#29 Broder Daniel "Saturday Night Engine" [1995]

Det är inte lätt att vara ung i Helsingborg. Med tokstor iver sprang jag från skolan på fredagarna för att köpa DN på stan och Expressen Fredag. Hade man tur medföljde faktiskt DN på stan den dagens DN och man slapp slänga hela tidningen i papperskorgen brevid kiosken. Det var nämligen inte alltid den gjorde det, och jag tyckte det var för töntigt att fråga. Expressen Fredag var dock alltid med, konstigt vore det annars med tanke på att den endast bestod av ett par uppslag i tidingens bakre hälft, om jag inte missminner mig.

I vilket fall så var det där Linda Norrman huserade och det var där hon rånaivt tokhyllade BD mest hela tiden. Det kändes som om hon bara skrev om dom väldigt länge. Framförallt var det väldigt långt innan det gick att lyssna på dom. Jag visste att jag inte hade något val annat än att älska det här bandet.

Cadillac var förstasingel och satte mig i nån form av skruvstäd. Går det verkligen att tycka om musik som låter som en bilkrasch? Naturligtvis gick det hur bra som helst! Vi startade ett band och hyrde en replokal på timbasis. När vi spelat Cadillac en hel dag satt stackarna och undrade hur vi mådde när vi skulle gå ut. MAGNIFIKT!

Den här skivan är det skevaste men vackraste långfinger jag någonsin räckt någon, morsan, musikmajjen eller trötta ABFmongon inräknade. Men här skivan är min Never Mind the Bollocks, den är min befrielse.

#30 Aimee Mann "Bachelor No. 2" [2000]

När jag var liten hade jag lpskivor med soundtracken från olika filmer, företrädelsevis disneyrullar. När jag skriver soundtrack menar jag ordet i dess ursprungliga betydelse, alltså hela (eller åtminstone delar av) ljudspåret till filmen, inte endast musiken.
När jag blev något äldre fick jag kassettband som plingade när jag skulle vända blad i det medföljande albumet.

Kort efter att filmen Magnolia gått upp på biograferna insåg jag att jag sett världens bästa film. Inget kunde någonsin kunna komma nära upplevelsen av Paul Thomas Andersons mästerverk. I denna villfarelse levde jag i säkert 3,4 år innan jag lyckats se filmen så många gånger att det gick upp för mig att den nog trots allt är lite för genomtänkt för sitt eget bästa.

Många gånger har jag önskat att jag kunde komma tillbaka till tiden före Magnolia och kunna se den med mer jungfruliga ögon. Då har det faktiskt hjälpt att sätta på Bachelor och därmed koppla bort ett sinne så att fantasin återigen kan spatsera friare.

ergo: Fru Manns pianoklinkande fungerar ytterligt som mental bladvändare

#24 James "Laid" [1993]

När jag var 10 år låg jag inlagd på sjukhus i 4 veckor för brusten blindtarm. Det var faktiskt inte många timmar ifrån att jag inte skulle klarat mig. Återhämtandet efter två operationer och en lunginflammation krävde mycket mediciner. Dessa fick jag nersmulade i mosade bananer. Det mesta kom upp igen. Sedan dess kan jag inte äta bananer, inte lyssna på någon som "gläfsar" banan (för det är ju det man gör) eller eller ens slänga ett brunt bananskal som legat och luktat till sig, utan att må illa.
Men kläderna på omslaget är i alla fall jättefina. Var kan man köpa en sån dräkt?

Ps För en bättre presentation av skivan se Frans #24. Ds

#23 R.E.M. "New Adventures in Hi-Fi" [1996]

NAIHF är den R.E.M. platta jag lyssnat mest på. I ganska tät konkurrens med Green, Automatic for the People, Murmur och Document. I den ordningen. R.E.M. virvlar självklart upp som givna på min lista när drömmen om 50-listan får näthinnan att spinna runt i expressfart. Vilken platta är betydligt mindre givet för mig. Men det är trots allt inte college-indie-mummel-R.E.M. som gör det här till ett så viktigt band för mig. Det är ju först efter Green som de tar steget ut ur garderoben (i dubbel bemärkelse) och blir det gränsöverskridande, demonstrativt egna bandet som med knivskarp retorik karvar ut sin egna självklara plats i rockikonklippan (jag är antagligen inte indie... it hurts). Därför skippar jag de fullständigt geniala Murmur och Document, fast de var och en för sig innehåller några av de finaste stunderna i bandets historia. Likaså Green, Mikey är inte riktigt där ännu. Out of Time är fantastisk för vad den är, men jag har svårt att se att någon rankar den som top 3 i bandets katalog. Automatic... däremot, är ju det självklara valet för många. Skivan är helt oerhörd i sin återhållsamma intensitet och mångfald. Den tilltalar dock inte mig på samma sätt som New Adventures in Hi-Fi, plattan som när den kom lanserades som en parantes ihopknåpad på den mastodontturné som följde revoltplattan Monster (på flera sätt underskattad). New Adventures in Hi-Fi påminner i sin struktur om Automatic..., fast med en tydligare koppling till bandets historia och IRS-åren. Leave, Departure, Electrolite, How the West Was Won And Were It Got Us, den suveräna duetten med Patti Smith på E-Bow the Letter samt bandets kanske mest klockrena hit Bittersweet me sticker ut och gör plattan till nr 1 i min R.E.M.-samling.

#23 U2 "Achtung Baby" [1991]

Episk pop som förenade brats och arbetarklass på arenorna. U2 presenterar här för första gången det unika sound som blivit så signifikativt för bandet. Och även om det skördade en del gamla fans vann de desto fler nya i och med ”Achtung Baby”, och den efterföljande turnén var väl ett tydligt bevis på U2’s storhet. Och visst är plattan bra. Grymt bra, till och med. Finner faktiskt endast en låt som inte platsar, och det är ironiskt nog inledande Zoo Station. Och den hade förmodligen inte platsat på dagens U2-plattor heller, vilket säger en hel del om dess usla kvalitet.

Hade även små, små funderingar kring efterföljande ”Zooropa” i samband med listsnickrandet, men lämnade den till slut utanför. Innehåller förvisso fina tunes även den, men låtar som One, Mysterious Ways, Ultra Violet och The Fly kan den inte matcha. I övrigt kan jag inte påstå att plattan inspirerat mig något nämnvärt varken musikaliskt eller textmässigt. Och i ärlighetens namn spisas den inte särskilt ofta här hemma nowadays heller, men eftersom den var en stor del i ett betydande skede i mitt liv har den ett stort nostalgiskt värde… och det räcker banne mig ända fram till #23.