#49 Elliott Smith "either/or" [1997]

- Hej, och välkommen hem till mig.

Det är Elliott som bjuder hem oss till sig, Joanna och några andra ställen där han spelat in musik. Där görs det musik som är äkta och helt utan några förskönande filter. Hela skivan luktar inrökt lägenhet, melankolisk bakfylla, beslutsångest och underlägsenhet gentemot det motsatta könet. Say yes, Pictures of me och Between the bars är låtar som ingen kan värja sig mot. Dagen efter Elliotts död satte jag på either/or och det gick inte att hindra tårarna. Det blev så påtagligt äkta att det nästan blev outhärdligt.
På de efterföljande skivorna får Elliott obegränsad budget av stora bolag. Han försöker återskapa stämningen i either/or utan att riktigt lyckas.

När Elliott Smith var på besök i Malmö 1999 (tror jag det var) så hade jag, Micke Nilsson och hans lillebror, som var på besök från Nybro, köpt biljetter till den utsålda konserten. Vi satt på Karlskronaplan och drack öl, lyssnade på skivorna och laddade. Vid nio-tiden får Micke för sig att kolla vilken tid det börjar. Han plockar fram biljetterna och där står "på scen 20.00". Vi skyndar till KB, men tänker att inga konserter börjar på utsatt tid. Det gjorde denna. När vi kommer in är Elliott Smith på andra extranumret. Som tur väl var blev det en halvtimme extranummer och de 30 minuterna var musikmagi.

#48 Pulp "His 'n' Hers" [1994]

Kuken står som ett spett i arbetarkvarterens Sheffield. Men slaknar betänkligt när det upptäckts att den rosa handsken tagits på helt fel. Den här skivan är sida 3 digitaliserad, den är alla brittiska mäns hopp om att flickorna på gatan har höfthållare istället för strumpbyxor under kjolen och den är en våt fläck på nedärvda tonårslakan.

Den här skivan borde inte säljas i affärer, den borde tryckas i handen på dig av en ondskefull styrkelyftartyp utanför en neonljusupplyst strippbar i Shoho, naturligtvis skulle biffen kräva dig på hela språkresekassan efteråt så att du hade fått lifta hem till Brigton med plattan som enda sällskap. Man vill nästan inte ta iden, kanske är det därför jag inte spelar den så ofta, den ligger
liksom inpackad i hinna av tonårsfylla och ouppfyllda drömmar.

Pulp ter sig annorlunda på denna skiva. Det är ett mer sofistikerat band än det som de flesta känner igen från Different classperioden, det är sinnrikt ihopvävd tafflighet som skapar en komplett ljudbild som bandet aldrig skulle överträffa. För alla de byggnadselement som gjorde This is Hardcore så bra finns här, bara i lite smutsigare, råare och ärligare kostym.

Jag tänkte inte nämna Babies först i denna text, men när jag lyssnar på skivan är det omöjligt att lämna den utanför. Den har tydliga Morriseyesque:a kvaliteter, man behöver bara lyssna på den en gång för att kunna hela texten, att går att dansa till gör ju inte saken direkt sämre. Men denna skiva ska nog helst inte spisas från dansgolvet, som soundtrack till en tågresa genom brittiska industrilandskap fungerar den bättre, även om lyssnaren antagligen spä på sin sexuella frustration och antagligen börja stöta på trebarnsmamman intill.

Jarvis är den quintesensielle bandledaren, mannen som dirigerar en rätt rutten orkester och skapar sig själv en självklar plats i brittisk populärmedia, som visar baken åt Jacko bara for the hell of it och som nu skapat sig ytterligare en karriär som soloist.

Trots att de rosa handskarna nuförtiden oftare huserar i diskbaljan än i sovrummet i den generations hushåll som först upptäckte denna skiva så tror jag att den kommer att bli lika historisk som någon Soft cell utgivning, trots att den noppiga enknappskavajen nu bytts
till tvåknäppt dressmandito så kommer de där fuktiga, lätt håriga och fish and chipsdoftande tankarna att komma tillbaka, förr eller senare.

Var så säkra.

Russian futurists: The Method of modern love (2001)

Soft Cell: The Very Best of Soft Cell (2002)

# 50 Black Sabbath "vol 4" [1972]

Till skillnad från de flesta Sabbath-plattor så är Vol 4 en sammanhållen historia istället för en platta med tre klassiker och resten utfyllnad. Den här skivan är full av musikaliska ambitioner och texter som skvallrar om ett band som börjat vandra på farliga när det gäller drogintag, inte minst Snowblind. De tunga riffen sitter som gjutna genom hela plattan. En hårdrocksklassiker med ett av rockhistoriens viktigaste band.

# 49 The Afghan Whigs "Gentlemen" [1993]

Jag kan erkänna att jag inte är en rock and roll-kille. Gitarrbaserad musik om att supa, knulla och sitta i fängelse är på sin höjd älskvärt i små doser. Aldrig i stora doser. Jag återvänder alltid till gitarrbaserad musik om te, kyssar och att sitta på caf'é.

Gentlemen är min listas enda undantag från min syn på rock and roll-album. Tror jag.

Greg Dullis nakna texter om tillvarons skörhet och fulhet och hans fantastiska röst ger skivan en helt makalös närvaro och sug. Ett sug som ytterligare förstärks genom hela skivans starka låtlista av en driven och mörk gitarrock som vackert färgats av soul och gospel. (Albumet 1965 [1998] fick tyvärr en hel slapstickdunk soulfärg över sig och kan därför omöjligt placeras högre än plats 73.)

I en perfekt värld hade Greg Dulli varit vår tids Jagger. Greg Dulli lever dock inte en perfekt värld. Han vet det och vi vet det. Kanske med lite hjälp av Gentlemen

#50 Guided by Voices "Bee Thousand" [1994]

Första GbV-försöket: EP:n "The Grand Hour" i lyssningsbåset på Skivhugget i Göteborg. Lät som om den vore inspelad genom en lägenhetsvägg. Andra försöket: LP:n "Vampire On Titus" på Records & Comics (av alla ställen...) i Malmö. Hmm, det finns nåt här, jag köper den. Sen var det kört. Jag blev total Pollard- och Sproutoman. "Bee Thousand" lyfte de gamla gubbarna (Robert Pollard var 36 när det "hände") från total obskyritet till att bli New Yorks indie-elits gunstlingar och så småningom kontrakt med Matador. Det har skrivits en hel liten bok av Marc Woodworth om skivan. I den ges flera möjliga förklaringar till skivans titel, varav den intressantaste kanske är att "Bee Thousand" låter som "Pete Townshend", om man säger det sluddrigt. 33 1/3-serien (utgiven av Continuum) innehåller en del andra skivor som kan tänkas hamna på min 50-lista, hehe. "Bee Thousand" gavs också ut som trippel-LP häromåret med 35 extralåtar! Texterna betyder antingen ingenting eller har fler lager än ett helt lager med lök. "I met a non-dairy creamer/Explicitly laid out like a fruit-cake/With a wet spot bigger than a great lake/She took me to the new church & baptized me with salt/She told me, 'liquor', I am a new man" (Hot Freaks) är ett exempel på vad som skrålas på en GbV- (eller numera Pollard-) konsert.

#49 Stranglers "Rattus Norvegicus" [1977]

Det ska bli intressant att se de färdiga listorna (om vi nu kommer så långt) avseende fördelningen manliga/kvinnliga artister. När klass och etnicitet har varit själva pelarna i skapandet av den moderna rockmusiken har kön och genus aldrig riktigt fungerat som samma kreativa katalysatorer på verkligt bred front. Jag kan i alla fall med lätthet konstatera att min lista (jo - det finns ett utkast) balanserar på en hårfin gräns mot ren chauvinism. Tragiskt.

Låt oss därför istället vända lite på begreppen. Är vi till hundra procent socialkonstruktivistiska och bejakar det faktum att det inte finns några andra än yttre medfödda skillnader mellan könen, och att manlighet endast är en uppsättning attribut som kan appliceras på vem som helst, ja då kanske varken rockhistorien eller listorna framstår som så väldigt manliga längre. Snarare tvärtom.

Den största hiten på Stranglers debutplatta "Rattus..." var Peaches. Ett basriff att dö för med ett knäckande hårt ljud, komprimerade trummor, en televisiongitarrhook som dyker upp tillräckligt sällan för att vara intressant och en doorsorgel som tar över på slutet. Thats it. Och så förstås - en genomarbetad text. Chauvisnism...(se comments) ...eller bara en drift med hela den brittiska arbetarklassmansrollen? Jag har i alla fall jävligt svårt att inte dra på smilbanden efter en genomlyssning av Rattus. Jag har också svårt att stå still. Konceptet är enkelt och hela plattan bygger, precis som "Peaches" på en primitiv kombination av hammond, stenhårt basspel och kompromisslös sång framfört med grym frenesi kombinerat med en känsla för rytm. Förutom "Peaches" så står "Hangin around" och "Down in the Sewer" ut i en klass för sig.

Stranglers gjorde två stenhårda plattor där de red på punkvågen (öppnade bl.a. på Ramones första Londonspelning, blev framlyfta i punkfanzinet Sniffin' Glue, hamnade i storslagsmål med punkhatande raggare i Sverige [källa: Allmusic]) utan att aldrig riktigt vara punk för att sedan försvinna in i prettoland. För mig finns bara "Rattus...". Det kan bero på att den fanns hemma när jag var liten och att jag fascinerades av råttan på baksidan av vinylen samt att jag redan då förstod att uppskatta flytet i Hangin'around. Det kan också bero på att den är oöverträffad att dammsuga till.

#49 Longpigs "the Sun is Often Out" [1996]

Britpop, denna föraktade musikgenre som självdog som en ITbubbla när världens musikälskare sett att kejsaren inte hade några kläder på sig. Med ner i avgrunden drog den tidningen Melody Maker och en handfull band som utan vågens bittra efterdyningar hade kunnat sett fram emot prunkade karriärer.

Ett av de banden var det alldeles för förbisedda Longpigs som i början av sin karriär fick draghjälp av hackkycklingarna i Shed Seven. the Sun is Often Out är ett popmästerverk av sällan skådad kvalitet. Öppningstrion av låtar är otroligt stark : Lost Myself som på patenterat Creepvis växlar mellan aggressiva refränger och väna verser toppat med insporerat gitarrspel. She Said med pianon och oemotståndliga, hookiga partier. Far, som är en slick, kärlekskrank och folkig poplåt med skräniga gitarrer, liksom vuxen på något sätt.

Resten av plattan är någon slags märklig mishmash och håller inte riktigt ihop. On and on var en smärre hit och återfanns på något mindre uppmärksammat soundtrack. En intetsägande ballad med tråkiga Hammondorglar. Happy again är nån slags inspirerad Personal jesuspastich med löjliga texter men ändå med oemotståndliga element.

Plattan är ytterst välproducerad, belackare hade kunnat mynta termen nu-pop på grund av processeringen av gitarrerna och det välarbetade arrangemangen. Texterna är oftast innerliga och ärliga, det är därför det är så konstigt att anslaget blir så skevt. Antagligen är bandet offer för alldeles för penningstinna bolag som velat safe:a hela vägen med det haltande materialet. Men resultatet är fortfarande magiskt, om man stänger av i tid.

På det hela taget är skivan ett sammelsurium av det som britpopen hade att erbjuda lyssnaren. Lite Suede här och lite Blur där, lite Supergrasspunk här och någon Radioheadutsvävning där. Som sådan kommer plattan aldig att gå till historien men lyssnar man bara på de tre första, oemotståndliga spåren så framträder ett band som på egen hand hade kunnat gå hur långt som helst.

Epilog: Bandets andra skiva Mobile Home var rejält mer oinspirerad förutom klassikern Blue Skies. Synd på så rara ärtor.

Komplement:

Marion: This World and Body (1996)

Bluetones: Expecting to Fly (1996)