Här föds New Order som det band vi kände dem fram till Technique, eller möjligtvis Republic. Gitarrspåren är helt frenetiska; euforiska och ångestladdade på samma gång. De suggestiva synthspåren är både sorgsna och farliga, och har förmodligen uppstått i samma studio-session som "Blue Monday" - som inte är med på plattan utan släppt som en separat 12:a, med metaspåret "the Beach". Båda spåren ingår i USA-releasen, men med dem försvinner liksom albumets själ på något underligt sätt. Är det inte dags för en revival av separata-singelspårs-eran? Skivan har världshistoriens snyggaste omslag (i konkurrens med Unknown Pleasures, Low-Life och Technique) är cross-genre och helt utan text på både ytter- och innerkonvolut. Bara en sån sak. Bernard Sumner SKA sjunga så här, Peter Hook förvandlar basen till ett helt nytt instrument och hela bandet har insett vilken digital potential de har och låter Gillian Gilbert vara dess apostel. En helt avgörande platta. Magisk.
4 kommentarer:
Ja, bästa skivan! Håller med om allt utom stavningen av Tequilniqkk.
Tack Burt... oerhört pinsamt. Tur att man har admin-rättigheter!
Ville så gärna få in en NO eller en JD på min 50-lista men icke...
Substance hamnar iallafall på min fiktiva Best Of..Topp 20.
No kommer in på min, men inte riktigt än.
Som sagt, omslaget på Power... är ett mästerverk.
Skicka en kommentar