#43 Morrissey "Viva Hate" [1988]

Här har vi ett bevis på att allt inte blir som man trodde. För när The Smiths splittrades väntade sig alla stordåd av Johnny Marr medan Morrissey ansågs enbart leva på Marrs låtskrivande. Så fel den teorin visade sig vara. Marr har inte gjort något efter The Smiths som är värt att minnas och Morrissey, tja det vet ni nog. Här är i alla fall Morrisseys solodebut. En underbar platta som en gång för alla fastslog hans ikonstatus. Förutom hitsen Every Day is Like Sunday och Suedehead bör man lyssna en extra gång på Ordinary Boys och Dial-A-Cliché. ”Ordinary boys, happy knowing nothing, happy being no one, but themselves…”

#43 The Streets "Original Pirate Material" [2002]

Du är där igen, iklädd både huvtröja och dyr skjorta, och under SIjackan gömmer du bara ett starkt hat. Du har väntat på den här dagen i flera år, äntligen ska du få ge igen och du älskar varje minut av det. Åren sedan det hände har du spenderat på festivaler och det udda ravet, tagandes allt som fått dig att glömma ditt själsfördärvande, förbannade jobb. Det som räddade veckan var länge DN på stan och ibland NME. Nu köper du till och med Wire ibland men läser mycket skönlitteratur också, typ, det som står i tidningarna, oftast kan du dock återge författarnas äventyr som de berättas i skvallerspalterna bättre än vad som står i böckerna. Du köper löjligt ofta Loaded och brittiska FHM och det var nära du tecknade en prenumeration på Razzle eller Readers Wives.

Du skiter oftast i musiken nuförtiden, dagarna för att lyssna på låtarna enskilt har försvunnit, nu är skivorna återigen decimerade till soundtrack till alltförlånga förfester. En låt bryter du gärna mönstret för är Weak become heroes, du tycker det är världens bästa låt, och vi är inte så många som vågar säga emot dig när du berättar det för oss.

För du ser rätt respektingivande ut nuförtiden, efter all den där tiden på gymet och i joggingspåret så hade ingen av gymnasiekompisarna känt igen dig om du gått in på stamfiket. Du är ingen byggare, du har inte generna för det, men det syns att du tagit dig tid, det syns att du vill att folk ska tycka illa om dig innan de ens pratat med dig.

Du känner dig inte besläktad med det andra casualpacket dock, även om ni bär samma kläder och trots att era tre gemensamma ledord är lager, lager och lager. Du har en annan agenda och de få du kallar dina närmaste hade snarast beskrivit dig som servil. Men din anglofili är djupare än alla deras tillsammans dock, hade de tillverkat en Wunderbaum i lukten "Chip-shop" hade du haft en i varje rum.

Du har inget emot att dansa ensam, å andra sidan ser du inte dans som något socialt ändå, du har insett att det ofta är folk som dansar runt midnatt helgkvällar i Sverige. Var dom gör det är underordnat, det viktiga är var du är och det är numera där de spelar den mest distade basen. Innan dess var det där de spelade mest trumma och bas och innan dess var det var det nåt annat som gällde, antagligen är det bara du som kommer ihåg vad de kallade genren den veckan.

Återigen, du har omvärderat din uppfattning om musik. Den är inte längre låtar eller album, den är mixar eller sets. Få skivnamn lägger du på minnet men du har hela denna på din ipod när du åker tunnelbanan till samma plats du besökte för alla de där åren sedan.

Dörrarna går upp och och skivan håller på att ta slut, det är enligt beräkningen dock och Audiobullys We Don't Care tar vid när du återigen går över de kullerstenar du känner allt för väl. Till din förvåning står han kvar i neonskenet. Möjligtvis är skinnjackan ett par storlekar större, åtminstone stramar dem mer runt magen på honom. Du ler innombords och vaggar med huvudet från sida till sida i takt med musiken. Du ser rejält påtänd ut egentligen men i Londons weekendvimmel är du bara en i mängden. Han lägger inte särskilt märke till dig även om du närmar dig honom omotiverat hastigt. Till din glädje är han ensam och han är mycket mindre än du kommer ihåg honom, du behöver inte titta uppåt för att se honom längre.

-Oi guv'nor! Hinner du urskilja innan du börjar.Den första högern tar inte, det är nästan som om han förberett sig på den och hinner få en hand framför ansiktet. Han verkar förvänta sig en kniv mot mellangärdet härnäst så din vänsterkrok åt njurarna får honom att falla sidledes ner till hukande ställning. Din finish med knäet mot käken sitter perfekt och han faller livlös ner mot det våta underlaget. Du tar fram skivan ur väskan och stoppar den innanför hans tröja.

-You can keep it boyo

Du ser dig om och märker att du inte behöver springa därifrån, få är på dessa gator kvällstid, än färre när det regnar och de som är där ringer ogärna fuzzet. Du går runt ett hörn, vinkar till dig en taxi. En ask Benson and Hedges senare är du på färjeterminalen och snart är du på väg hem till Sverige igen.

#44 The Zombies "Odessey & Oracle" [1968]

Riktigt grymma band har alltid minst två bra låtskrivare. I Zombies fall är Rod Argent kanske snäppet vassare än Chris White, men det spelar ingen roll. Slutresultatet, den enda LP de gjorde, är charmerande. Det sjungs falskt i kören på flera ställen, lånen från andra samtida mer erkända band (ett börjar på B och det är inte Beatles!) är uppenbara, låtarna inspelade i Abbey Road låter bättre än de som är inspelade i Olympic Studio, de vågade knappt spela en enda av låtarna live, killarna såg jävligt mesiga ut på bild, men fan: allt är perfekt ändå! Det här är pophimlen, utan knark och onödiga excesser. Bara ren och skir låtskrivarkonst, trevliga arrangemang och lagom mycket mellotron. Oöverträffat sofistikerade ackordföljder med jazz- och R&B-pigment elegant inbakat. Speciellt verserna till A Rose for Emily och Hung up on a Dream får mig att smälla av varje gång, sinnesutvidgande melodikonst!
Tips: Låna Zombies-4CD-boxen på Malmö Stadsbibliotek. Värm upp med att sätta ihop en egen greatest hits av alla knäckande singlar de gjorde (som självklart inleds med världshistoriens bästa debutsingel She´s not there), och avsluta sessionen med att lyssna på "Odessey & Oracle". Sen, när sista låten Time of the Season (med tredje sångaren Colin Blunstone på lead) klingat ut, öppnar du fönstret och skriker rätt ut i natten: JAG HATAR STONES!

#45 Ministry ”Keiahn (Psalm 69)” [1992]

Inledningsspåret ”N.W.O” visar var någonstans på det dammiga industrigolvet verktygsskåpet skall stå - med en loopad George Bush som åberopar en ”New World Order”, sporadiska avgrundsvrål, maskinella drums och tuggande thrash metal-gitarrer hymlar Jourgensen & Barker inte för ett ögonblick vad denna platta handlar om. Ministry banar här väg för band som Marilyn Manson och Nine Inch Nails och för industri/metal-genren som sådan. Skulle dessutom vilja hävda att de även haft en viss påverkan på den efterföljande dansscenen – utan Psalm 69 hade inte Prodigy låtit som de gjorde på ”Music for the Jilted Generation”. Eller på skivorna därefter heller för den delen. Uppenbarligen en inspirerande och stilbildande platta alltså.

Bästa låten är titelspåret, ett muskulöst vidunder som klockar in på behagliga 5:29 och som är fylld till bredden med loopade predikanter, domedagskörer och tungt programmerade trummor. Hårt, agressivt och slickt så det förslår… precis som det skall vara, genrebenämningen ”industri” till trots.

#44 Supergrass "I should coco" [1995]

Fem ögon.
Två vilda, fyllda av energi, ett sorgligt och ett sista där galenskap, humor och cynism kan utläsas. Inramningen är blå och jag trodde först att the fuzz syftade till en gitarreffekt.

Jag älskade den här skivan från första lyssningen och sätter fortfarande på den med jämna mellanrum när känner mig för gubbig och trött. Ofta blir jag förbannad. Jävla slynglar! Komma här och kunna hela musikhistorien och spela musik som man inte kan sitta still till. För jävligt.
Klipp er och skaffa er ett jobb!
För helvete!