"Best of the Best" eller totalt olyssningsbart? Åsikterna om progressiv (hård)rock kan med lätthet delas in i ovanstående två kontrapunkter, där de hängivna får se sig kraftigt "outnumbered" av fördömarna. Band som innehåller "världens bästa" på varje position är väl ett av kännetecknen för genren som sådan, och Dream Theater är inget undantag. Upptrampad mark av stilbildare som Yes, Rush och E.L.P distanseras rejält när man med "Images and Words" fullkomligt rusar in i 90-talet och levererar någonting vars like aldrig tidigare hörts. Åtminstone inte av denna kaliber.
Detta är bandets överlägset bästa album (även om både debutplattan "When Dream and Day Unite" och "Images..."-uppföljaren "Awake" båda hade sina poänger) och innehåller endast ett svagt spår, den något såsiga powerballaden Another Day, inte helt oväntat den enda låten som nått en bredare publik. I övrigt erbjuds en högtidsstund för alla med fetisch för samtliga taktarter förutom 4/4-dels, omöjliga soloutsvävningar med finess (Yngwie-entusiaster göres inte besvär), samt ultrakomplicerade arrangemang som faktiskt har en fullt logisk sammansättning... även om detta inte är helt uppenbart vid de första lyssningarna. Så, ni få som fortfarande läser och är intresserade, ge er till tåls, för slutligen infinner den sig... logiken, alltså.
2 kommentarer:
Sexsträngad bas?
Högst troligt, dock osäker...
Skicka en kommentar