#32 Smog ”A River Ain’t Too Much To Love” [2005]

En ensam ton. Tystnad. Och så några till synes slumpmässigt utslängda toner innan gitarren får fäste i ett smakfullt fingerplockskomp. Bill Callahans torrt producerade röst ligger så nära i ljudbilden att det känns som om han befinner sig tätt, tätt intill. I djupaste förtroende, endast mellan Bill och mig, berättar han att ”winter weather is not my soul… but the biding for spring”.

Så börjar Smogs hittills överlägset bästa album och ljudbilden är faktiskt det första man lägger märke till. Skulle till och med vilja påstå att den är först i sitt slag, och fortfarande fullkomligt unik. Nära, med känsla och nerv av sällan skådat slag (främst på grund av trummisen och Callahans sång) och som alltid med genomgående starka texter. Humor och allvar om vartannat. Gripande, sorgset och upplyftande på samma gång. En inspirerande upplevelse, indeed. Dock ett litet problem… detta gäller endast de fyra första låtarna. Sedan är magin bruten. Låtarna som följer är av mer varierad kvalitet och når tyvärr aldrig upp till samma nivå som de inledande fantastiska fyra igen… därav den något ”låga" placeringen.

#33 Pantera ”Vulgar Display of Power” [1992]

Brutalare än så här blir det inte. Oavsett vad kännaren säger är detta för mig den absolut råaste form av metal som existerar. Visst, tyngre, hårdare och snabbare finns det många exempel på, men den obevekliga ”in-your-face”-attityd som blev Panteras kännetecken har aldrig levererats med sådan ärlighet och direkthet av något annat band, varken förr eller senare. Pantera är också kanske ett av de bäst sammansatta metalbanden, med bröderna Dimebag Darrell och Vinnie Paul på gitarr respektive trummor som bandets backbone extraordinaire, var för sig ett unikum i branschen på sina respektive instrument. Lägg därtill sångaren Phil Anselmos säregna röst, vars avgrundsvrål bjuder på både fullt urskiljbara texter såväl som melodier. Inte helt vanligt förekommande inom denna musikstil. Och så slutligen bassisten Rex… den ende i bandet som rent musikaliskt faktiskt var utbytbar… om det bara inte hade varit för att han var så förbannat cool.

Stilbildarna Pantera gick från att ha varit ett band-i-mängden i den smet som omger ”screamer”-banden från 80-talet till att bli Bandet i frontlinjen för metalgenrens utveckling i början av 90-talet, för sin gren lika viktiga som Metallica var för sin. Den nya, hårdare inriktningen märktes redan på föregångaren ”Cowboys From Hell”, även om bandets förflutna skymtade till på sina ställen (kanske mest framträdande i Cemetary Gates). Men denna förnimmelse är dock definitivt som bortblåst på uppföljaren ”Vulgar Display of Power”. Soundet är tyngre och råare än tidigare, på något vis ”ruffigare”, men framför allt är det en samling grymt bra låtar. Plattan har en extremt hög lägsta nivå och bland topparna märks förutom hiten Walk även expresståget Fucking Hostile och tempo-berg-och-dalbanan Rise.

Pantera blev hårdare och brutalare med varje nytt albumsläpp och tyvärr på bekostnad av den tidigare så väl avvägda symbiosen mellan aggressivitet, rå metal och melodi. Dock har jag med tanke på detta ett trevligt minne i samband med att ”The Great Southern Trendkill” släpptes; befann mig i kulturbärande och anrika skivbutiken Jukebox lokaler när jag bad delägaren Per slänga på plattan, ”Ska vi spela den ut i butiken, eller föredrar du hörlurar?”, frågade Per. ”Ut blir bra”, svarade jag, varpå Per tryckte på ”Play” och ”Stop” inom loppet av bara några sekunder och sade – ”Jaha, då var man överkörd”. Jag satte mig tillrätta på barpallen, tog på mig lurarna och smålog inombords.

#30 Prefab Sprout "Swoon" [1984]

Så lätt, så avancerat. Couldn´t bear to be special, men är det likväl. Jag har svårt att koppla ihop den här skivan med Prefab Sprouts senare produktion, "Swoon" känns helt unik. Hur kan en låt med den bedrövliga titeln I never play basketball now vara så bra? Cue fanfare är en av mina favoritpoplåtar någonsin. Vad handlar låtarna om? Ofta har jag ingen aning. "Words are trains for moving past what really has no name" (Couldn´t bear to be special). En av de på skivan icke inkluderade singlarna som föregick skivan heter Lions in my own garden (exit someone) vilket som akronym läses LIMOGES (där Paddy McAloons dåvarande flickvän bodde). Den andra singeln heter The devil has all the best tunes. Vet inte varför jag berättar det här. Jag är förvirrad. Jag har inte textanalyserat skivan. Jag vet bara att "Swoon" har all the best tunes. Och låtar om schackspelare. Och stunder av poetisk klarhet som till och med jag förstår: "In the morning I go walking, it helps the hurting soften, I've seen a lot of places, 'cos I miss her very often" (Technique).

#31 Tobin Sprout "Moonflower Plastic (Welcome To My Wigwam)" [1997]

Tobin Sprout är den tystlåtne snubben i Guided By Voices som skötte kassettportan under inspelningarna av deras klassiska lo-fi-mästerverk mitten av 90-talet. Dessutom skrev och sjöng han låtar i GbV, typ 3-5 per LP. Med denna sin andra solo-LP överträffar han dock bandledaren Robert Pollards soloeskapader. Det här är en stor triumf för skör och vinglig pop med melodier så starka att de aldrig kan bortopereras från hjärtkontoret. Tobey (som vi nördar som läser böcker om GbV såsom "Guided by Voices: A Brief History - Twenty-one years of Hunting Accidents in the Forests of Rock and Roll" av GbV-basisten och rockskribenten James Greer, känner honom) lägger numera minst lika mycket kraft på sitt målande som på musiken. Han har själv gjort omslaget, hans fru hittade på skivtiteln.

#32 Komeda "Pop på svenska" [1993]

Jag har inget emot Komedas senare utveckling till engelskspråkig slick retro-future, men det finns så mycket mer hjärta och mänsklighet här på den svenskspråkiga debuten! Detta utspelade sig på den tiden då Henrik Andersson ännu inte hoppat av för att bilda Ray Wonder. Jag var ganska fascinerad av Umeå-scenen då - Blithe, Puffin, Trio Lligo... Lena Karlsson sjunger så drabbande rakt och rytmsektionen bestående av bröderna Holmberg följer smidigt och överallt blixtrar Henrik Anderssons harmoniska snille, hållet i stramare tyglar än när han senare i sina egna band (vad blev det av Hank förresten?) fick härska fritt. Mina favoriter är bossan Sen sommar, jazziga Vals på skare, rusiga Snurrig bossanova, hallucinatoriska Borgo med stråkar och vibrafon (som avslöjar Komedas faiblesse för kraut, senare dokumenterad på b-sidan till It's alright baby i form av en fenomenal cover av Cans Mushroom!) samt avslutande Mod där Lena kompas av enbart harpa.