#41 Sigur Rós "( )" [2002]

Hur ska man förklara Sigur Rós musik? Isländsk shoegazing med sång utan ord? Postrock kanske Det bästa är nog att låta bli för det finns mig veterligen inget annat som låter som Sigur Rós. Deras hypnotiskt uppbyggda melodier slutar inte att fascinera mig. Monotona långa låtar som trollbinder en trots att de sällan innehåller refränger och andra trivialiteter. Dessutom är de ett helt fantastiskt liveband. Jag har sett dem fyra gånger och varje gång uppnår man någon form av extas. På den här plattan har inte ens låtarna några namn och kanske bidrar det till att den känns så enhetlig och sammanhållen. Underbart från början till slut helt enkelt.

#48 Boards Of Canada "Music Has The Right To Children" [1998]

Boards of Canada har gjort världens vackraste electronicaskiva. Det är musik i samma genre som annan warpmusik men lite varmare. Om man gillar Plaid så måste man gilla BOC. Music Has the Right to Children är en skiva jag aldrig tröttnar att lyssna på. Den funkar alltid...Det är som att sjunka in i en värld täckt av bomull och sockervadd och där man svävar över världens vackraste fält och ne i djupaste hav samtidigt. Flummigt! Ja självklart men tidlöst. Den här skivan kommer vara asbra om hundra år också. Skivans titel är perfekt för musiken. Låten Pete Standing Alone är en låt som sticker ut extra mycket på den här skivan och den funkar lika bra på en partyplatta som på en depplatta. Fan det är faktiskt världens bästa electronicaplatta.

#40 Silverbullit "Arclight" [2004]

Mixa "21 Century Schizoid Man" med lika delar Lou Reed och Ministry, en skvätt Juju och en rejäl nypa Stooges. Toppa med lite U2-svulst och balansera med Cipramil. För maximal effekt - förtär helst inte i samband med "Unknown Pleasures". Att den här plattan inte spräckt gränserna för svensk skivexport är det definitiva beviset för skivindustrins förfall. Det ultimata soundtracket till sönderblåsta urbana februarilandskap nära havet. Funkar väl i november också, men jag kunde inte vänta så länge. Känslan sitter fortfarande i.

#41 King Crimson "In the Court of the Crimson King" [1969]

May you peasants bee doomed who do not appreciate the harmonies and by God sent spirituality... (de första raderna i min Fatwa).

Bandet, med den legendariske och oomstritt genialiske Robert Fripp (gitarr och mellotron) som primus motor, tog sitt namn från en av låtarna på den här debutplattan - vilket också gav skivan dess namn. Den inleds med den hysteriskt majestätiska "21:st Century Schizoid Man" som i sant progressivt maner flyter in i "I talk to the wind" och "Epitaph" (Var tog låttitlar av den här kalibern vägen?). När 21:st Century Schizoid Man bygger på ett blytungt riff (pre-metal), distad sång och helt vansinniga trumfills är resten av låtarna uppbyggda med helt andra metoder. Vid en första lyssning kan jag nästan lova att ni finner det irriterande, men ge det en chans till. Lås in dig själv och försök stänga av tankarna och låt dig föras med på resan. Berätta vad du ser.

Det här är musik från en annan dimension och den går inte att vare sig bedöma eller att ta till sig om man inte gör sig kvitt sina låsningar om hur saker förväntas låta. Det går faktiskt att uppfinna nya harmonier. Fortfarande. B-sidans öppningsspår "Moonchild" är i sina vokala partier den skamlöst plagierade förlagan till Doves "M62 Song" - eller hur?

Jag behöver inte, vill inte, dölja det. Jag är ett proggbarn (obs! progressiv musik. inte i den gängse svenska beteckningen av progg, a'la hoola bandoola, peps etc). Uppvuxen i en familj där skivsamlingen betydde mer än soffgruppen och med hörlurarna som substitut för nappflaskan. Jag har således ett ganska djupt förhållande till den här plattan med flera, och av de som jag har lyckats adaptera till mina egna referenser i vuxen ålder kommer ett antal att göra sig hörda på listan. Hade "In the Court..." haft lite mer odödliga sånger som faktiskt är möjliga att återge (som Moonchild och 21 Century Schizoid Man) hade den trillat upp ett tiotal placeringar. Så mäktig är den. Detta betyder inte att proggutflykterna ska urskuldas eller spolas över.

Kul grej: All Music beskriver King Crimson som ett Pink Floyd för tänkande människor.

Kul klipp: Bandet debuterade på stor scen innan debuten släpptes. Inför 650 000 personer i Hyde park.

#49 Slowdive "Souvlaki" [1993]

Med sin andra skiva, inspirerade av Brian Enos temaplatta om månlandningen "Apollo" lyckades Slowdive få bort lite av alla musikkritikers hat mot shoegazer-genren i början av 90-talet. Slowdive ville att Eno skulle producera men han ville hellre vara med på två låtar. Enos närvaro märks inte men om man gillar den här plattan måste man ha Apollo i sin skivsamling. Tydligare sång än på debutskivan "just for a day" (trots att jag tycker att det låter som de sjunger "Sounds of Shiva" på "Machine Gun") samtidigt mycket mer atmosfäriskt. Världens bästa rödvinspoplåt "Alison" inleder skivan och det är så grymt och saligt suveränt plattan igenom, från början till avslutande lägereldslåten "Dagger".