#1 U2 "The Joshua Tree" [1987]

Förra hösten blev vi bjudna på födelsedagsfest med ett klassiskt tema: "80-tal". Som vanligt när detta födelsedagsbarn bjuder till fest fick man inbjudningen i form av en skiva. På denna skiva fylld med låtar från 80-talet dök helt plötsligt, bland "Men without hats" och "Nena", "Where the streets have no name" upp. "Ha, nu har han allt blivit lite förvirrad", tänkte jag. "Inte åttiotal!". Men efter att ha tänkt efter nån sekund slog det mig - visst är det åttiotal och nästa tanke var "detta är en av de mest tidlösa låtar som gjorts." Jag plockade fram skivan och lyssnade på den noga igen och det slog mig att "The Joshua Tree" skulle kunna vara gjord 1987, 2008 eller 1970. Detta är ett album som står helt utanför alla musikaliska trender. På "The Joshua Tree" har U2 och kanske framför allt Brian Eno och Daniel Lanois skapat ett sound som är helt unikt.

Detta var givetvis inte första gången jag återkommit till skivan. Det är ett album som jag med jämna mellanrum känner att jag måste lyssna på, av olika anledningar. Det är på något sätt alltid aktuell. För något år sedan såg jag en dokumentär om skapandet av detta mästerverk och efter det har skivan vuxit ännu mer. Jag tycker det är fantastiskt hur man kan få ett så utpräglat studioalbum att låta så liveinspirerat. Men det är givetvis inte bara produktionen som gör skivan så stark. Alla låtar på skivan är mästerverk i både text och musikskapande.

Ett minne: Jag hade en kristen engelskalärare på högstadiet. En lektion "tvingade" hon oss att lyssna igenom hela skivan, läsa och översata texterna samt diskutera innebörden. Minns inte om jag gillade lektionen eller inte, men jag minns tydligt hur typsnittet och Corbijns bilder fick mig att drömma mig bort från Madesjöskolans 60-talsbygge.

Så plocka fram LP:n (den gör sig bäst så), sätt på "Where the streets have no name" veckla upp konvolutet och dröm dig bort till en plats där tid inte existerar.
Vid "The Joshua Tree".

#1 The Flaming Lips "The Soft Bulletin" [1999]

Den här skivan har ett eget liv. Jag har mycket lättare att föreställa mig att den är ett resultat av gudomlig ingivelse, eller att den alltid har funnits, eller att den har blivit sänd till jorden av välmenande utomjordingar som velat bringa upplysning till en förvirrad människoras, än att den är resultatet av en hårt arbetande orkesters strävan att finna ett nytt uttryck.

The Soft Bulletin kom ut 1999. Flaming Lips föregående platta var den hyperintellektualiserade Zaireeka - en produktion uppdelad på fyra CD-skivor som kan spelas var för sig eller tillsammans och på så sätt utgöra en helhet. Den här utflykten i de extrem-experimentella utmarkerna verkar ha varit en nödvändighet för att de skulle uppnå det stadie där ljuden bara flödar, instrumenten är underordnade soundet och där det inte längre går att skilja på vad musiken och lyriken förmedlar - det stadie där lyssnaren lämnas ensam att utforska sitt inre vägledd av en osynlig kamrat utan vare sig ansikte eller urskiljbar röst, men med ett påtagligt stort bultande hjärta.

Det finns väldigt mycket skrivet och sagt om den här plattan, och för den som verkligen vill fördjupa sig rekommenderar jag en läsning av "Wayne's notes" under diskografin på bandets officiella hemsida. Det är samtidigt både förvirrande och klargörande läsning.

För egen del tog det ett tag innan plattan fick verkligt starkt fäste. När den släpptes upplevde jag det som en osedvanligt bra platta, men det inskränkte sig mest till högljudda lyssningar på "Race For the Prize", och pinsamma felsjungningar på fyllan. Bandets magnifika konsert på Münchenbryggeriet år 2000 fick mig att se dem, och plattan, med andra ögon. De var definitivt inte ett band i mängden. Wayne hade liksom en gloria omkring sig. Deras hantering av den vilsne bandkollegan Steven, som presenterades för publiken som högst delaktig trots att han var hemma i Oklahoma och kämpade med sitt herionmissbruk, satte direkt djupa märken. Sedan ljudvolymen - oerhört stark musik som spelades STARKT. Trumhinnorna imploderade och ljudvågorna bröt de sista barriärerna för att kunna tränga rakt in i hjärnbarken... samtidigt som Wayne stod på scen i en gul regnrock och kladdade ner sig med teaterblod under frasen "I accidently touched my head. And noticed that I have been bleeding. For how long I didn´t know. What was this, I thought, that struck me, what kind of weapons have they got. The softest bullet ever shot. I stood up, and I said Yeah..."

Senare samma år var det dags för Flaming Lips på Roskilde. Vad som skulle kunna ha blivit en förvisso välkommen men ändå uttjatad och mindre intim repris på Stockholmsgigget, blev ytterligare en religiös upplevelse. De lyckades förvandla sorg och förvirring efter Pearl Jam-olyckan till melankoli och eftertanke när "Waitin' For a Superman" helt plötsligt gavs en ny mening, presenterat med det kanske finaste tal jag hört i hela mitt liv. Allvarligt - Wayne kändes verkligen som Jesus. Och appropå glorian - som lyssnare kändes det befogat att bolla tillbaka frågan:

What is the light
That you have
Shining all around you?
Is it chemically derived?

Cause if it's natural
Something glowing from inside
Shining all around you
It's potential has arrived

Ett par år senare ställdes jag själv inför mitt livs största sorgearbete, och nu kompletterades såväl "Waitin' For a Superman" som "Feeling Yourself Disintegrate" med nya dimensioner. Då hade bandet dessutom släppt "Do You Realize?" vilket var en annan sten att stå på för att lyckas hålla näsan över vattenytan. Men det är en helt annan historia.

Att hantera sorg är inte sorgligt, det är nödvändigt, och lika elementärt som att andas. Och kan det göras med så mycket kärlek som förmedlas i TSB så kan det ge styrka till den mest söndertrasade själen. The Flaming Lips visar att sorg och melankoli kan vara både dur och moll.

Lyckligt nog verkar inte The Flaming Lips som vid det här laget bestod av Wayne Coyne, Steven Drozd och Michael Ivins, inte ha begripit vilket vidunder de skapade när de producerade och gav ut TSB. Den insikten har de säkert fått med tiden, om inte annat så genom att läsa av vilken oerhörd effekt låtarna har fått på deras lyssnare. Och för alla er som tycker att Wayne är en pajas, eller att Flaming Lips är cirkus - fortsätt tyck det och leta ert allvar någon annanstans. Vi älskar er ändå.

#1 Built to Spill ”Perfect From Now On” [1997]

Doug Martsch har vid något tillfälle beskrivit sitt och producenten Phil Eks samarbete som en ytterligheternas kompromiss; Martsch som en omtagningarnas motståndare och utpräglad ”that-work:ist” och Ek som den renodlade perfektionisten. Sprunget ur detta möte är världens bästa platta. Men vägen dithän kan beskrivas som allt annat än friktionsfri.

Framgången med 1994 års kritikerrosade, samt i indierock-kretsar smått kultförklarade ”There’s Nothing Wrong With Love” resulterade i att Built to Spill lämnade indie-etiketten Up Records för det ofantligt mycket större Warner Music. Så, med avsevärt mycket mer pengar i ryggen och betydligt större krav från de nya arbetsgivarna hängade över sig är det därför hyfsat udda att Martsch på den nya plattan väljer att spela alla instrument utom trummor själv. Än mer remarkabelt är det att man i slutskedet av inspelningen väljer att skrota allting och börja om från början igen, fast nu med intentionen att sätta allt live tillsammans med nytillkomna basisten Brett Nelson och trummisen Scott Plouf. Detta beslut medförde dessutom en längre repetitionsrunda innan själva inspelningen kunde starta på nytt. Och när så skivan är så gott som klar, så när som på några få sista pålägg, förstörs masterbanden då de glömts kvar i producent Eks bil en varm sommardag…

(!)

…Bandet går så in i studion en tredje gång och bjuder dessutom in gitarristen Brett Netson, cellisten John McMahon och mellotronisten (säger man så?) Robert Roth… med ytterligare repetitioner som följd. Och när resultatet så slutligen når skivdiskarna står det klart att Built to Spills storbolagsdebut är allt annat än en pliktskyldig blidkning av den nya chefen, allt annat än en hi-fi-version av ”There’s Nothing Wrong With Love”, allt annat än den radiovänliga hit-samling som de nu inför ”det stora breaket” förväntats leverera. Istället får man; 8 låtar på 54 minuter, världens mest otippade singelsläpp tillika världens bästa låt i den 9 minuter långa Untrustable / Part 2 (about someone else), samt en helhet vars innehåll såväl som produktionsresa på alla vis stämmer överens med albumets titel. Ingen musik har någonsin träffat mig med större kraft. Avståndet till #2 är stort.

#1 Guided by Voices "Alien Lanes" [1995]

Pampig första låt - "C'mon c'mon the club is open!" (A Salty Salute); ganska crappy andra låt som jag aldrig minns; tidernas kaxigaste 6/8-låt som trea (Watch Me Jumpstart) med en basist som knappast har hört låten innan han spelar bas på den; förtrollande undflyende fyra - en av sex låtar som klockar in under minuten; As We Go Up We Go Down knäcker med sin trädrivna melodi; (I Wanna Be A) Dumbcharger:s sackande vers utmynnar i ett psykedeliskt effektträsk följt av stram popsvans; Game of Pricks är GbV:s bästa låt nånsin men basisten vet fortfande inte riktigt vad han gör; den mardrömslika åttan ger mig huvudvärk; men bäddar ljuvligt för Tobin Sprouts första sånginsats på extatiska A Good Flying Bird ("Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah!"); som trillar in i fantastiskt coola Cigarette Tricks (19 sek låååång!); Pollard låter så tuff som bara han kan göra på Pimple Zoo; flummig tolva; superstänkaren Closer You Are är nr 13; spegelsalen Auditorium 14; GbV:s nästbästa låt nånsin följer sedan - "When you motor away beyond the once-red lips/When you free yourself from the chance of a lifetime/You can be anyone they told you to/You can belittle every little voice that told you so/And then the time will come when you add up the numbers/And then the time will come when you motor away/Oh, why don't you just drive away?/When you motor away down the icy streets/You can't lie to yourself that it's the chance of a lifetime/You can be anyone they told you to/You can belittle every little voice that told you so/And the time will come when you add up the numbers/And then the time will come when you motor away/Oh, why don't you just drive away?/Come on/Speed on" (Motor Away); Hit är över på 23 sek och har mer hooks än hela Ikeas katalog; GbV:s tredje bästa låt My Valuable Hunting Knife dras igenom med jätteful ekopercussion; nummer arton är 30 sek punkgalenskap; King and Caroline är mer komplex än King Crimson; Striped White Jets låter livsfarlig och är ett av många exempel på Pollards fascination för aeronautik; snarkningarna på tjugoettan lika högt mixade som själva låten är ett klassiskt grepp; GbV:s fjärde bästa låt nånsin Blimps Go 90 störs oerhört av den gräsligt falskt spelade fiolen men va fan låten går ju inte att förstöra; tjoff rakt in i Sprouts andra bidrag Strawdogs - popeufori!; en sjösjuk sångeffekt präglar 24:an innan Sprout plötsligt kommer in med helt sjukt snygga Beatlesiga "oh-wah la-la-la"; Sprout mestuff-rockar igen på Chicken Blows; Mitch Mitchell (gitarristen, inte trummisen) krunchar My Son Cool; klaustrofobisk stämning i Always Crush Me; framme vid 28:an, sista låten, nästan helt instrumental med härligt murriga Wire-gitarrer. Det här var och är "ALIEN LANES" och den rycker undan mattan under mig varje gång! En gång till, snälla!

#1 This Mortal Coil "Blood" [1991]

Hypotesen "om man bara fick ta med sig en skiva till en öde ö, vilken skulle det vara?" försvann i och med mp3-formatet känns det som men denna skiva är den skiva jag inte skulle kunna leva utan.

TMC var skivbolaget 4ADs grundare Ivo Watts-Russel's egna projekt med producenten John Fryer och var ett löst kollektiv med artister som släppte skivor på 4AD eller som lät som 4AD-artister. Medlemmar från band/artister som Dead Can Dance, Cocteau Twins, Pixies, Breathless, Shellyan Orphan, Modern English, Heidi Berry, Louise Rutkowski, The Wolfgang Press, Cindytalk, Magazine, Colourbox ec

Oavsett om det var covers (t.ex. Tim Buckley och Big Star upptäckte jag genom TMC) eller egna stycken så lät det alltid vackert, sorgligt och suggestivt. Jag har upptäckt många andra artister genom TMC vackra coverval och The Apartments låt "Mr Somewhere", The Rain Parade's "Carolyn's Song" och Syd Barrett's "Late Night" är minst lika bra som originallåtarna och "You and your sister" med Kim Deal och Tanya Donelly är sååå underbar.

Watts-Russell hade förklarat redan innan skivan släpptes att det bara skulle bli tre skivor med This Mortal Coil och Blood blev avslutningsskivan. 1998 kom Ivo's projekt med Louise Rutkowski "The Hope Blister" med covers på bl.a. Cranes, Brian Eno, Slowdive och John Cale som var en glädje för mig eftersom jag önskar att det kunde finnas fler band som This Mortal Coil. Piano Magic är dock ett band idag som går i TMC's fotspår.

This Mortal Coil's skiva kom i en kritisk period i mitt liv där jag verkligen behövde denna form av upplyftande melankoli och jag kan aldrig, aldrig, aldrig tröttna på detta mästerverk.

Tony Ågren