En närmast overklig känsla kommer över mig när jag ser The Beatles framföra sina songs. Musiken har alltid funnits där och har alltid känts självklar, nästan så att man inte kan föreställa sig en värld utan deras otaliga hits. Deras livsöden har berättats om och om igen, och tillsammans med all kringliggande kommers har själva
bandet The Beatles hamnat lite i skymundan till förmån för producenten, maktkampen, döden och kärleken. Ringo, Paul, John och George är för många i det närmaste gudalika och denna "ikonisering" kan ibland sudda ut de mest väsentliga beståndsdelarna - bas, gitarr, trummor och piano samt tre fantastiska låtskrivare.
För mig är detta bästa plattan. Vad som tilltalar mig mest är den angenäma blandningen av högt och lågt, samt det strukturerade och direkta kontra det flummiga och utflippade. Detta avspeglas inte minst i favoritspåren ”The Fool on the Hill”, ”I am the Walrus” och titelspåret, där den sistnämnda flirtar såväl med genren barnvisa som med musikal. Inte helt oävet får den mig även att resonera kring dess allsångspotential. Något för The Polyphonic Spree’s samlade stämband månne?
