tisdag 16 januari 2007

#49 Longpigs "the Sun is Often Out" [1996]


Britpop, denna föraktade musikgenre som självdog som en ITbubbla när världens musikälskare sett att kejsaren inte hade några kläder på sig. Med ner i avgrunden drog den tidningen Melody Maker och en handfull band som utan vågens bittra efterdyningar hade kunnat sett fram emot prunkade karriärer.

Ett av de banden var det alldeles för förbisedda Longpigs som i början av sin karriär fick draghjälp av hackkycklingarna i Shed Seven. the Sun is Often Out är ett popmästerverk av sällan skådad kvalitet. Öppningstrion av låtar är otroligt stark : Lost Myself som på patenterat Creepvis växlar mellan aggressiva refränger och väna verser toppat med insporerat gitarrspel. She Said med pianon och oemotståndliga, hookiga partier. Far, som är en slick, kärlekskrank och folkig poplåt med skräniga gitarrer, liksom vuxen på något sätt.

Resten av plattan är någon slags märklig mishmash och håller inte riktigt ihop. On and on var en smärre hit och återfanns på något mindre uppmärksammat soundtrack. En intetsägande ballad med tråkiga Hammondorglar. Happy again är nån slags inspirerad Personal jesuspastich med löjliga texter men ändå med oemotståndliga element.

Plattan är ytterst välproducerad, belackare hade kunnat mynta termen nu-pop på grund av processeringen av gitarrerna och det välarbetade arrangemangen. Texterna är oftast innerliga och ärliga, det är därför det är så konstigt att anslaget blir så skevt. Antagligen är bandet offer för alldeles för penningstinna bolag som velat safe:a hela vägen med det haltande materialet. Men resultatet är fortfarande magiskt, om man stänger av i tid.

På det hela taget är skivan ett sammelsurium av det som britpopen hade att erbjuda lyssnaren. Lite Suede här och lite Blur där, lite Supergrasspunk här och någon Radioheadutsvävning där. Som sådan kommer plattan aldig att gå till historien men lyssnar man bara på de tre första, oemotståndliga spåren så framträder ett band som på egen hand hade kunnat gå hur långt som helst.

Epilog: Bandets andra skiva Mobile Home var rejält mer oinspirerad förutom klassikern Blue Skies. Synd på så rara ärtor.

Komplement:

Marion: This World and Body (1996)

Bluetones: Expecting to Fly (1996)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kommentar från en oidentifierad 50listan-läsare igår: jobbar Andreas K som kulturjournalist någonstans? Svaret uteblev, men det är enkelt att konstatera att journalistiken hade mått bra av lite AK. Som en popmusikens Göran Greider med en bakvänd klassresa i bagaget. Om Longpigs: varför var du inte lika ivrig 1999, det var väl musikhistoria redan då? Snart är ribban uppe i Bubkanivå...

Andreas Könberg sa...

"Som en popmusikens Göran Greider med en bakvänd klassresa i bagaget. "

Var låg nu rakbladet nånstans igen...