#40 Dream Theater "Images and Words" [1992]

"Best of the Best" eller totalt olyssningsbart? Åsikterna om progressiv (hård)rock kan med lätthet delas in i ovanstående två kontrapunkter, där de hängivna får se sig kraftigt "outnumbered" av fördömarna. Band som innehåller "världens bästa" på varje position är väl ett av kännetecknen för genren som sådan, och Dream Theater är inget undantag. Upptrampad mark av stilbildare som Yes, Rush och E.L.P distanseras rejält när man med "Images and Words" fullkomligt rusar in i 90-talet och levererar någonting vars like aldrig tidigare hörts. Åtminstone inte av denna kaliber.

Detta är bandets överlägset bästa album (även om både debutplattan "When Dream and Day Unite" och "Images..."-uppföljaren "Awake" båda hade sina poänger) och innehåller endast ett svagt spår, den något såsiga powerballaden Another Day, inte helt oväntat den enda låten som nått en bredare publik. I övrigt erbjuds en högtidsstund för alla med fetisch för samtliga taktarter förutom 4/4-dels, omöjliga soloutsvävningar med finess (Yngwie-entusiaster göres inte besvär), samt ultrakomplicerade arrangemang som faktiskt har en fullt logisk sammansättning... även om detta inte är helt uppenbart vid de första lyssningarna. Så, ni få som fortfarande läser och är intresserade, ge er till tåls, för slutligen infinner den sig... logiken, alltså.

#38 Sonic Youth "Dirty" [1992]

Jag har aldrig lyssnat så mycket på Sonic Youth som jag gjort det senaste halvåret, även om jag gillat dem under många år. Det gör mig lite osäker på om Dirty är deras bästa platta men jag står fast vid det i alla fall. Sonic Youth måste vara ett av världens mest kompromisslösa band, de har alltid gått sin egen väg utan att bry sig om trender. De kan verkligen göra njutbart oljud som ingen annan, fyllt av aviga gitarrslingor som är ett av deras kännetecken. Även i sina mest sköra stunder är de oerhört kraftfulla. Tidigare hade jag svårt för låtarna som Kim Gordon sjunger på men inte nu längre, att sången växlar mellan henne och Thurston Moore är snarare en av bandets styrkor. Ibland kan det bli lite pretentiöst med 20-minuterslåtar men inte på Dirty, här är Sonic Youth på toppen av sin förmåga. Lyssna bara på 100%, Wish Fulfillment och Sugar Kane så förstår ni.

#39 Marit Bergman "Baby Dry Your Eye" [2004]

Yes!

Första kvinnliga soloartisten på listan! Jag vann!
Ho Ho Jag är mest jämställd! Extra FI-poäng till mig!
(Skivan är för övrigt hur bra som nästan helst och "Come back and haunt me" är världens sötaste sång om kärlek.)

#41 Pink Floyd "Wish You Were Here" [1975]

Mången gång har gitarrnovisens ovana fingrar förbannats under sin skräckfyllda färd genom tidernas mest smakfulla gitarrintro. Att David Gilmour själv i sin tur verkar lägga det till en låt han snappat upp på radion skruvar till metasituationen ytterligare ett snäpp. Och visst vore det intressant att veta ifall "the Floyd's" hade detta i åtanke när de bestämde sig för denna smått vågade produktion... även om det är av ringa betydelse för musikupplevelsen i sig.

Titelspåret utgör tillsammans med Bowies "Space Oddity" 1970-talets vackraste ögonblick och har för mig en given plats på en 50-lista över världens bästa låtar (om någon nu skulle komma på den extremt nördiga idén att komponera ihop en sådan). Men utöver dessa fem minuter av ren rockhistoria bjuder plattan även på våghalsiga moogsynthar, gubbiga elgitarr-solon, och en lagom avvägd dos psykedelika. Geniet/galenpannan Syd Barrett har lämnat bandet sedan en tid tillbaka men minnet av honom lever kvar i den vördnadsfyllda hymnen "Shine On You Crazy Diamond", en låt i två delar som tillsammans utgör ramen för detta mästerverk. Själva bilden manifesteras i endast tre spår - den suggestivt dystopiska "Welcome to the Machine", den semifunkiga "Have a Cigar" med favoritstrofen the band is just fantastic, that is really what I think. Oh, by the way, which one's Pink? och det geniala slutet med den klockrena övergången till tidigare nämnda "Wish You Were Here" (ljudbilden sveper över i ett radioliknande läge för att sedan försvinna abrupt när någon byter radiokanal... en resumé för er som inte minns eller har hört).

Pink Floyd är ett synnerligen säreget band med många toppar (och tyvärr även dalar), men på "Wish You Were Here" finns inga misstag, och Waters & Co lyckas här träffa både själ och hjärta på samma gång. Ingenting är för lättviktigt för att glömmas bort och ingenting är för svårt att ta till sig.

#39 Suede "Suede" [1993]

Måste fortsätta på den linje som Magnus slog in på i sin motivering till Soundgarden, nämligen frontfigurer som gör allt - men ändå inte lyckas - för att dra forna stordåd i smutsen. Suedes debut är en makalös, episk och magisk platta. Betydelsen den spelat inte bara för oss 70-talisters själsliv utan också våra androgyna dansmoves, frisyrer, klädstil, instrumentval och drogpolicy går inte att överskatta. Det är svårt att säga, och jag är inte tillräckligt påläst, vad som är Bernard och vad som är Brett, men helt klart är att de skapade magi tillsammans. Utan varandra och den synergieffekten blev de ingenting (möjligtvis undantaget "Trash" och "Yes"). Tar någon tag i tråden Richard Ashcroft nu eller?

#47 Cranes "Wings of Joy" [1991]

Cranes känns lite bortglömda idag men den här skivan är lika bra som när den kom. Gothisk Shoegazing med flickpopröst när den är som vackrast. På tidigare EPskivor var det mer gitarrdist som gällde men med denna "proper debut album" kom pianot även fram. "Adoration" är som en vacker mörk saga och man förstår att de fick vara förband till The Cures världsturné 1991. Sedan finns det ju Swansinsprierade hotfulla mörka stycken också på skivan som "Starblood" som gör att det inte blir för sockersött som på den vackra deppiga singeln "Tomorrow's Tears".

#39 Soundgarden "Down on the Upside" [1996]

Soundgarden blev helt felaktigt sammankopplade med grunge-vågen som drog fram över jorden 1991, förmodligen mest för att de liksom Nirvana kom från Seattle. I övrigt finns det egentligen väldigt få gemensamma nämnare. Soundgardens musik var mycket tyngre och bottnade snarare i en hybrid mellan Sabbath och Zeppelin än i grungens punkiga rötter. Down on the Upside var Soundgardens svanesång, deras sista men även bästa platta. Många som gillar dem kanske ställer sig lite frågande till detta eftersom skivan inte innehåller några hits typ Black Hole Sun eller Outshined, men den är betydligt starkare än sina föregångare. För hur många plattor med 15 låta kan man ärligt säga att ingen låt borde utelämnats? Så är dock fallet med Down on the Upside. Låtarna håller måttet och nerven är intakt rakt igenom de 65 minuterna. Jag önskar dock att Chris Cornell hade lagt av efter detta, för allt han gjort sedan Soundgarden är fullständigt värdelöst.

#40 Echo & the Bunnymen "Ocean Rain" [1984]

Fram till deras fjärde platta, Ocean Rain, hade Echo & the Bunnymen gjort lite utflykter åt svartrockhållet, särskilt på Heaven Up Here, sedan vänt sig mer åt pophållet på tredje skivan Porcupine. Här tar de steget fullt ut och fläskar på med svulstiga stråkarrangemang för att backa upp Will Sergeants gitarrslingor och Ian McCulloch´s röst. Man skulle kunna tro att de skulle förlora sina gamla fans och bli tvungna att hitta en helt ny publik, men de behöll greppet om svartrockarna samtidigt som poppubliken tog dem i sina armar. Med klassiker som The Killing Moon, Seven Seas, Silver och Crystal Days så är Ocean Rain helt klart Echo´s vassaste skiva. Deras dramatiska, nästan teatraliska, poplåtar når sin fulländning här. Man kan väl lugnt säga att inledningen på Donnie Darko inte hade varit särskilt kraftfull utan The Killing Moon. Det är inte ofta men ibland är det skönt med revivals…