fredag 9 februari 2007

#50 Sisters of mercy "Vision Thing" [1990]

Vilken perfekt avslutning på trilogin. Fet Rock'n'roll med Andrew Eldritch och Tony James.
Mörkt, apokalyptiskt, dysterrock men ändå mer rocknroll än GNR.

torsdag 8 februari 2007

#47 Scotch "Evolution" [1985]


Är uppvuxen i det lilla ”Fucking Åmål”-liknande samhället Bara, beläget knappt en mil utanför Malmö. Av någon outgrundlig anledning hade man där lyckats med konststycket att bygga en mellanstadieskola som inte hade plats för samtliga elever, och man var således tvungen att placera fyra klasser (däribland min) ute i den lätt förfallna men ack så mysiga Skabersjöskolan. Det var i bussen på väg dit som jag hörde ”Evolution” för första gången. En av de übercoola 6:orna hade denna på band, och med rätt busschaufför bakom ratten (det fanns två chaufförer, varav en var ondskan personifierad) kunde man ibland få använda bilstereon. Kort därefter köpte jag (rättelse: morsan) plattan.

Nåväl, tider förändras och därmed även musiksmak och i början av högstadiet var det mest hiphop och fascinationen för beats, rap och scratching som var angeläget för mista’ A. Viktigt att nämna här är att eder mista' under denna period DJ:ade på ett gäng mellanstadiediscon, där det ibland bjöds på tillfällen att själv få scratcha loss vid the turntables. Tyvärr visade det sig att nämnda Scotch-platta var ypperlig i vässandet av just denna färdighet. Denna tämligen taktlösa misshandel innebar slutet för min enda italo disco-platta.

Har länge letat febrilt efter denna nostalgitripp men utan större framgång. Istället införskaffades för ett antal år sedan en ”Best of Scotch”, vilket väl får betecknas som det näst bästa, och jag måste säga att jag blev en smula förvånad när jag lyssnade på den för första gången efter så lång tid. F-n alltså, låtarna är ju grymt bra! Slår ut allt jag hört i discopop-väg vad melodier och produktion anbelangar, dagens överrepresentaion av denna genre till trots. Men tyvärr medför också samlingen en ännu större längtan efter ”Evolution”, då låtarna från den plattan är överlägsna de övriga spåren. Och även om ett par av topparna är med (”Disco Band” och ”Delirio Mind”) så saknas det ändå många godbitar. Lyckan var idag därför fullkomlig när jag lyckades hitta en återförsäljare på nätet som specialiserat sig på just italo disco-genren (obskyrt?). Tyvärr rör det sig om en nyrelease där man sjukt nog valt att framställa ett helt nytt, tillika fruktansvärt, omslag. Så när the good stuff till slut dimper ner i brevlådan blir det alltså utan ovan visade tecknade mästerverk.

#46 Massive Attack "Protection" [1994]


Jag lyssnar på Protection och känner mig osårbar och på något sätt onåbar. Världen kan gå under utanför, men jag bryr mig inte. Följer bara med i lunket som skivan frammanar. Jag sätter skivan på random och konstaterar att oavsett vilken låt som kommer så passar den som sountrack till vilken kvalitetsfilm som helst.

Ljudbilden påminner mig om känslan av att sitta på balkongen en ljummen sommarkväll och med spänning titta på det där åskovädret som aldrig riktig kommer upp utan håller sig ute över havet. Tillsammans med det avlägsna mullrandet bildar duggregnet som når balkongen skön musik. Jag känner mig dåsig och drömmer mig bort.

Skivan gör sig bäst med hörlurar, högt på stereon, på fest, ostört, i bilen, en dallrande sommardag eller en regnig höstdag. Klockan 11 en fredagskväll efter en flaska vin och med lite tända ljus är den perfekt.

Covern av Light my fire vill jag inte kommentera här...

#46 The Magnetic Fields "The Charm Of The Highway Strip" [1993]



Tät synth-country med briljanta texter om resor, vägar, tåg, neonskyltar och svek. Konsekvent genomförd. Fina covers på låtar från skivan har gjorts av bl a Arcade Fire (Born On A Train) och Lush (I Have The Moon). Om man hade plockat ut de 10 bästa 69 Love-songsen till en superskiva hade den möjligen kunnat hota den här, men... Ersätter också alla övriga djupröstade herrar: tyvärr Nick Cave och Gunnar Wiklund - ni får inte plats på min lista!

#46 Talking Heads "Remain in Light" [1980]


Hur hamnade jag här?

Komplement: Arcade Fire "Neon Bible" [2007]

onsdag 7 februari 2007

#47 Spiritualized "Lazer Guided Melodies" [1992]

Avnjutes bäst i hängmattan med hörlurar på extremt HÖG volym. Soft knarkrock när den är som bäst. Närmare att bli hög än så här kan man nog inte komma utan droger...

Öhh, ska nog inte sticka under stol med att detta album med största sannolikhet skulle klassas som extremt drogliberalt av Socialstyrelsen. Om Ladies And Gentlemen är bly, är denna skivan bomull. En rymdtripp med Jason i högform!

Avslutningsspåret 200 Bars, så fantastiskt, eller den skönt distade basen i Run. Helt klart en klassiker som ska finnas i skivsamlingen!

Ps. Skulle nog vilja hävda att detta albumet är ännu mer banbrytande än Ladies And Gentlemen.

måndag 5 februari 2007

#47 Nick Drake "Bryter Layter" [1970]


Jo, men, så att ehh...
bra.
Karlskronaplan, varje dag, regn och sol,
mest sol.

#46 Nick Drake "Bryter Layter"[1970]



Detta är skivan som alla illaluktande små singersongwriters egentligen helst skulle vlija göra men antagligen har rökt alldeles för lite brunt i sina liv för att någonsin komma i närheten av. Detta är ju den arketypiska Mojoplattan, den skiva som alla andra vekröstade småcrooners för alltid kommer att jämföras med. Det är nästan som den luktar unken skivaffär och överviktiga medelålders mäns brustna drömmar om somrar i Frankrike och vindpinade kuststräckssafaris tillsammans med sommarklänningsklädda och kedjerökande töser med förkärlek för existensiella diskussioner.

Den korpulente i kockprogrammet som utnyttjade One of These Things First (ni vet den där med could have been a sailor, could have been a cook....) skulle kunna bli en sån där, en sån som sitter hemma och tillfredställer sig framför datorn, drickandes sexpack, tänder en cigarett och tänker på Frankrike. "Varför startade jag aldrig skivaffär" och "jag borde köpt en porta då , och följt mina egna idéer" är de två saker han alltid tänker innan han går upp till jobbet på morgonen, eller kanske i hans fall, på eftermiddagen.

Den här plattan är skoningslös på det sättet. Den tar inga fångar liksom, du vet att ens när du funderar på att köpa den så ingår du ett tyst förbund med dig själv om att alltid vrida på huvudet efter varje flickarsel och sucka invärtes och att i allt större utsträckning likna gitarrmodeller vid kända kvinnor. Andra vanliga bieffekter är att du börjar "missa" hämta barnen på dagis och allt mer sällan uppsöka tandläkaren.

Bryter Layter spretar sådär lagom mycket. Hazey Jane II är en dunderskön Dire stratislåt innan Dire straits ens fanns, så blir det när Fairport Convention får sköta kompandet. Många låtar smyckas ofta av den alltför kända "LA Law-saxen" som även självaste Håkan Hellström börjat anamma på senare tid, vilket sätter scenen för hemtagandet av vilket kvarterskrogsragg som helst, med därpåföljande huvudvärk och STDångest.

Så ungdomar, håll er så långt ifrån denna Hin Håle av skivor, för allt i världen, om era framtider som karriärister är er kära, detta är skivan som för evigt kommer dra ner er i fördärvet.

Komplement:

Nick Drake: Five Leaves Left (1969)

Simon and Garfunkel, various: The Graduate, original soundtrack (1968)

#47 Spiritualized "Ladies and Gentlemen we are Floating in Space" [1997]


Så fort en tongivande artist eller grupp släpper en skiva där det magiska ordet träskrock nämns i pressreleasen dröjer det inte länge innan herrar Bjurman och Steen tjackar flygplåtar och står poserandes knähögt i gyttja med iglar på pungen i nåt förbannat träsk i Mississippideltat, ivrigt hyllandes John Jävla Fogerty och letandes efter Dr Johns skoputsande nästkusin.

Frågan är om denna skiva inte är så nära vit Voodoo man kan komma, en sak är säker iallafall, den är jävligt långt ifrån John jävla Fogerty. Myten säger att skivan är en produkt av Jasons exbrud Kate Radleys "hemliga" bröllop med Richard Ashcroft. Trots att Pierce har förnekat detta faktum så kan man inte annat än att ha medkänsla för karln, tänk att bli brädad av den mänskliga motsvarigheten till Grodan Boll liksom. Å andra sidan straffade "synden" sig själv, Ashcroft somnade in i morfindränkta och inspirationsbefriade skivsläpp (med singeln a Song for the Lovers som undantag) och kommer knappast bli ihågkommen på samma sätt som Jason och hans rymdfarande anhang.

Produktionen är maffig och bastung, komplett och genomarbetad. Den liknar snarare Fleetwood Mac än Ride och andas självständighet och toktunga droger. Det allra starkast lysande exemplet och skivans mest utstående låt, Electricity är ett bombardemang av en fantastisk basgång, munspel, orglar och gitarrer som färglägger låtens på förhand utsökta canvas.

Mycket annat är snyftig pundarblues som dock är så vackert orkestrerad att man som lyssnare inte kan hjälpa att kapitulera inför dess sammansatta skönhet. Det är soul dragen i smutsen, det är en nål satt i din sista friska ven och det är träskblues så vacker att du önskar du gick på heroin.

Skivan plöjde dessutom vägen för andra plattor som Deserters Songs och the Soft Bulletin som det skulle förvåna mig om inte fler 50listare kommer ha anledning att komma tillbaka till.

Komplement:

Dr John: Gris-Gris (1968)

Slipknot: Slipknot (1999)