#44 Suede [1993]

Det är skönt med artister som åldras med värdighet. Tyvärr hamnar varken Brett Anderson eller Bernard Butler i den kategorin. Uppenbarligen vred de ur all sin kreativitet under några år i början av sina karriärer. Detta gjordes dessutom under ständig påverkan av narkotika. Debutskivan var visserligen sönderhypad men den är fortfarande väldigt bra. Förutom singelhitsen bör man lyssna extra noga på Pantomime Horse, Breakdown och The Next Life. Varför Brett, varför slutade du knarka?

#45 The Cure "Wish" [1992]

Någon kanske tycker det är underligt att den här skivan hamnar på listan just på grund av att den var en sådan enorm kommersiell framgång egentligen bara beroende på en enda låt. Men låten ifråga är den enda glättiga låten på hela skivan, som i övrigt är fylld av vemod, smärta och uppgivenhet. Alltså precis de känslor man vill få ut av en riktigt bra Cure-platta. Titellåten To Wish Impossible Things är bland det sorgligaste och vackraste i bandets karriär. Stora plus även till Apart och From the Edge of the Deep Green Sea. Hade sedan Robert Smith haft sinnesnärvaron att byta ut den usla Wendy Time mot This Twilight Garden (världens bästa singelbaksida!!!) hade den här plattan hamnat tjugo placeringar högre. ”I think I´ve reached that point where giving up and going on are both the same dead end to me…”

#44 Coldplay "Parachutes" [2000]

Sängvätarpop. Det var väl Alan McGee som myntade det där hemska epitetet, music for bedwetters. Det kusliga är att han ju har helt rätt. På den här plattan ser vi ju inte mycket av det frustande och tämligen urtvättade arenarockmonster som vi känner Coldplay som idag, ett band som släpper episka radiovänliga singlar en masse, som knappt nån bryr sig om att spela, än mindre lyssna på.

Det är vad de representerar på denna skiva som de gör bäst. Te och tofflorpop för den nyblivet rurala medelklassfamiljen. Den här skivan är teletubbies på plast, den är ett opium för de individer som gärna skulle kunna leva hela sitt liv inuti livmodern och har en överdrivet positiv bild av hur det var att gå på gymnasiet.

Det är konstigt att Yellow blev låten som tog dom till listorna. Det är ingen bra låt, den saknar nästan helt försonande drag. Men mycket av det andra materialet är lysnade och hoppingivande. Hopp är ett centralt tema för hela bandets produktion, tanken att bortom skiten så finns det nåt fint som väntar, en sprudlande naivitet som stärker och skapar mening. Aldrig har den varit så vacker som den är här.

Produktionen är mer avskalad och råare än på deras andra alster. Gitarrerna är lite vildare och det är färre syntar. Men grundkonceptet förblir det samma, enkla och slagkraftiga melodier spelade för sig på lätt urskiljbara instrument.

Det här är den ultimata kommahemfullochssättapånåtsommansomnartill skivan, hade det inte varit för avslutningsspåret. Skulle man råka inte hinna somna innan detta kommer på så har man att se fram emot en liten orgie i självtillit som resulterar i att man ligger stirrandes i taket, ett par milimeter ovanför madrassen för ens rygghår rest sig, planerandes resten av sitt liv med tillförsikt. När man vaknar är det blött i sängen.

Gwyneth är dock mer än välkommen hem till mig och mina plastlakan, hon verkar ju gilla sånt.

Liten top 5 av Coldplaylåtar:

1. Trouble
2. Fix you
3. Everythings not Lost
4. the Scientist
5. Daylight

Komplement (skruva upp volymen och känn makten i Boas bici)

#45 Siouxie and the Banshees "Juju" [1981]

Det fanns många anledningar att känna sig "doomed" i början av 80-talet. Kanske inte fler än nu, men de var i alla fall mer närvarande. Knark var inte längre något spejsat och sinnesutvidgande (om vi bortser från alla rödnästa lasermän som börjat vädra blod på börsen) utan istället ett rasande monster som i snart ett decennium skördat offer på löpande band. Vi levde på lånad tid och den stora bomben skulle utplåna oss vilken vacker vårmorgon som helst.

Siouxie och hennes Banshees (banshee, kvinnligt andeväsen) känns som moderguden (och tre vise män, eh...), till alla sminkade piggsvin och domedagsapostlar som svepte in det tidiga 80-talet i blytunga basriff och texter om svek och ond bråd död. "Juju" är platta nummer fyra, den mest konsekvent genomförda och därmed också den bästa. Det känns uppenbart var Robert Smith hade tankarna när han satt i studion och karvade ner "Pornography".

Själv var jag för liten för att rikigt fatta det då, men levde ändå i känslan och påverkades på ett sätt som gör att jag 26 år senare inte kan värja mig för "Juju". På sätt och vis är jag glad för att jag inte fastnade djupare i goth-träsket än jag gjorde när det begav sig (för min del sent 80-tal och framåt), för jag är rädd att det skulle kunna fått riktigt långtgående konsekvenser. Det stannade vid anala djupdykningar i Cure och Sisters (nej - jag kom inte från Nybro), och Siouxie symboliserade mest en utflippad flumhäxa som gjorde lite småmysiga Iggy-covers. Som avtrubbad 30-plussare är jag nog vaccinerad mot de mest plågsamma åkommorna som kan tänkas vara resultatet av ett för intensivt lyssnande på Siouxies stämma, istället blir jag bara förstummad och medtagen.

Det är slående hur rätt det låter. Det gjordes otroligt mycket banbrytande musik på 80-talet men 90% är för all framtid saboterat av teknikonanerande producenter som precis upptäckte gejtade trummor, plasteko och choruspåallt. Siouxie and the Banshees senare plattor lider mycket av 80-talssoundets förbannelse, men på "Juju" är det bara lite billiga gitarreffekter som stör en annars perfekt dystopi. Dessutom går det alldeles utmärkt att dansa till både "Spellbound" och "Into the light".

#45 Smudge "Manilow" [1994]

Australien igen. Så här lät det (med risk för att trampa på förmultnade låtskrivar-tår) på första Smudge-epn 1991: "Want to be like Robert Forster and rock and roll from heaven/But the songs I write in the middle of the night make me sound like Grant McLennan/Don´t wanna be Grant McLennan/Don´t wanna be Grant McLennan/Paul McCartney Ringo Starr George Harrison and John Lennon" (Don´t want to be Grant McLennan). Samma år spelade Smudge förband till Lemonheads. Skivaffärsinnehavaren (och framtida Lemonheads-medlemmen) Nic Dalton hade redan introducerat Tom Morgan (låtskrivare, gitarrist o sångare i Smudge) för Evan Dando några månader tidigare och vips blev Morgan+Dando=låtskrivarduo. På en och samma morgon skrevs "It´s a shame about Ray", "Rockin´Stroll" och "Confetti". Det blev början till ett helt annat album än det som jag hade tänkt skriva om nu... Men jag måste förstås också nämna (vilket ni förstås också redan vet, popnördar) att låten "Alison´s starting to happen" handlar om trummisen i Smudge, Alison Galloway. Kort sagt: "Manilow" är en fenomenal rak bröt-pop-smocka. Till höjdpunkterna hör "Down about it", "Divan", "Impractical joke" och "Scary cassettes" (sistnämnda låt får jag skäl att återkomma till längre fram - gissa varför!). Återutgiven som 2CD för några år sedan. Smudge suck!