#34 Rufus Wainwright ”Want One” [2003]

Grandiost, självutlämnande och med julkänsla är en väl sammanfattande beskrivning av ”Want One”. Redan i inledande Oh What a World anslås tonen med magnifik orkestrering, ett lån från Ravel samt svulstig Sexsmith-doftande sång. Plattan är smockfull med vackra ögonblick med gåshudspotential. Bäst blir det i 14th Street och textraden ”Why’d you have to break all my heart? Couldn’t you have saved a minor part?”. Mr Wainwright Jr har med detta verk uppenbarligen nått sitt crescendo. Tidigare plattor är förvisso helt ok men står sig slätt i jämförelse med ”Want One”. Och efter ett dylikt stordåd blir man ju onekligen nyfiken på efterkommande album…

Så, med endast en låt (singeln The One You Love) känd för mina sinnen, samt en tokhyllning till recension av Sydsvenskans Maria G. Francke, gjorde jag slag i saken och införskaffade uppföljaren ”Want Two”. Föga visste jag då att redaktör Francke är, har det senare visat sig, en notorisk Wainwright-haussare, totalt oförmögen en kritisk approach när det kommer till denna artist. Det kostade mig 180 spänn och en värdefull plats i skivhyllan.

Nej, ”Want One” är mästerverket som räcker långt (och som man faktiskt till och med kan nöja sig med, såvida man inte tycker att Wainwright är lika med Gud). Mest frekvent snurrar den här hemma kring jul ety Rufus är vår tids Rat Pack, samlat i en röst.

#35 Deep Purple ”Fireball” [1971]

7 spår på 40 minuter. Allt är bra, det mesta genialt. Tre stycken ”toppar” måste ändå nämnas för att säkerställa att plats #35 inte avfärdas i brist på guidning; Fireball, plattans kortaste spår – 3:22 minuter glödande rock’n’roll med ett extraordinärt orgelsolo som pricken över i:et… Anyone’s Daughter – laid back folkcountry med humor farligt nära Stefan & Christer… No One Came – Gillan i sitt esse avlöses av ett långt instrumentalt mittparti som har som enda syfte att släppa in Gillan igen med devisen ”den som väntar på något gott…”.

Finessen, smakfullheten och inte minst samspelet medlemmarna emellan är fenomenalt, vilket resulterat i Deep Purples svängigaste platta någonsin. En stor del i detta har förmodligen Richie Blackmore, vars gitarrs sedvanliga uppmärksamhetskrävande soloutflykter hålls tillbaka med bestämd hand, vilket i sin tur även öppnar för övriga medmusikanter. Och plötsligt märks även deras genialitet, inte minst hammondvirtuosen Jon Lord men kanske framför allt Ian Paice vars trumspel är gudabenådat, närmast att jämföras med personliga favoriter som Soundgardens Matt Cameron och Bob Hunds Mats Andersson. En förebild månne? Hursomhelst, spelglädjen på ”Fireball” är betagande och jag blir alltid på bra humör när spelaren laddas med detta förnämliga vax. Rock’n’Roll och psychedelia i perfekt symbios.