#2 New Order "Technique" [1989]

Världens bästa popskiva. Quintessential New Order. Trots att flera låtar har ett duranslag eller ett Ibiza-uptempo-discobeat så är den precis lika melankolisk och "på gränsen" som Closer eller Power, Corruption & Lies. Antar att jag har personifierat mig mer med den eftertänksamme Bernard Sumner än den något skränigt lynniga Ian Curtis. I min värld blev New Order bättre för varje platta fram till Technique, för att sedan påbörja en tragisk kräftgång ner i föredettingarnas underjord. Republic var visserligen briljant, men ändå ett fall nedåt efter den makalösa urladdningen på Technique. Nio låtar, nio klassiker. Öppningen "Fine Time", tillika albumets första singelsläpp, provocerade nog fler än den lockade folk att köpa plattan. Avslutningsspåret "Dream attack" är bland det vackraste som gjorts under ettiketten gitarrpop, en verkligt underskattad New Order-klassiker. Däremellan sju historiska New Orderspår som alla, möjligtvis med undantag av den lite väl tidstypiska "Mr Disco", skulle platsa på en Best of New Order & Joy Division-platta. Och eftersom New Order är/var världens näst bästa band är det självklart att detta är nr 2 på min lista. Typ.

#3 Pink Floyd "The Wall" [1979]

Jag är pretentiös. Har alltid haft lite svårt för distans. Har alltid tagit saker för lite mer allvarliga än vad de var tänkt att vara. I någon strävan att vara kulturellt korrekt, egensinnig och alternativ har jag gjort seriösa försök att värja mig från det storvulna och söka mig till det avskalade och spontana. Det har alltid misslyckats i slutändan, och som grädde på moset - efter att ha gråtit mig igenom Disintegration, varit nostalgisk till Isola, drömt mig bort till OK Computer och gått fullständigt opera till The Lamb Lies Down on Broadway - så går jag alltid och sätter mig och låtsas bli Pink framför the Wall, eller med the Wall i lurarna. Det händer väl sisådär en gång i halvåret.

Det intressanta med den här plattan är att det finns så otroligt mycket negativt att säga om den, som att Roger Waters var fullständigt psycho, på ett klart negativt sätt, under hela tillkomstprocessen, att texterna är dubiösa och reflekterar det sena 70-talets "Me first" åsikter (vilket var tändvätska till stora delar av den brittiska punken), att melodierna är svagare än tidigare Pink Floyd-album, att produktionen är jämförelsevis plastig, och inte minst att den är PRETENTIÖS. I mina öron är den också pretentiös, på samma sätt som the White Album och OK Computer är pretentiösa. (Dessa två plattor som för övrigt gott och väl också skulle kunnat hamna på min lista, fan - jag börjar redan bli nostalgisk över postlistetiden. En tredje platta som inte fick vara med är Born to Run, men den kan knappast anklagas för att vara pretentiös. Däremot har de alla samma svartvita estetik. Det är kanske som med fotbollen - vitt förpliktigar.) Pretentiöst är bra.

NinoNino - NanoNano (we don't need no education) var en av de första låtarna som jag envisades med att sjunga stup i ett (skulle gissa ungefär 6-7 år gammal). Ungefär på samma sätt som jag ca 16 år senare fastnade vid textrader som "And if a ten ton shark" eller "And the tractor came undone" (det här var en fullständigt obegriplig blinkning till Könberg, ni andra - glöm det).

Hur som helst. Det måste ha gjort ont att göra the Wall, hur många miljoner Waters, Gilmour, Wright och Mason än satt och ruvade på redan då. Arvet efter Syd var nu helt bortblåst i musiken, men i lyriken fick det en nytändning: Pink är ju i första hand Waters alterego, men utan erfarenheterna av Syd betvivlar jag att referenserna hade varit desamma. Det är inte utan att jag ser fram emot den tid då någon vågar införa samma uppblåsta koncepttänkande i 2000-talets musik. Vill man ha något i närheten får man väl förflytta till metal-headsens framkrystade mörkerriken, eller de "progressiva" rockbandens universum. Det är emellertid ingenting som har lyckats fånga mig på samma sätt. Det känns bara fånigt. Det gör aldrig the Wall. Det är blodigt allvar.