Ofattbara tigervrål, udda takter och ett sanslöst sväng är vad lyssnaren erbjuds på Soundgardens genombrott ”Badmotorfinger”. Chris Cornell och hans hundar lättade här en aning på punkkragen och lät en svag bluesig doft sippra fram under flanellen, en underton som sedemera kom att ta över mer och mer på efterföljande albumsläpp.
Soundgarden har alltid varit bäst på skiva. Fick tydliga bevis på detta när jag såg dem under deras ”Down on the Upside”-turné -96, och även om det var smått fantastiskt emellanåt (i mångt och mycket Camerons förtjänst) så är det ändå på studioinspelningarna som låtarna kommer till sin fulla rätt. Och på denna plattan är det hög konkurrens om favoritskapet då varje låt har sin alldeles egna prick över i:et:
Rusty Cage – världens coolaste break samt efterföljande avslutning. Dessutom till grund för en väldigt lyckad cover framförd av Johnny Cash och The Heartbreakers. Bara en sån sak.
Jesus Christ Pose – Matt Cameron i sitt esse i vad som måste vara ett av de jobbigaste trumkompen i världshistorien. Sanslöst avslutningsriff även här, kaosigt ackompanjerat av en trumpet på steroider.
Slaves and Bulldozers – brukar hållas som bästa spår av eder recensent. Psykotiskt tunggung där Cornells stämband visar vem som äger!
Face Pollution – punkigast och snabbast! Reffens typiskt Cornellska lyrik kunde väl knappast kännas mindre helrätt?!
Drawing Flies – punkstänkare med en saxofon som groove-guide. Mest minnesvärt är ändå den gitarrfria sista versen.
Room a Thousand Years Wide – sjukt tungt riff (nedstämd e till d givetvis) och ett aphårt ”Hey!” från Cornells sida som distinkt avslutning på första versen.
Till skillnad från övriga rockband från Seattle-epoken blir jag sällan nostalgisk när jag laddar liraren med SG’s plattor (vilket är hyfsat frekvent, actually). För även om produktionen ibland kan kännas en smula daterad gör de lagom komplicerade låtbyggena det inte. Kim Thayils obstinata gitarr, Ben Shepherds skrammelbas, Matt Camerons smakfulla trumspel och Chris Cornells helvetesröst blir tillsammans något unikt, vars grund levererar songs med en ackuratess och finess av sällan skådat slag. Visst finns det tydliga referenser bakåt i musikhistorien, men Soundgarden tog det till en helt ny nivå i och med ”Badmotorfinger”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar