En ensam ton. Tystnad. Och så några till synes slumpmässigt utslängda toner innan gitarren får fäste i ett smakfullt fingerplockskomp. Bill Callahans torrt producerade röst ligger så nära i ljudbilden att det känns som om han befinner sig tätt, tätt intill. I djupaste förtroende, endast mellan Bill och mig, berättar han att ”winter weather is not my soul… but the biding for spring”.
Så börjar Smogs hittills överlägset bästa album och ljudbilden är faktiskt det första man lägger märke till. Skulle till och med vilja påstå att den är först i sitt slag, och fortfarande fullkomligt unik. Nära, med känsla och nerv av sällan skådat slag (främst på grund av trummisen och Callahans sång) och som alltid med genomgående starka texter. Humor och allvar om vartannat. Gripande, sorgset och upplyftande på samma gång. En inspirerande upplevelse, indeed. Dock ett litet problem… detta gäller endast de fyra första låtarna. Sedan är magin bruten. Låtarna som följer är av mer varierad kvalitet och når tyvärr aldrig upp till samma nivå som de inledande fantastiska fyra igen… därav den något ”låga" placeringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar