Måste fortsätta på den linje som Magnus slog in på i sin motivering till Soundgarden, nämligen frontfigurer som gör allt - men ändå inte lyckas - för att dra forna stordåd i smutsen. Suedes debut är en makalös, episk och magisk platta. Betydelsen den spelat inte bara för oss 70-talisters själsliv utan också våra androgyna dansmoves, frisyrer, klädstil, instrumentval och drogpolicy går inte att överskatta. Det är svårt att säga, och jag är inte tillräckligt påläst, vad som är Bernard och vad som är Brett, men helt klart är att de skapade magi tillsammans. Utan varandra och den synergieffekten blev de ingenting (möjligtvis undantaget "Trash" och "Yes"). Tar någon tag i tråden Richard Ashcroft nu eller?
1 kommentar:
Helt underbar hur någon (Frans) kan skriva om min favoritskiva och mitt favoritband, och nämna samtidig "synergieeffekten".
Synd dock att plattan hamnar så långt ner på listan, men jag har förhoppningar att Magnus skriver om en annan Suede skiva lite senare kanske - synergieeffekten som visar sig på Dog Man Star?
Ska hämta J nu på jobbet och rusa hem till min Suedesamling.
Skicka en kommentar