Episk pop som förenade brats och arbetarklass på arenorna. U2 presenterar här för första gången det unika sound som blivit så signifikativt för bandet. Och även om det skördade en del gamla fans vann de desto fler nya i och med ”Achtung Baby”, och den efterföljande turnén var väl ett tydligt bevis på U2’s storhet. Och visst är plattan bra. Grymt bra, till och med. Finner faktiskt endast en låt som inte platsar, och det är ironiskt nog inledande Zoo Station. Och den hade förmodligen inte platsat på dagens U2-plattor heller, vilket säger en hel del om dess usla kvalitet.
Hade även små, små funderingar kring efterföljande ”Zooropa” i samband med listsnickrandet, men lämnade den till slut utanför. Innehåller förvisso fina tunes även den, men låtar som One, Mysterious Ways, Ultra Violet och The Fly kan den inte matcha. I övrigt kan jag inte påstå att plattan inspirerat mig något nämnvärt varken musikaliskt eller textmässigt. Och i ärlighetens namn spisas den inte särskilt ofta här hemma nowadays heller, men eftersom den var en stor del i ett betydande skede i mitt liv har den ett stort nostalgiskt värde… och det räcker banne mig ända fram till #23.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar