#10 Reeperbahn "Peep-Show" [1983]

När tidsmaskinen till slut lanseras är jag den första som hoppar in och utan fruktan åker tillbaka till 1983. Det vore visserligen lite självdestruktivt, för det verkar av allt att döma ha varit ett farligt år, men dragningskraften är helt enkelt för stor. En tid som födde såväl Pornography och Power, Corruption and Lies som Peep Show.

Reeperbahn blir alltför ofta bara ihopkopplade med filmen G och andra svenska New Wave-band som Lustans Lakejer och Ratata. Personligen tycker jag att det känns lite förmätet, för det här är så mycket större för mig.

Reeperbahn, som tidigare varit ett förvisso briljant, men ändå trevande och lite nervöst band blev med Peep Show en fullfjädrad dålig förebild för alla 80-talseskapister. Livsfarliga och mystiska. Efter Dan Sundquists avhopp så fick Olle Ljungström axla såväl rollen som frontfigur och låtskrivare själv. Det underliga är att han redan här verkar ha hittat sin formel. Han skulle kanske bli förolämpad av ett sånt påstående (vem vill bli jämförd med sitt fjuniga youngster-alterego?) men för mig känns många av uttrycken igen även på OL:s 90-talssoloplattor.

"Marrakesch", "Det Vackra Livet", "Tidsfrist", titelspåret "Peepshow" och kanske framför allt "Gröna Tapeter" har ett sound som får mig att undra om det inte är dags för en riktigt seriös 80-talsrevival* snart. Peep-Show var Reeperbahns första skiva på legendariska Stranded. Man undrar hur hårt inflytande bolaget utövade över sina artister vad gäller soundet. Stranded innebar i vilket fall som helst bara gott för Reeperbahn. Dan Sundquists ersättare på bas: Peter Ivarss (från Underjordiska Lyxorkestern), var också en skjuts framåt för Reeperbahn. Tyvärr tog det också slut med Peep-Show. Ivarss tog livet av sig, och inspelningsbudgeten för nästa platta, Intriger, blev för hög. 80-talet hade sugit musten ur bandet. Reeperbahn var slut, och det tog Olle Ljungström 10 år att återfå kraften. Nu verkar han ha förlorat den för gott.

*inte i bemärkelsen commodoresynt eller arga neonbrudar