Helsingborg igen. På biblioteket denna gången. Antagligen vad jag där för att leta information till något arbete på skolan eller låna nån käck Dahlstömroman att nonchalant flasha när skivväskans lock "råkade" glida upp på fiket. Naturligtvis pallade jag varken forska eller tumma på Stures ingubbslemmade biblotekstjänstfodral. Senaste nummret av Pop hade ju kommit in.
Jag hatade Pop på ungefär samma sätt som de flesta andra Popläsare under denna tiden (fastän ingen ville erkänna det riktigt), jag ville inte läsa nån jävla skit om Dancehall eller HipHop, jag hade inte tid att börja plöja jazzplattor eller lyssna in mig på Stevie Wonder, jag ville leva där och då och veta om vad som spelades in just nu, för mig. Jag kostade, och kostar fortfarande på mig att vara ignorant. Jag var ju han, journalisten med töntigt hår och tweedkavaj, imaginärt vankandes Skånegatan ner, kompromisslöst repandes med Brown och kunde utan tvekan introducera varje låt som världens bästa och verkligen mena det.
Men den här dan var det annorlunda. Jag minns Manicsartikeln som föranledde släppet av Everything Must Go som nåt av det mest innerliga jag läst nånsin och hade jag varit mer av en kalenderbitare hade jag tagit reda på vem som skrivit den innan jag beslöt mig för att skriva det här. Jag stod bara där på biblioteket och rös.
Skivan är totalt apart alla andra Manicsalster. Den går verkligen att lyssna på från början till slut och älska varje minut. The Holy Bible är ju på många sätt en mycket tydlig käftsmäll, men går det verkligen att lyssna på fler låtar än Yes? Senare alster är ju inte att tala om. På EMG pumpar Manics verkligen ur skivbolaget den sista pennyn från symfoniorkesterkontot och bara vräker på med extra allt, på allt, och än en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar