Nej, det är inget skämt. Det kanske är en tuff barriär att ta sig över innan man är redo att inse storheten i det här verket, men väl framme - knyt nävarna och njut. Likt Metallica gjorde med Black Album sju år senare kastade Accept här av sig många av de attribut som hade gjort dem till ett av metal-världens mest inflytelserika band. De övergav i princip helt den genre, thrash-metal, som de varit med och lagt grunden till, för ett benhårt slowtempo-album med en otvivelaktigt utmanande estetik och lyrik. Även för dem som inte fascineras av musikgenren som sådan kan det här vara värt en genomgång, inte minst för att sitt explicita queerfokus, 20 år innan 2000-talets babbel om intersektionalitet och frigörelse över könsgränser. Det komiska i kråksången är ju att inga hårdrockare i vare sig Sölvesborg, Svedala, Trosa, Motala, Höör eller Örnsköldsvik kunde föreställa sig varken Udo eller Rob Halford som homos. De var ju bara läder och hårda, och hårt läder är lika med tufft, och då går det bra att lyssna på "London Leatherboys" i Impalan samtidigt som man viftar med sydstatsflaggan och spöar juggar och intellektuella utanför korvmojjen på fredagskvällarna. Århundradets blåsning, grabbar.
Hårdrocken la grunden för mitt självständiga musikintresse sådär i tioårsåldern. Mitt första egenhändigt köpta album var "Creatures of the Night", Kiss sista sminkade album. Sedan kom Dio, Maiden, Priest, Purple, Accept och King Diamond som ett pärlband av influenser in i en helt oerfaren liten pojkhjärna. En vacker dag 1987 kom jag över ett ex av Pet Shop Boys "Actually" och i ett nafs blev jag "synthare" och sålde således alla mina härliga hårdrocksvinyler. Jag kom senare att genomgå samma inkvisation i relation till synthen till förmån för shoegazing och depprock - då rök alla sköna DM-maxis och obskyra Hot Stuff-band för en spottstyver. Härligt kategoriskt och ombytligt, eller hur? Lite sorgligt ur ett samlarperspektiv så här i efterhand bara.
Började plocka upp gamla trådar för ett antal år sedan, och insåg att det nog inte hade hänt så mycket på de där 20 åren. Känslan av att lyssna på världens fetaste riff, ever, den är sig lik. En skillnad (gudskelov) är dock att jag nu begriper innebörden av texterna på Balls to the Wall.
De två bästa prefixen på musik är "aggro" och "depp", möjligtvis "melankoli", men jag har aldrig varit mycket för det menlöst vackra, eller för den delen, smarta. Så jag välkomnar mer Udo och mindre Bell & Sebastian i mitt liv. Skål!
Ett band från Södra USA, bosatta i england släppte sin debutskiva på Fiction records med mörk och hård musik. En blandning mellan The Cure's Disintegration och tidig Black Sabbath. Det här är debutenskivan som är som ett episkt äventyr på 78 minuter. Bandets karriär tog slut alldeles för snabbt. Bassisten dog i en hjärnblödning innan skiva nummer två kom ut. När de bara var två kvar så startade sångaren Robin Proper-Shepard det ganska tråkiga projektet Sophia som sysslar med mer akustisk pop. The God Machines spelning i teaterladan på Hultsfredsfestivalen 1993 är fortfarande en av de bästa konserter jag varit på.
