Jag har inget emot Komedas senare utveckling till engelskspråkig slick retro-future, men det finns så mycket mer hjärta och mänsklighet här på den svenskspråkiga debuten! Detta utspelade sig på den tiden då Henrik Andersson ännu inte hoppat av för att bilda Ray Wonder. Jag var ganska fascinerad av Umeå-scenen då - Blithe, Puffin, Trio Lligo... Lena Karlsson sjunger så drabbande rakt och rytmsektionen bestående av bröderna Holmberg följer smidigt och överallt blixtrar Henrik Anderssons harmoniska snille, hållet i stramare tyglar än när han senare i sina egna band (vad blev det av Hank förresten?) fick härska fritt. Mina favoriter är bossan Sen sommar, jazziga Vals på skare, rusiga Snurrig bossanova, hallucinatoriska Borgo med stråkar och vibrafon (som avslöjar Komedas faiblesse för kraut, senare dokumenterad på b-sidan till It's alright baby i form av en fenomenal cover av Cans Mushroom!) samt avslutande Mod där Lena kompas av enbart harpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar