#7 Frank Black ”Teenager of the Year” [1994]

Frank Black på solokvist No 2. Bakom sig har han lämnat motvallsfasonerna och den dalande låtkvalitet som präglade The Pixies sista tid (och som faktiskt också färgade av sig lite på soloplatta No 1). Och den säregna countryrock med gubbedoft som blivit hans signum det senaste decenniet har ännu inte gjort entré. Nej, i Frank Black anno 94 finner vi istället en nyfiken sökare. Och denne sökares goda omdöme är förmodligen det enda som står i vägen för att lekfullheten och våghalsigheten skall ta överhanden och dra iväg låtmaterialet till skojfriskland. Den påtagliga svarta humorn och de säregna småtokiga ackordföljderna är aldrig så pass vridna att de överskuggar det blodiga allvaret. Bara det faktum att Frank Black alltid haft den goda smaken att omge sig med formidabla musiker (i synnerhet gitarrister) vittnar om att detta är alldeles för viktigt för honom för att skämtas bort. ”Teenager of the Year” är inget undantag. Och som seden sig bör är det också just gitarristen som sticker ut en aningen mer än de övriga. Lyle Workmans bländande lir fick än mer utrymme på uppföljande ”Cult of Ray” men lyckas hänföra långt mer än halvannan gång även här (lyssningsexempel; intro:t till The Hostess with the Mostest, verskompet på den refrängmässiga trestegsraketen Two Reelers, samt i stort sett hela Pie in the Sky).

Länge levde jag med övertygelsen om att endast halva plattan var lyssningsbar. Idag vet jag bättre. Idag vet jag att Superabound, Big Red, Olé Mulholland och dom andra ”B-side”-spåren är fantastiska låtar på sina säregna sätt och står oförskämt väl upp mot mer ”direkta” låtar som Headache, Speedy Marie och Calistan (världens bästa billåt?). Och när jag ändå är inne på låtar av toppklass vill jag minnas följande scenario från Jukebox’ glansdagar, sommaren -97;

Vi står några vänner och diskuterar nyligen släppta ”OK Computer” och ”Perfect From Now On” och ”den nya rocken”, gitarrens renässans yadda yadda yadda. Juke:ans bättre hälft bryter plötsligt in, uppenbart intresserad av vårt popnörderi, och frågar helt sonika om vi vill höra världens bästa rocklåt. Utan att vänta på något svar sätter han på (I want to live on an) Abstract Plain och vänder sig mot oss med ett belåtet leende på läpparna. Där och då, överumplade av coolheten i det tvärsäkra ställningstagandet, höll vi alla med. Gott så, tänker jag idag… min personliga favorit kommer nog ändå för alltid att vara Freedom Rock.