#25 Kalle Sändare "Kalles julbestyr" [1973]

-Hallå?
-ja, jag ringer angående annonsen i tidningen
-jaha, har ni ringt tidigare idag
-näe
-nehe, vad gällde det för nånting?
-eh, det var grise, julgris...
-aha, ja, ja just det ja
-e ja rätt eller är det?

-NEDERNEDADNETET ändå
-vaddå?
-ja, frun har kommit rätt ändå så det är alldeles riktigt ja ja
-hur är det är det slaktade grisar eller?
-den är slaktad och klar
-är den det?
-ja då, den är helt och hållet klar
-jaha, och vad kostar den då?
-sju kronor kilot har vi haft men vi säljer för fyra
-fyra?
-a
-aha, är dom feta?
-de är dom inte kan jag säga föratte, dom har varit på ett slags ja, ett läger kan man kalla det för, ett grisläger, det är en avmagrings, inte avmagringskur i den bemärkelsen, men en svältfödd kost har de inmundigat sig under en period tillbaks, så att de har gjort så att det, det är inte så mycket fläsk på dom alltså för det vill man ju inte ha nuförtiden.
-näe, just det nej, men är det till jul då?
-ja, går väl fint som sagt var
-bara till jul då så att det finns inte nu om man så säger?
-(kalle pruttar med munnen) förlåt?
-det finns inte nu om man säger så?
-nej, tyvärr inte, vi har ingen chans i jul att få fram det
-nehe
-men ska ni ha det nu?
-aa
-då har vi möjlighet att få fram det till jul
-jaha
-annars har vi lådor som har vi PANTESÄLT också, det är ju väldigt populärt också i år
-jaha, vad är det för något då?
-ja det är ju en mindre låda som de har på pantlåneff-eh-kontoren och säljer såsäja, det är som ett ja, en fiskdamm som dom lottar ut olika, eh, vi har en påse klädnypor, en hatt utan stänk, en deg med borste på, en radio med skål, en hammare med angk och lite annat
-jaha, jag hör av mig sen då så får vi se
-jadå, gör det, välkommen då, tack tack, hallå?
-ja
-jo, så skulle jag bara påpeka en ska att detta är ju en fantastisk möjlighet för att denna lådan som dessa kontorsvarorna har varit i alltså, det är en CYCKELSPAAL
-jaha
-den är ju väldigt attraktiv, det är ju en dansk sak också, den följer med samtliga grisnummer alltså undre hela deras uppväxttid så man kan se från början hur mycket och hur lite den äter
-jaha
-så det är ju en fördel också, den är den ju stämplad och klar alltså
-jaha
-med tur och retur alltså, nåja välkommen igen
-tack

#26 Metallica "Master of Puppets" [1986]

Ni kan se honom framför er, den rödhårige killen med glasögon, uppdragna jeans och finnar täckandes lejonparten av kroppsytan, hänsynslöst headbangande i pojkrummet endast avbruten av moderns oroliga förkunnande om att det serverats te och mackor. Jag var han, bortsett från rödhårigheten, brillorna, brallerna, i viss mån finnarna samt att jag föredrog mjölk framför luktvatten. Sen tror jag dessutom att jag spelade mer gitarr än headbangade, och i ärlighetens namn tror jag att min kära mor var mer orolig för de uppslagna wrestlingtidningarna som avbildade insmorda muskelmän i smaklösa poser än faktumet att jag lyssnade på djävulsmusik.

Hårdrocken var ju farlig. Det var ju någonting som de äldre (och dom där märkligt världsvana tjejerna i ens egen ålder) på fritids lyssnade på, eller iallafall talade om. Det berättades fruktansvärda historier om Gene Simmons ögonvitor och om folk som typ strypt sin katt efter ha råkat sätta på en Megadethsingel på fel varvtal. Man var ju för 17 rädd för att öppna en Okej. Lyckligtvis var det inte lika farligt att bara lyssna på musiken. Även om jag inte vågade förrän Metallica började visas på MTV.

Men fortfarande är det här som de låter bäst. Svarta plattan i all ära, men på MoP låter det på nåt sätt mer fulländat, åtminstone mer new wave (ok NWOBHM då). Hammet har orkat göra sin läxa och levererar i Battery ett lysande solo, kanske hans bästa. Tillochmed Lars låter som om han verkligen kan spela.

Bara Orion låter fickpingis.

#27 the Juliana Hatfield three "Become what you are" [1993]

Ständigt detta förbannade Helsingborg. Staden som SoulsCecilia en gång beskrev som Sveriges rövhål. Tänk så rätt hon hade.

Scenen: en tom busshållplats, mitt i "city", jag sitter med en billig walkman lyssnandes på nån sur Eggstoneplatta eller nåt. Ödet ville att jag, eller någon, spelat in en tidig P3livespelning med Juliana, jag tror det var solo, men det är oviktigt nu. Av tristess lyssnade jag igenom det och fastnade för ett fantastiskt charmigt mellansnack som fick mig att börja ta till mig låtarna.

Den här skivan har tagit mig igenom flera grungebetonade förfester i helvetets förgård. Har man Juliana på kavajslaget kommer man förbi mången mittbenad och Dr Martensförsedd flanellkille som står i vägen för ens lördagsnöje. För det är jag henne evigt tacksam.

#28 Manic Street Preachers "Everything Must Go" [1996]

Helsingborg igen. På biblioteket denna gången. Antagligen vad jag där för att leta information till något arbete på skolan eller låna nån käck Dahlstömroman att nonchalant flasha när skivväskans lock "råkade" glida upp på fiket. Naturligtvis pallade jag varken forska eller tumma på Stures ingubbslemmade biblotekstjänstfodral. Senaste nummret av Pop hade ju kommit in.

Jag hatade Pop på ungefär samma sätt som de flesta andra Popläsare under denna tiden (fastän ingen ville erkänna det riktigt), jag ville inte läsa nån jävla skit om Dancehall eller HipHop, jag hade inte tid att börja plöja jazzplattor eller lyssna in mig på Stevie Wonder, jag ville leva där och då och veta om vad som spelades in just nu, för mig. Jag kostade, och kostar fortfarande på mig att vara ignorant. Jag var ju han, journalisten med töntigt hår och tweedkavaj, imaginärt vankandes Skånegatan ner, kompromisslöst repandes med Brown och kunde utan tvekan introducera varje låt som världens bästa och verkligen mena det.

Men den här dan var det annorlunda. Jag minns Manicsartikeln som föranledde släppet av Everything Must Go som nåt av det mest innerliga jag läst nånsin och hade jag varit mer av en kalenderbitare hade jag tagit reda på vem som skrivit den innan jag beslöt mig för att skriva det här. Jag stod bara där på biblioteket och rös.

Skivan är totalt apart alla andra Manicsalster. Den går verkligen att lyssna på från början till slut och älska varje minut. The Holy Bible är ju på många sätt en mycket tydlig käftsmäll, men går det verkligen att lyssna på fler låtar än Yes? Senare alster är ju inte att tala om. På EMG pumpar Manics verkligen ur skivbolaget den sista pennyn från symfoniorkesterkontot och bara vräker på med extra allt, på allt, och än en gång.

#22 The Black Heart Procession ”2” [1999]

En inte alltför ovanlig företeelse är band som inför varje nytt albumsläpp hävdar att man just på denna plattan låter heeelt annorlunda mot tidigare, samt att det självfallet är det bästa de gjort. Och lika nyfiken och förväntansfull som man som lyssnare blir efter dessa uttalanden lika besviken blir man när man upptäcker att det nya låter försnillande likt det gamla, fast lite sämre. I fallet The Black Heart Procession låter alla deras plattor likadant (i stort sett) och uttrycket ”lite vääl samma-samma va?” gör sig ständigt påmint. I normala fall är detta någonting negativt.