Det är lätt att upptäcka och älska ny musik idag. Back in the days på tidigt 90-tal var det svårare. Tidningen POP var enda kanalen kändes det som vid sidan av sena kvällar framför 120 minutes med Frans. Problemet med detta att det var omöjligt att be om ytterligare information. Att räcka upp handen och förklara att man inte riktigt hängde med i ett resonemng eller förstod en term.
I Stockholm hade du kunnat gå in med POP under armen på din lokala skivbutik och fråga om skivan som recenserats och gått därifrån med skivan och ytterligare några skivor som expediten tipsat om. Eller så gick man på tuff konsert. Eller frågade man sina tuffa kompisar. Eller sina tuffa föräldrar. I Ljungby fanns inga tuffa konserter att gå på. Inga tuffa kompisar att fråga som inte hade samma begränsade horisont som du. Inte heller kunde man fråga några tuffa föräldrar i Ljungby (utom Frans pappa men han var mer rock än pop) Hade du bett om skivtips i videobutiken som sålde skivor i Ljungby skulle jag antagligen sitta här med svarta skinnkläder och rakade sidor på skalpen och lyssna på band döpta efter våldsbrott mellan olika djurraser.
I denna lilla, lilla bubbla man levde i matades man sålunda med POP-sanningar. Inget annat. I en tidig recension av vad jag tror var Anna Hellsten om en skiva som jag inte minns namnet gjordes en uppräkning av ett antal skivklassiker. Mina tonårshänder måste ha börjat svettas vid anblicken av en kanon i popmusik levererad i närmast officiell form från Stockholm. (Detta var innan den officiella POP-kanonen levererades i ett temanummer några år senare.)
Nu skulle här upptäckas, inhandlas och inmutas.
Problemet var att endast skivnamnet på klassikerna gavs. Inte artistnamnet. Med viss stolthet kunde jag dock konstatera att jag redan hade några av skivorna på listan i min ägo. Andra hade jag inte. Younger than Yesterday var en av dessa. Titeln var snyggt och smart. Men hur i en tid innan internet och utan vettiga skivbutiker, kompisar eller föräldrar hittar du en skiva med bara ett namn på? I videobutiken hade de en telefonkatalogstjock lunta som användes för kundbeställningar. Den var indelad efter artistnamn och inte albumtitel. Jag vågade inte fråga om att få låna katalogen för en sökning på egen hand.
Svaret blev noggrann läsning av vad jag vill minnas var tre på varandra följande kataloger från Ginza. I den tredje katalogen dök slutligen skivan upp i en reasektion. Sökandet skedde hemma utan den sociala press det hade inneburit att stå i videobutiken några timmar.
Belöningen var, förutom det oundvikliga inmutandet av bandet som mitt (!!!), en skiva som på ett närmast magiskt sätt lyckas förena bubblande pop med psychadelica , countrytoner och rock'n'roll-stjärne avrättningar. Fullständigt briljant. Och det kunde jag vara helt säker på redan från början tack vare tidningen POP.
