Galna män och tvåhandstapping 1995 hoppade jag omkring i Teaterladan till det vid den tiden lovande britpopakten Cast. Bandet hade gjort en helt ok spelning (vilken för övrigt både inleddes och avslutades med den enda hiten Finetime, oförglömligt!) på väldigt hög volym och vi pottluggade satar längst fram visste väl inte om vi skulle pogo:a eller göra the ol' i'm wit the devil-tecknet när gitarristen plötsligt brast ut i en tvåhandstappingorgie av rang i låten History. Det är för övrigt den bästa användning av tvåhandstapping jag någonsin skådat och antagligen har det ingenstans använts på samma smakfulla sätt som det görs i denna låt. Ni som är sugna på att höra spektaklet kan leta efter den fina inspelning som finns på albumet All Change.
Frågan är väl vad detta har att göra med the La's? Jo, ganska mycket, som säkert flera av er, mina fellow-anglofiler, säkert räknat ut så är den gemensamma nämnaren John Power, sångare i Cast som spelade en mycket behaglig bas i the La's. Naturligtvis visste jag inte det då, när jag hoppade omkring i ladans bastuhetta men när jag kom hem satte jag mig in i problematiken och spårade bandets rötter. De som är hågade kan lätt spåra upp vad Power sysslar med idag (hint: det låter för jävligt).
Där all change är folkrock med Guns 'n Roses-komplex så är the La's folkpop med subutex men ändå, eller kanske, därför, mycket mer inbjudande. Lillywhite's produktion är inte kristallklar men ändamålsenlig och framförallt är låtarna väldigt, väldigt bra.
Den stora hiten var naturligtvis There She Goes, det gick inte att se en brittisk filmproduktion under 90talet där den inte var med på soundtracket, och visst är den bra men albumets styrkor ligger snarare i låtar som Timeless Melody, Doledrum och Looking Glass. Men det är musikaliskt, uppfinningsrikt och lekfullt raktigenom.
Historien om Lee Mavers, bandets låtskrivare och frontman, är lång, tragisk och mytomspunnen. Ryktena om återföreningar av bandet är många men återföreningarna brukar sällan hålla särskilt länge, bråk och droger brukar komma emellan.
Lyckligtvis är skivan helt befriad från tvåhandstapping men trots detta så är vi nog många som skulle vilja se bandet återförenat i exempelvis teaterladan.
Frågan är väl vad detta har att göra med the La's? Jo, ganska mycket, som säkert flera av er, mina fellow-anglofiler, säkert räknat ut så är den gemensamma nämnaren John Power, sångare i Cast som spelade en mycket behaglig bas i the La's. Naturligtvis visste jag inte det då, när jag hoppade omkring i ladans bastuhetta men när jag kom hem satte jag mig in i problematiken och spårade bandets rötter. De som är hågade kan lätt spåra upp vad Power sysslar med idag (hint: det låter för jävligt).
Där all change är folkrock med Guns 'n Roses-komplex så är the La's folkpop med subutex men ändå, eller kanske, därför, mycket mer inbjudande. Lillywhite's produktion är inte kristallklar men ändamålsenlig och framförallt är låtarna väldigt, väldigt bra.
Den stora hiten var naturligtvis There She Goes, det gick inte att se en brittisk filmproduktion under 90talet där den inte var med på soundtracket, och visst är den bra men albumets styrkor ligger snarare i låtar som Timeless Melody, Doledrum och Looking Glass. Men det är musikaliskt, uppfinningsrikt och lekfullt raktigenom.
Historien om Lee Mavers, bandets låtskrivare och frontman, är lång, tragisk och mytomspunnen. Ryktena om återföreningar av bandet är många men återföreningarna brukar sällan hålla särskilt länge, bråk och droger brukar komma emellan.
Lyckligtvis är skivan helt befriad från tvåhandstapping men trots detta så är vi nog många som skulle vilja se bandet återförenat i exempelvis teaterladan.
