrökta resonemang om alltings beskaffenhet och Led Zeppelin.

I en lägenhet på värnehmstoget hängde affischer representerandes bägge skivorna. Bara en sån sak, vem i sina sinnens fulla bruk hänger efter tonårsåldern upp musikplanscher på väggarna? Nåväl, i denna lägenhet spenderade jag tid genom att stämma gitarrer, röka och äta vetebröd. Vid ett tillfälle pratade jag med en kvinnlig bekant om mötena såsom: "vuxna män dricker
kaffe, lyssnar på musik och äter vetelängd", helt sanslöst mao.
Men det kanske krävs nåt sanslöst för att förstå sig på Perfect from now on? Nog behövdes det för mig alltid, jag kommer ihåg att vi spelade Untrusable pt. 2 flera gånger om, rökte lite mer och fick påtår och för varje tugga karlspaderlängd tycktes jag komma lite närmare någon form av visshet, om inte rörande det faktiskt tämligen naturliga i att fika, så det sanslöst vackra i två dissonanta toner spelade på en Fender Stratocaster. Med Oxfordalstret står det inte lika väl till är jag rädd. Jag hade svårt för den direkt och fann inte många orsaker till att ägna den mer tid. Men någon gång där i cigarettdimmorna så förstod jag att detta var någonting utöver det vanliga.

Det krävs ingen Nick Kent för att inse att dessa två alster verkligen har mycket mer gemensamt än vad man initiellt skulle kunna tro. Båda delar en form av utvidgad syn på popmelodin, båda ser den som en väg till något större, något mer potent. Båda ser populärkultur mer som en utgångspunkt än ett fullbordat faktum.

#7 New Order "Technique" [1989]

världens bästa popplatta. På technique lyckas verkligen New Order med att blanda dansant disko med mörk gitarrbaserad pop (klart bättre än Pet Shop Boys). Låtar som "Mr Disco" och "Vanishing Point" innehåller både euforisk gitarrpop och drömska dansanta beats som är snäppet bättre än "Blue Monday". Märkligt dock att skivans sämsta spår "Fine Time" var första singeln.

#8 My Bloody Valentine "Loveless" [1991]

Loveless håller alltid. Den ultimata shoegazerplattan.

#9 Slowdive "Pygmalion" [1995]

Blue Skied and Clear är en av de finaste ambientpoplåtar som finns. Den här skivan andas merBrian Eno än souvlaki som han var med på. Helt klart Slowdives bästa skiva. Otroligt vackert avslut på deras karriär.

#7 Jennifer Gentle "The Midnight Room" [2007]

Låt mig först slå fast: Jag har ingen aning om vad karln sjunger om. Jag tror inte han vet det själv helt säkert heller. Eller att han bryr sig. Han har beskrivit sina kunskaper i sångspråket så här: "My English is shit". Det låter hursomhelst jävligt bra. Karln jag pratar om är Marco Fasolo, låtskrivare och exekutör av alla ljud på den här skivan. Han är italienare. Hans band (jo, det finns ett band, de spelar live) ges ut av amerikanska skivbolaget Sub Pop. Nä, ja, just det, det är nåt som inte stämmer här. Italienare kan inte spela rock. De kan inte ligga på Sub Pop. Musik med nonsenstexter kan inte vara bland det bästa man nånsin hört. Brittisk fejkaccent kan inte vara njutbar.
Men jag älskar det här. Ända sedan jag hörde Take My Hand på en psykedeliasamling som medföljde nåt gubbigt engelskt musikmagasin är jag fast. Jag har inte kollat upp tidigare skivor, eller de otaliga "extra" skivor i mindre upplagor som kommer ut med Jennifer Gentle i stadig ström. Jag nöjer mig med den här. Inspelad i ett läskigt hus. Det hörs. Jag blir rädd ibland. Granny's House måste vara bland det mest skrämmande som spelats in: endast slagverk, ordlös sång och preparerat piano. Spela den riktigt högt och jag lovar att alla råttor lämnar stan i ett nafs!
Jag blir glad också. Vad annat kan man bli av dessa twistade mazurkor, menuetter, schottisar och rondos parade med primitiv rock'n'roll? Sub Pop säger att skivan "pulses with a nocturnal, feverish, hallucinatory emotional atmosphere". Där vill jag vara. Låt oss lite slarvigt kalla genren Psykedelisk Pop. Men det är farligt, jag får associationer till Left Banke, Cerebral Corps, Marmoset och Tintern Abbey och utslag över hela kroppen och undrar varför jag inte har med dem på min lista... Tidig Grateful Dead, Soft Machine, Kevin Ayers, Robert Wyatt, tidig Shamen, kom och hjälp!

#7 Great Lake Swimmers "Bodies and Minds" [2005]

Tony Dekker i Great Lake Swimmers är en sångare som verkligen fångade mig direkt när jag hörde deras debut. En otroligt fängslande röst fylld av vemod och ensamhet. Debuten hade några riktiga gulkorn men var ojämn och lite havtaskigt proucerad. Denna uppföljare däremot är en jämn och välproducerad njutning. Man skulle väl kunna beskriva musiken som Neil Young på metadon. Det är hur som helst vackert och sorgligt. En helt fantastisk skiva helt enkelt.

#8 Ride "Nowhere" [1991]

När jag skrivit om plattorna på min lista har den tes jag drivit i flera år om att de flesta band inte har mer än två tre bra plattor i sig framstått som mer och mer sann. Ride är ytterligare ett sådant band. Tre bra EPs och två riktigt bra LPs sedan var det över. Men Nowhere är riktigt jävla bra. Tunga gitarrmattor, fina melodier och stämsång - vad mer kan man begära? Polar Bear, Vapour Trail och Taste är ren och skär lycka! Jag får dock en tår i ögat när jag tänker på att Andy Bell harvar som basist i Oasis numera, ett band vars existensberättigande upphörde för 13 svåra år sedan. Vilket slöseri...

#6 Grandaddy ”Under the Western Freeway” [1997]

Experimentiellt och smart på samma gång. En paradox till beskrivning som på pappret stinker tråkighet all världens väg och som väl i det närmaste vore en beskrivning av fusionjazz och folkhögskola. Men det är på pappret det. Verkligheten vittnar om något annat. Verkligheten vittnar om ett av de finaste ögonblicken i modern pop/rock-historia. Verkligheten vittnar om världens bästa albumdebut. Verkligheten vittnar om att denna texts inledande beskrivning i denna skepnad är allt annat än tråkig. För när Jason Lytles vemod kanaliseras ut via arpeggiosynthar, högstadietrumkomp, zoom-distade gitarrer och glassbilsliknande melodislingor blir resultatet inget annat än oerhört gripande. Ett slags hjärtskärande tillstånd infinner sig från första ton till sista brus. Till och med ösiga singelsläppet Summer Here Kids har något sorgset över sig.

I likhet med Grandaddys efterföljande släpp är ”Under the Western Freeway” en finessernas platta där Slumpen lyser med sin frånvaro. Allting är noggrant genomgånget, testat och utvalt för att sedan, väl på rullbandet, vara hugget i sten. Det finns ett otal gäng live-klipp där ute som bekräftar detta. Inte en enda gång avviker man från originalet. Varje upplevt missljud, felspel och röstbristning är oförändrat även live. Tråkigt tycker vissa. Själv nöjer jag mig med att konstantera att det är imponerande, tragiskt och avslöjande på samma gång. För med denna upptäckt går det upp för en att det bakom den slafsiga lo-fi-mässiga ytan, bakom den där ”äh, det funkar”-gestalten gömmer sig en perfektionist. Någon som aldrig nöjer sig med att låta nästan som originalidén. Någon som håller hårt i tyglarna bandmässigt. Någon som, samtidigt som man varje gång ger valuta för pengarna även begränsar sig. En sådan stålvilja kan inget annat än imponera. Men häri ligger även tragiken. För givetvis var det en resa som bara kunde sluta på ett sätt. Perfektionisten verkade till slut på bekostnad av låtskrivaren, och inspirationen försvann i samband med övriga medlemmars tålamod.

Fram till och med ”Sumday” var nog Grandaddy det band som jag tyckte hade högst lägsta-nivå, i stort sett allt de släppt sedan starten var bra (som någon påpekat tidigare; ”vilka B-sidor de spottade ur sig ett tag!”). Efterföljande EP:n och sista fullängdaren lade dock sordin på den entusiasmerande åsikten, och när det sedan stod klart att bandet lägger av kändes det faktiskt helt okej. Hade förmånen att se dem live en gång… och det var grymt. Efteråt hade en bekant berömt trummisen för hans fina och smakfulla spel varpå denne pekade på Jason Lytle och sa; ”It’s all him”.

#7 KISS “Destroyer” [1976]

Jag brukade vara en ganska så hård och tuff kille på åttiotalet.
Trasiga jeans, nitbälte, dödskallering, jeansjacka med KISS-rygga, folköl, långt hår och fjunmustasch. You name it – I had it (Bildbevis finns – men jag tror att jag lyckats
förstöra det mesta...)!

Precis som för Frans så var ”Creatures of the Night” (1982) mitt första egenhändigt inhandlade album (Nej det var inte alls Duran Durans ”Rio”! Sluta ljug! Mamma köpte
den åt mig! Jag ville inte alls ha den egentligen! Faktiskt!!).
Jag kommer fortfarande ihåg den enorma impact ”I Love it Loud”-videon hade på mig när den gick på SVTs ”NightFlight” (pre-Bagen). Jösses vad tufft det var!!
Creatures-turnén nådde aldrig Sverige. Jag var för liten för att gå på Lick it Up- eller Animalize-turnéerna. Det skulle dröja ända till 1988 (på Crazy Nights-turnén) tills jag fick se KISS live. Då var jag nog ensam kvar bland mina polare att fortfarande digga KISS (och det var svårt efter Crazy Crazy Nights-skivan – uuärk vad den sög!). Alla andra i gänget hade gått vidare till Metallica, Anthrax, Nuclear Assault el.dyl. mangel-i-mangel...
Men visst, konserten var kul. Alla hitsen man ville höra kördes – Detroit Rock City, Heaven´s on Fire, God of Thunder, Lick it Up, I Love it Loud, Rock ´n´ Roll all Nite, Shout it Out Loud, Love Gun mfl mfl. Men det kändes ju så nervattnat. Ingen Ace. Ingen Peter. Inget smink!

Det skulle dröja ända till sommaren 1997 innan jag fick uppleva KISS så som de borde upplevas. Orginalsättningen Gene, Paul, Ace & Peter, fullt uppklädda och sminkade. Inte en låt från post-Love Gun-eran (77-). Jag var där, 25 år gammal, sminkad som Gene, en aning berusad och fullkomligt överlycklig. Till och med det regnväder som låg över Stockholms Stadion och blötte ner oss under Hellacopters set försvann och ersattes av strålande väder sekunden Åskguden Gene Simmons satte sin drakbeklädda demonfot på scenen!

Det brukar argumenteras att Led Zeppelin och Black Sabbath skapade fundamenten till den hårdrock som skrämmer pensionärer till denna dag.
Må så vara, men det var banne mig KISS som gjorde den underhållande!

You wanted the best and You got the best!

#7 Accept "Balls to the Wall" [1984]

Nej, det är inget skämt. Det kanske är en tuff barriär att ta sig över innan man är redo att inse storheten i det här verket, men väl framme - knyt nävarna och njut. Likt Metallica gjorde med Black Album sju år senare kastade Accept här av sig många av de attribut som hade gjort dem till ett av metal-världens mest inflytelserika band. De övergav i princip helt den genre, thrash-metal, som de varit med och lagt grunden till, för ett benhårt slowtempo-album med en otvivelaktigt utmanande estetik och lyrik. Även för dem som inte fascineras av musikgenren som sådan kan det här vara värt en genomgång, inte minst för att sitt explicita queerfokus, 20 år innan 2000-talets babbel om intersektionalitet och frigörelse över könsgränser. Det komiska i kråksången är ju att inga hårdrockare i vare sig Sölvesborg, Svedala, Trosa, Motala, Höör eller Örnsköldsvik kunde föreställa sig varken Udo eller Rob Halford som homos. De var ju bara läder och hårda, och hårt läder är lika med tufft, och då går det bra att lyssna på "London Leatherboys" i Impalan samtidigt som man viftar med sydstatsflaggan och spöar juggar och intellektuella utanför korvmojjen på fredagskvällarna. Århundradets blåsning, grabbar.

Hårdrocken la grunden för mitt självständiga musikintresse sådär i tioårsåldern. Mitt första egenhändigt köpta album var "Creatures of the Night", Kiss sista sminkade album. Sedan kom Dio, Maiden, Priest, Purple, Accept och King Diamond som ett pärlband av influenser in i en helt oerfaren liten pojkhjärna. En vacker dag 1987 kom jag över ett ex av Pet Shop Boys "Actually" och i ett nafs blev jag "synthare" och sålde således alla mina härliga hårdrocksvinyler. Jag kom senare att genomgå samma inkvisation i relation till synthen till förmån för shoegazing och depprock - då rök alla sköna DM-maxis och obskyra Hot Stuff-band för en spottstyver. Härligt kategoriskt och ombytligt, eller hur? Lite sorgligt ur ett samlarperspektiv så här i efterhand bara.

Började plocka upp gamla trådar för ett antal år sedan, och insåg att det nog inte hade hänt så mycket på de där 20 åren. Känslan av att lyssna på världens fetaste riff, ever, den är sig lik. En skillnad (gudskelov) är dock att jag nu begriper innebörden av texterna på Balls to the Wall.

De två bästa prefixen på musik är "aggro" och "depp", möjligtvis "melankoli", men jag har aldrig varit mycket för det menlöst vackra, eller för den delen, smarta. Så jag välkomnar mer Udo och mindre Bell & Sebastian i mitt liv. Skål!