Mörkt, hypnotiskt gitarrmangel och sakrala syntar. Sonic Boom och J. Spaceman i toppform (...själsligt).
tisdag 30 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Subjektiviteten är sanningen
50-listan. Var finns känslan? Vem är mest lik Gud? Joy Division eller Tom Waits? Plastic Ono Band eller Sergeant Pepper? Nirvana eller Slayer? Varför? Positivistisk lista...? Nej, snarare försök att återuppväcka den där känslan som du kanske hade när du gick hem ifrån din lokala skivhandlare (antagligen ett Espresso House eller Hemtex idag) med fjärilar i magen och en fyrkantig påse i handen...
2 kommentarer:
Fick efter tjat en kasettinspelning av Screamadelica av min farbror Micke i Bollmora när plattan precis var släppt. På baksidan, eller den resterande delen av baksidan (Screamadelica var längre än 45 min) hade han spelat in "Playing with fire". Jag var så ovan vid det monotona att jag trodde hans skivspelare hade hakat upp sig. Senare fick jag hallunicationer av att lyssna på det (på sätt och vis ofrivilligt, eftersom det bara rullade på i min reverse-panasonic-walkman). Har haft lite svårt för Jason sedan dess, trots otaliga försök att gnugga in det i ryggmärgen (har nog sett spiritualized 4-5 ggr...).
strunta i Jason, det är Sonic Boom som är geniet!
Skicka en kommentar