Fram till deras fjärde platta, Ocean Rain, hade Echo & the Bunnymen gjort lite utflykter åt svartrockhållet, särskilt på Heaven Up Here, sedan vänt sig mer åt pophållet på tredje skivan Porcupine. Här tar de steget fullt ut och fläskar på med svulstiga stråkarrangemang för att backa upp Will Sergeants gitarrslingor och Ian McCulloch´s röst. Man skulle kunna tro att de skulle förlora sina gamla fans och bli tvungna att hitta en helt ny publik, men de behöll greppet om svartrockarna samtidigt som poppubliken tog dem i sina armar. Med klassiker som The Killing Moon, Seven Seas, Silver och Crystal Days så är Ocean Rain helt klart Echo´s vassaste skiva. Deras dramatiska, nästan teatraliska, poplåtar når sin fulländning här. Man kan väl lugnt säga att inledningen på Donnie Darko inte hade varit särskilt kraftfull utan The Killing Moon. Det är inte ofta men ibland är det skönt med revivals…
3 kommentarer:
Aah, äntligen Echo på listan! Världens bästa band! Men varför i helvete lyckas jag inte få in´em på min lista´rå?!! För de var världens sämsta på bra låtordningar tror jag. Löjligt förlegat tänk, jag vet. "Crocodiles" var närmast att platsa hos mig. Och hade Bommen-liven med Friction (Television) och Paint It Black (STONES!) och andra "vi-är-vårt-eget-cover-förband"-stänkare släppts som riktig skiva så...
Pete de Freitas R.I.P.
Killing Moon har väl en ganska framträdande plats i Lost Boys också?
Och vi i Pavement-orkestern har covrat den fint.
Skicka en kommentar