#18 The Clash "London Calling" [1979]

Jag har precis köpt en Stadsjeep (Suzuki Grand Vitara XL).

Fullkomligt onödig bil för ”stabor”, det medges villigt, men jag residerar för i h-vete i Veberöd! Jag har kossor tre minuters

promenadväg bort! Det är ingen som plogar min uppfart efter snöstormar i mars!

-

-

Min efterhårdrockshögstadiala musikutveckling (dvs. efter

den mellanstadialasyntperioden) ser väl ut ungefär såhär:

The hottest band in the world - Kiss – som ledde mig till –Ramones – som bredbent pekade österut mot – Sex Pistols – som hade replokal inom spottavstånd från – The Clash !

I denna, den Undergymnasialaalternativmusikupptäckartiden, ingick självklart tonvis med andra banbrytande och livsomskakande artister – Bowie naturligtvis den för mig fortfarande största upptäckten. Där fanns Cure, Alarm, Imperiet, Dead Kennedys, Smiths, Pixies och

många, många andra. Min gissning är att de flestas listor här på bloggen kommer att domineras av musik som hittats under just denna period, 16-20-årsåldern sisådär.

Det första mötet med The Clash var nog videon till ”Rock the Casbah” – jag misstänker att Cia körde den i Bagen (Där har vi en DVD-box waiting to happen för nostalgiker som jag!) – men jag skaffade ingen skiva med dem förns jag 1989 hittade ”London Calling” (dubbelvinylen – skaffade CD först i 2:an 1990) begagnad på Got To Hurry Records för 99:-. Jag har kvar den ännu. Tar fram och tittar på den ibland. Har aldrig känt behovet att köpa om den på CD (har inhandlat ”The Story of the Clash” & ”Clash on Broadway” istället). Don´t get me wrong, den är fantastisk – historiens 18:e bästa skiva faktiskt! – men den har känts lite ”helig”. Som om jag hädade genom att köpa den på Compact Disc. Likewise har jag inte heller köpt om några Ramonesplattor, har endast RamonesMania och några av deras nittiotalsalster på CD.

När jag häromåret fyllde 35 fick jag en USB-Grammofon av min älskade hustru (She may not know much about art, but she knows what I like!) så nu håller jag på att konvertera över hela min samling av vinyl till MP3or. Snart är jag färdig med mina singlar – skall börja med LP-skivorna inom kort. När jag lagt över ”London Calling” i datorn och bränt den på CD tänker jag spela den i min nya medelsvensonniga Lantjeep när jag hämtar ungar efter fotbollsträning (dvs så snart som någon av de lata små jävlarna börjar spela fotboll) och på vägen till jobbet.

I can´t fail.....

#19 the Clash "London Calling" [1979]

Könberg gör det motsatta från Z:at och publicerar en rejält creddig rökare. Det är en slump att jag äger den här skivan, jag hittade den i en andrahandsaffär billigt och tänkte nog mest ha den som skivsamlingsprydnad. Jag lyssnade dock länge och väl på den och försökte förstå vad som var hela grejen. Jag kan inte helhjärtat säga att jag förstått det än.

Vad jag förstått är att London Calling mer är en jävligt bra iskall kår längs ryggraden än en bit popmagi, men sättet som den skriver om pophistorien är oefterhärmerligt och det är kanske från den synvinkeln jag håller av skivan så starkt.

För mig finns ju ingen bättre låt här än Rudie Can't Fail, världens bästa låt att köra nedcabbat till, eller kanske världens bästa låt period. Hade jag haft körkort, så hade jag antagligen köpt en cab med Rudie som enda motivering.

Det finns dock så mycket som är ofokuserat på skivan att jag inte vågar säga att jag nånsinn förstått punk, eller ens försökt förstå. Men det jag förstår mig på är tillräckligt bra för att älska och att få mig investera i en totalt onödig bil.

#19 Radiohead ”The Bends” [1995]

Välkomna skall ni vara till dagens avsnitt av: “Johans Ocreddiga Åsikter”!

The Bends –Radioheads solklart bästa skiva (än så länge dvs.)!
Visst uppskattar jag även O.K Computer - Karma Police är i mitt tycke deras kanske bästa låt -men med Kid A, Amnesiac & Hail to the thief lämnade de mig förbryllad stående vid pretentionernas vägskäl. Varför? När jag vet att ni kan uppbåda underverk som Street spirit, Just, Fake plastic trees och My iron lung? Är det ett test? Hur långt bort från melodierna kan ni gå och ändå få fansen med er? Fuck, det var bättre förr....

(Jag har inte ens gett In Rainbows en chans ännu, Jigsaw-singeln gör mig bara beklämd. Hur är resten av skivan? Är det någon mening med att jag införskaffar den?)