#24 David Bowie ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” [1972]

Fantastisk platta av en man som geniförklarats flera gånger om. Innehåller dock inte mina absoluta favoritlåtar med Bowie men står för den bästa helheten. Just artisters låtkataloger (i synnerhet artister av denna kaliber) skulle i sig vara intressant att rangordna. Men det är en annan lista…

Personligen är jag inget megafan av Bowie. Visst, killen har gjort många evergreens och visat upp sin konstnärliga talang och vilja att bryta ny mark mången gång, men i ärlighetens namn har han också gjort mycket skit. På senare år har jag till och med funnit honom en smula tråkig. Därför kom hans framträdande i Ricky Gervais suveräna TV-serie ”Extras” lite som en aha-upplevelse för mig. Återigen visar han prov på sin skådespelartalang och förmåga till självdistans. En levande legend med båda fötterna på Jorden. Beundransvärt bara det.

#27 The House of Love (s/t) [1990]

Detta är "den med fjärilen". Detta är den som några kallar "Fontana". Detta är den med briljanta popmelodier rakt igenom. Detta är den med "Shine on". Det är den med gitarrslingen. Detta är tyvärr inte den som "Christine" är med på. Det är också den med gitarrslingan. Detta är den med den kärlekskranka och tidlösa "I don't know why I love you" och med den eftertänksamma "Beatles and the Stones". Detta är när House of Love var som bäst. Kanske borde de slutat här? Nej, det fanns mer att hämta, men inte lika fulländat.

#28 Antony and the Johnsons "I am a bird now" [2005]

I slutet på 80-talet delades Sverige in i två läger: de som älskade Tomas Di Leva och de som hatade honom. Var det inte hans texter eller röst som diskuterades så var det hans klädsel och manér som skapade debatt. Likaså är det med Antony & the Johnsons - antingen hatar eller älskar man Antonys röst och låtar. Jag föll pladask när denna skiva kom ut i Sverige. Låtar som "You Are My Sister", "Fistful of Love" och "For Today I Am a Boy" är så fulla av känslor att det nästan kan vara påfrestande att lyssna på dem. Lika väl längtar man vissa dagar efter dem. Jag har haft skivan i bilen i ett år och blir lika tagen varje gång jag sätter på den. Gästartisterna drar också sitt strå till stacken. Lou Reed, Boy George och Rufus Wainwright kan också sjunga personligt.

#16 Piano Magic "Artist's Rifle" [2000]

Piano Magic är ett band konstruerat runt en person, Glen Johnson, med gästmusiker och har ibland jämförts med 4AD-husbandet "This Mortal Coil" som var koncentrerat kring skivbolagets grundare Ivo Watts-Russell. Piano Magics skivor är väldigt olika varandra och har olika gäster och stilar på skivorna men alla har en melankolisk grund oavsett om den är mer elektronisk inriktad eller om den är mer popinriktad. Den här temaskivan har en fornengelsk grund och ska konceptuellt handla om första världskriget. Trummor, cello, bas och gitarrer framhävs på den här skivan i en spöklik anda och skulle kunna liknas vid en blandning av Mogwais gitarrer och Dead Can Dance "medeltidsjoydivisiondepp" från skivan "Spleen and Ideal". På Piano Magics skivor har vokalister lånats från bl.a. Low, The Czars, Klima, Hefner och The Bitter Springs. Piano Magics alla skivor är otroligt bra och är ett perfekt substitut för den som vill ha Cure-depp när The Cure inte gör deppskivor längre. 2000-talets bästa band...helt klart!

#25 Soundgarden ”Badmotorfinger” [1991]

Ofattbara tigervrål, udda takter och ett sanslöst sväng är vad lyssnaren erbjuds på Soundgardens genombrott ”Badmotorfinger”. Chris Cornell och hans hundar lättade här en aning på punkkragen och lät en svag bluesig doft sippra fram under flanellen, en underton som sedemera kom att ta över mer och mer på efterföljande albumsläpp.

Soundgarden har alltid varit bäst på skiva. Fick tydliga bevis på detta när jag såg dem under deras ”Down on the Upside”-turné -96, och även om det var smått fantastiskt emellanåt (i mångt och mycket Camerons förtjänst) så är det ändå på studioinspelningarna som låtarna kommer till sin fulla rätt. Och på denna plattan är det hög konkurrens om favoritskapet då varje låt har sin alldeles egna prick över i:et:

Rusty Cage – världens coolaste break samt efterföljande avslutning. Dessutom till grund för en väldigt lyckad cover framförd av Johnny Cash och The Heartbreakers. Bara en sån sak.

Jesus Christ Pose – Matt Cameron i sitt esse i vad som måste vara ett av de jobbigaste trumkompen i världshistorien. Sanslöst avslutningsriff även här, kaosigt ackompanjerat av en trumpet på steroider.

Slaves and Bulldozers – brukar hållas som bästa spår av eder recensent. Psykotiskt tunggung där Cornells stämband visar vem som äger!

Face Pollution – punkigast och snabbast! Reffens typiskt Cornellska lyrik kunde väl knappast kännas mindre helrätt?!

Drawing Flies – punkstänkare med en saxofon som groove-guide. Mest minnesvärt är ändå den gitarrfria sista versen.

Room a Thousand Years Wide – sjukt tungt riff (nedstämd e till d givetvis) och ett aphårt ”Hey!” från Cornells sida som distinkt avslutning på första versen.

Till skillnad från övriga rockband från Seattle-epoken blir jag sällan nostalgisk när jag laddar liraren med SG’s plattor (vilket är hyfsat frekvent, actually). För även om produktionen ibland kan kännas en smula daterad gör de lagom komplicerade låtbyggena det inte. Kim Thayils obstinata gitarr, Ben Shepherds skrammelbas, Matt Camerons smakfulla trumspel och Chris Cornells helvetesröst blir tillsammans något unikt, vars grund levererar songs med en ackuratess och finess av sällan skådat slag. Visst finns det tydliga referenser bakåt i musikhistorien, men Soundgarden tog det till en helt ny nivå i och med ”Badmotorfinger”.

#24 James "Laid" [1993]

Var måttligt intresserad av James under "Sit Down"-eran. Älskade baggy-kulturen och allt vad den stod för, framförallt vad gäller festivaler och det sköna kärleksbudskap som förmedlades, men musikaliskt grep inte Tim Booth och co. tag i mig förrän den Brian Eno-stämplade "Laid" kom ut. Plattan innehåller två typer av låtar. Den första (i minoritet) är de uppdrivna euforiska stadiumrocklåtarna "Sometimes", "Say Something" och "Laid". Resten är spirituella och relativt monotona låtar fokuserade kring Tim Booths mässande röst. Det har tänts många ljus ackompanjerat av "One of the Three", "P.S." och "Skindiving". Titelspåret bryter av helt rätt med:

"This bed is on fire - With passionate love
The neighbours complain about the noises above
But she only comes when she's on top/
My therapist said not to see you no more - She said youre like a disease without any cure
She said I'm so obsessed that I'm becoming a bore, oh no
Ah, you think you're so pretty/
hiiiihiiiiiiiiihiiiiiiiiiiihiiiiiiiiiiiiiiiiiihiiiiiiiiiiiiiiiiiii
Caught your hand inside the till - Slammed your fingers in the door
Fought with kitchen knives and skewers
Dressed me up in womens clothes - Messed around with gender roles
Dye my eyes and call me pretty/
hiiiihiiiiiiiiihiiiiiiiiiiihiiiiiiiiiiiiiiiiiihiiiiiiiiiiiiiiiiiii

POP!

James hade inget lätt ok att bära. Först skulle man bära arvet efter Smiths efter att blivit korade till Mozzers personliga favoriter. Sedan skulle de bli U2-mässiga med sina stadiumambitioner. Inget nådde ända fram. Tack och lov. Istället blev de Englands motsvarighet till Di Leva, bortglömda och lite patetiska, men med fantastiska hjärtan under kaftanerna.

P.S. Skriv under Amnestys "Sudan: Arrest war crimes suspects now"- kampanj. I sann världsförbättrar-anda.

#17 The Jesus and Mary Chain "Darklands" [1987]

"Take me to the darklands"! ...Allt är bara så genombra på den här skivan. "Nine Million Rainy Days!"...vilken skön titel och låt.

#18 Labradford (S/T) [1996]

Minimalism eller minimalistisk postrock. Labradfords viskande sång, tassande twang-gitarrer, analoga ljudmattor och klassiska stråkelement skapar ett harmoniskt men samtidigt oerhört melankoliskt rum i ljudbilden. Snygga titlar som "Scenic Recovery" och "Lake Speed" förklarar ljudbilden rätt bra. Den här skivan är övergången från deras mer spacerock/shoegaze till modern klassisk minimalism och hittar en bra blandning av deras båda stilar. Efter den här skivan har Labradford släppt tre skivor, mer och mer klassiskt och minimalistiskt orienterade utan vokala inslag. Mogwai och Sigur Ros är två skilda band men helt klar är båda inspirerade av Labradfords musik dock når ingen av dem samma melankoli som Labradford ála 1996. Labradford har inte släppt någon skiva sen 2001 men tack och lov släpper den ena halvan skivor under namnet Pan American som är en mer elektroniskt utveckling av Labradford ...men jag skulle behöva en ny Labradfordskiva snart!

#25 Electronic "electronic" [1991]

Jag var jäkligt sen att skaffa CD-spelare. Var länge fullkomligt övertygad om vinylmediets överlägsenhet och lät medvetet bli att uppgradera den hemmasnickrade men älskade hi-fi anläggningen i pojkrummet. Hade 3 år tidigare lagt 5 000 spänn på ett par högtalare, som jag avbetalade på tio månader, huvudsakligen med hjälp av extra-jobb som bladare på tidningen Smålänningen, nattetid. Men CD-spelaren lät sig vänta (vilket idag givetvis tillför en viss extraglädje, eftersom vinylplattorna från 87-91 hade varit betydligt färre annars). Kapitulationen var givetvis oundviklig, den kom 1991 efter en sommar med extrajobb på äldreboende, vilket nästan helt täckte upp för kostnaden av en splitter ny Denon 680. Hade jag ett liv? Nja... tillbringade en oförsvarligt stor del av min fritid framför kasettdäcket och vinylspelaren, vågade inte gå ut på stan på lördagkvällarna av rädsla för hockey-spö, bandade 120 min., la alla extra stålar på ny hi-fi och odlade pagefrisyr (nybrofrilla).
Samma kväll som inköpet av CD-spelaren sprang jag ner till den lokala skivbutiken "Filmlandet" och började bläddra. Det tog inte många minuter innan jag stod i kassan med "electronic" i handen. Hade halkat in på New Order något år tidigare, och kunde förmodligen rapa upp 80% av alla Pet Shop Boys-texter som hade skrivits so far (men i princip bara "the Queen is Dead" av Smiths, vilket pinsamt nog klarlägger en del preferenser). Supergruppen Electronic jämfördes då med Cream, vilket idag känns lite långsökt. Sumner/Marr är ju mycket mer legendariska än så.
"electronic" fanns där hela tiden i flera år framöver. Jag tyckte att den var stenhård. Det tycker jag fortfarande. Det är en oerhört statisk produktion baserad på Sumners fascination för Italiendisko och Ibizabeats kombinerad med helt briljanta urbana, hedonistiska texter, kryddad med Marrs grymma licks. Mina personliga höjdare på plattan är inte singelspåren, utan introt "Idiot Country", den vemodiga "Some distant memory" och PSB-samarbetet "The patience of a saint". Antar att "electronic" producerades innan Sumner börjat ta sånglektioner. Det låter i alla fall så, och det är helt underbart.

#18 XTC "English Settlement" [1982]

Skrev ett helt uppsats-utkast där jag avhandlade alla XTC-skivor i tur och ordning. Jag skippar att publicera det. Låt mig bara säga att striden till slut stod mellan "Skylarking", "Apple Venus" och "English Settlement". Swindontöntarnas mest pastoralt klingande produkter. Alla tre lika briljanta. Den här vinner, för att jag vill hylla min vän Ingmars tatuering på underarmen föreställande omslagets The Uffington White Horse, "a highly stylised hill figure, 374 feet long, cut out of the turf on the upper slopes of Uffington Castle", och för att den rockar så jävla gött.

#19 The Sugarcubes "Life's Too Good" [1988]

Spelade den här skivan minst 5 ggr om dagen flera månader på raken i Hans och Enids villa i Trånghalla när jag gick på gymnasiet i Jönköping. Varvade med R.E.M.:s "Document" nån gång ibland. Hörde dem första gången på Bommen såklart (Birthday!), länge leve Lasse Aldman! Året därpå verkade Björk & co. trötta och oinspirerade på Fryshuset i Stockholm. Roligast var den isländska dansbandsmusiken som spelades i högtalarna före konserten.
Vilken färg hade ert exemplar av LPn? Min var gul.

#19 Spectrum "Forever Alien" [1997]

Efter att Spacemen3 splittrades fick, tyvärr tycker jag, Spiritualized mer uppmärksamhet än Spectrum. Men det beror väl mest på att Spiritualized var mer poporienterat och att Sonic Boom är mer egensinnig än Jason Pierce. "Forever Alien" är Spectrums tredje fullängdare (om man inte räknar med Sonic Boom's debutsolo "Spectrum") och den är mer elektronisk än de tidigare gitarrbaserade skivorna. Här är det gitarrfritt och allt är inspelat på gamla analoga syntar vilket gör det här till en av de bästa spacerock/krautrockskivor jag vet. Drömskt, mörkt och melankoliskt blir det och Sonic Boom gör ett uppföljare på Spacemen3's låt "How Does It Feel?" med låten "The Stars Are So Far (How Does It Feel?)". Låtarna "Owsley" och "Forever Alien" är mörkare än allt på The Cure's "Pornography" och den borde tilltala både Krautdiggare/Spacepopare och depprockare.

Tyvärr har inte Spectrum släppt någon ny skiva sen 1997 men en ny verkar vara påväg. Den är i alla fall färdiginspelad tillsammans med Dean Wareham och Britta Phillips. Förhoppningsvis blir den lika bra som Britta Phillips cover på "How You Satisfy Me" som finns släppt på "Never lose that feeling 2" på AC30.