#9 Nirvana "Nevermind" [1991]

Jag erkänner: Jag är lättledd, lättpåverkad och har ingen egen vilja - Manchestervågen - svalde den med hull och framför allt hår, grungevågen - svalde också den med hull och ännu mer hår. För dessa frisyrer anklagar jag Stoneroses och Nirvana.

"Smells like teen spirit" måste vara en av musikhistoriens mest lyckosamma låtar. Inte bara för att den är perfekt i sitt utförande utan också för att den verkligen kom från rätt plats vid rätt tillfälle. Allt musikaliskt fokus stod på Seattle och skivbolagen hade förstått MTV och musikvideons genomslagskraft. Här dyker "Smells like teen spirit" upp och en musikalisk revolution startar. Musiken är cool och upprorisk och videon är som gjord för fest. Som 20-åring mitt i detta innebar det mest att förfesterna förändrades från att vara skivvändarfester till fester framför TV:n med inspelade "120 Minutes" och liknande. Det var underbart!

Förutom singlarna "Smells Like Teen Spirit", "In Bloom", "Come as You Are" och "Lithium" är skivan full av låtar som mycket väl skulle kunna bli singlar. Det är bara att välja.

Sen får man väl avsluta med att säga att omslaget...

#9 the Flaming Lips "The Soft Bulletin" [1999]

Det är något konstigt med musik, och det är något konstigt med amerikaner. Det är något konstigt med droger men det är defintivt något konstigt med Wayne Coyne och the Flaming Lips. Just när man börjat smälta Mercury Revs Deserters songs så kontrar oklahomatrion med ett symfoniskt popmästerverk som helt saknar motstycke. Jag har svårt att inte tänka på dokumentären Fearless Freaks nu när jag tar fram skivan igen, för som så många andra så passar denna mest i hyllan, men skivan är värd ett så mycket bättre öde än att bara framkalla bilder av Drozd skjutandes häst. Den är på något sätt även mer värd än otalet bilder på Wayne inuti en upplåsbar gladpackssfär och jordens totala bestånd av hejarklacksmaskotkostymer och all eventuell medverkan som mystisk omnipotent musikvetare på sveriges television och alla uppföljare. Den här skivan är ett udda resultat av de kreativa planeternas uppträdande på en linje för aldrig annars har de låtit så bra och sällan har västvärldens vackraste synthezeisers tryckts på samtidigt med ett sånt förstummande resultat.

#9 John Lennon/Plastic Ono Band [1970]

Snacka om att balansera på en tunn tråd. Vad fick John att tro att vi inte skulle förkasta hans djupt personliga utläggningar om sig själv och sitt liv? Antagligen ingenting. Vi är egentligen inte inbjudna. Det är upp till dig om du vill lyssna, annars kan du dra. Vi får gärna tycka att superstjärnans seanser med sig själv, Ono, sina psykoterapeuter och sina gurus är patetiska, men skivan måste ändå ut.

John är dock inte mer unik där uppe på sin piedestal än att samtliga teman som behandlas på Plastic Ono Band äger giltighet för i princip varenda individ som väljer att lyssna. Så givetvis blir det en succé, dock helt väsensskild från det han upplevt med sitt gamla avdankade band.

Det här är soul, och John Lennon är mer trovärdig som Messias än den där snubben från Nasaret.

#10 Reeperbahn "Peep-Show" [1983]

När tidsmaskinen till slut lanseras är jag den första som hoppar in och utan fruktan åker tillbaka till 1983. Det vore visserligen lite självdestruktivt, för det verkar av allt att döma ha varit ett farligt år, men dragningskraften är helt enkelt för stor. En tid som födde såväl Pornography och Power, Corruption and Lies som Peep Show.

Reeperbahn blir alltför ofta bara ihopkopplade med filmen G och andra svenska New Wave-band som Lustans Lakejer och Ratata. Personligen tycker jag att det känns lite förmätet, för det här är så mycket större för mig.

Reeperbahn, som tidigare varit ett förvisso briljant, men ändå trevande och lite nervöst band blev med Peep Show en fullfjädrad dålig förebild för alla 80-talseskapister. Livsfarliga och mystiska. Efter Dan Sundquists avhopp så fick Olle Ljungström axla såväl rollen som frontfigur och låtskrivare själv. Det underliga är att han redan här verkar ha hittat sin formel. Han skulle kanske bli förolämpad av ett sånt påstående (vem vill bli jämförd med sitt fjuniga youngster-alterego?) men för mig känns många av uttrycken igen även på OL:s 90-talssoloplattor.

"Marrakesch", "Det Vackra Livet", "Tidsfrist", titelspåret "Peepshow" och kanske framför allt "Gröna Tapeter" har ett sound som får mig att undra om det inte är dags för en riktigt seriös 80-talsrevival* snart. Peep-Show var Reeperbahns första skiva på legendariska Stranded. Man undrar hur hårt inflytande bolaget utövade över sina artister vad gäller soundet. Stranded innebar i vilket fall som helst bara gott för Reeperbahn. Dan Sundquists ersättare på bas: Peter Ivarss (från Underjordiska Lyxorkestern), var också en skjuts framåt för Reeperbahn. Tyvärr tog det också slut med Peep-Show. Ivarss tog livet av sig, och inspelningsbudgeten för nästa platta, Intriger, blev för hög. 80-talet hade sugit musten ur bandet. Reeperbahn var slut, och det tog Olle Ljungström 10 år att återfå kraften. Nu verkar han ha förlorat den för gott.

*inte i bemärkelsen commodoresynt eller arga neonbrudar

#9 Django Reinhardt ”Rétrospective 1935 – 53” [2003]

Jean Babtiste ”Django” Reinhardt. En stilbildare. En sann virtuos. Och vad jazzgitarrens utveckling anbelangar en av de allra viktigaste. Lovorden är många när hans namn kommer på tal och det står bortom all tvivel att den Belgienfödde romen räknas till en av genrens allra största – och då inte bara för dess utveckling stilmässigt. Epitetet ”Europas största musikexport” vittnar om en kommersiell såväl som patriotisk aspekt också. Att gitarristen allt kretsar kring dessutom hade kraftigt nedsatt rörlighet i vänsterhanden gör bara historien än mer remarkabel. Men egentligen är allt detta tämligen ointressant. Det räcker med att konstantera att det svänger om karln. Och det gör det… som fan.

”Rétrospective 1935 – 53” är en fantastiskt fin samling innhållande 3 tidsperioder fördelat på lika många skivor, snyggt paketerad med en väl genomarbetad bok om Djangos liv och hans relation till vart och ett av samlingens samtliga spår. Det franska skivbolaget Saga sparade inte på något när det 50 år efter pionjärens död var dags för en hyllningsutgåva. Även om tillfället var givet rent lukrativt och därmed beredde väg för allehanda samlingar av varierande kvalitet har Saga faktiskt lyckats leverera ett paket värdigt en mästare. Ljudkvaliteten är par excellence när Django leder oss igenom sitt musikaliska arv, nästintill ständigt ackompanjerad av sidosparken violinisten Stéphane Grappelli och Quintette du Hot Club de France. Givetvis är detta inte en heltäckande bild. Till exempel saknas många av de mer balkandoftande tongångarna (som ju egentligen är som mest signifikativ för Djangos tidigare period), samt hans många tolkningar av diverse klassiska stycken (med några få undantag). För mig är det dock främst den här sidan av Django som tilltalar. Hans ”jazz för alla” är sympatisk och djup på samma gång och fungerar lika bra som bakgrundsskval som för ett mer koncentrerat musikspisande. Ett givet val för den oinvigde.

#10 Morrissey "Vauxhall and I" [1994]

Morrisseys mest poetiska skiva, dessutom den med mest litterära referenser. Redan i inledande Now my heart is full namedroppas det för fullt från Graham Greenes Brighton Rock. Men det är inte bara textmässigt som den här plattan är fantastisk. Musiken är enastående. Till skillnad från de flesta Morrisseyplattor är denna bra rakt igenom, oftast är hans skivor ojämna med några fantastiska låtar. Men här är allt på topp, enda gången som han kommit i närheten efter detta är med comebacken You are the quarry. En av de bästa sistalåtarna någonsin Speedway avslutar skivan.

#10 Nick Cave & The Bad Seeds “Let Love In” [1994]

Jag är väl egentligen inte någon gigantisk Cave-Connoisseur (1.97 iofs.) by any means.
”Henrys Dream” var den första Bad Seedsplatta jag överhuvudtaget lyssnat på och efter ”No more shall we Part” har jag liasom tappat intresset helt och hållet (Grinderman just pisses me off....).
Men under just de åren, 92-97 sisådär, så var planeterna tydligen i precis rätt läge för mig och Nick. ”Henrys Dream”, ”The Boatmans Call” och ja, även ”Murder Ballads” är alla fantastiska plattor. Toppen på prispallen innehas dock för mig av ”Let Love In”. Det finns banne mig inte ett svagt spår att hitta på skivan. ”Red Right Hand”, ”Nobodys´s Baby Now” , ”Do You Love Me?” (del 1 & 2) och ”Loverman” kanske de starkaste korten i handen (Jag har av någon bisarr anledning alltid velat höra Sean Connery sjunga ”Do You Love Me Part 2” med sin mörka skotska stämma – ”D´yer luv meh? A´mah ashkin´ D´yer luv meh Monneypenny?” – fråga mig inte varför...).