7 spår på 40 minuter. Allt är bra, det mesta genialt. Tre stycken ”toppar” måste ändå nämnas för att säkerställa att plats #35 inte avfärdas i brist på guidning; Fireball, plattans kortaste spår – 3:22 minuter glödande rock’n’roll med ett extraordinärt orgelsolo som pricken över i:et… Anyone’s Daughter – laid back folkcountry med humor farligt nära Stefan & Christer… No One Came – Gillan i sitt esse avlöses av ett långt instrumentalt mittparti som har som enda syfte att släppa in Gillan igen med devisen ”den som väntar på något gott…”.
Finessen, smakfullheten och inte minst samspelet medlemmarna emellan är fenomenalt, vilket resulterat i Deep Purples svängigaste platta någonsin. En stor del i detta har förmodligen Richie Blackmore, vars gitarrs sedvanliga uppmärksamhetskrävande soloutflykter hålls tillbaka med bestämd hand, vilket i sin tur även öppnar för övriga medmusikanter. Och plötsligt märks även deras genialitet, inte minst hammondvirtuosen Jon Lord men kanske framför allt Ian Paice vars trumspel är gudabenådat, närmast att jämföras med personliga favoriter som Soundgardens Matt Cameron och Bob Hunds Mats Andersson. En förebild månne? Hursomhelst, spelglädjen på ”Fireball” är betagande och jag blir alltid på bra humör när spelaren laddas med detta förnämliga vax. Rock’n’Roll och psychedelia i perfekt symbios.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar