Det är liksom svårt att ignorera Dinosaur. Förr eller senare så måste man ju bara ta tag i J Mascisen i sig, ruska om honom rejält, plocka upp växeln som faller ur hans fickor och ramla bort till 7 Eleven och köpa sig en Slurpee, eller nåt. Sen får man dela den med honom i nån rutten replokal nånstans, tala om varför svenskar inte förstod Clerks, den egentliga vitsen med Chet Atikins och vikten av att aldrig klippa sig.
En av världens bästa låtar finns med på den här skivan. Den heter "Grab it". Den är så jävla bra, hade du haft sex till den här låten hade du lätt fått trillingar, jag lovar och jag ska faan bevisa det nån dag. Den summerar allt som D Jr nånsin betytt för mig på 3 och en halv minut. Den har ett fantastiskt intro och ett orgasmiskt gitarrsolo. Nånstans i mitten kommer en tonartshöjning som får ens mjälte att vibrera värre än en epileptisk pinata på Bill O´Reillys födelsedagsparty.
Men det vore synd att säga att detta är en politisk skiva. Den här skivan skiter lite i allt och det är så jag vill ha det. När stränghöjd är viktigare än palestinafrågan, vilket den ofta är, så trillar denna gamle bekant ner på skivtallriken och inte sällan uppenbarar sig J brevid mig, säger inte så mycket, fiser lite och luktar illa om fötterna. Vi diskuterar germaniumtransistorer en stund, sen somnar han i mitt knä och när jag borstar tänderna tänker jag på att jag börjar likna Silent Bob mer och mer för varje dag som går.
