Detta är skivan som alla illaluktande små singersongwriters egentligen helst skulle vlija göra men antagligen har rökt alldeles för lite brunt i sina liv för att någonsin komma i närheten av. Detta är ju den arketypiska Mojoplattan, den skiva som alla andra vekröstade småcrooners för alltid kommer att jämföras med. Det är nästan som den luktar unken skivaffär och överviktiga medelålders mäns brustna drömmar om somrar i Frankrike och vindpinade kuststräckssafaris tillsammans med sommarklänningsklädda och kedjerökande töser med förkärlek för existensiella diskussioner.
Den korpulente i kockprogrammet som utnyttjade One of These Things First (ni vet den där med could have been a sailor, could have been a cook....) skulle kunna bli en sån där, en sån som sitter hemma och tillfredställer sig framför datorn, drickandes sexpack, tänder en cigarett och tänker på Frankrike. "Varför startade jag aldrig skivaffär" och "jag borde köpt en porta då , och följt mina egna idéer" är de två saker han alltid tänker innan han går upp till jobbet på morgonen, eller kanske i hans fall, på eftermiddagen.
Den här plattan är skoningslös på det sättet. Den tar inga fångar liksom, du vet att ens när du funderar på att köpa den så ingår du ett tyst förbund med dig själv om att alltid vrida på huvudet efter varje flickarsel och sucka invärtes och att i allt större utsträckning likna gitarrmodeller vid kända kvinnor. Andra vanliga bieffekter är att du börjar "missa" hämta barnen på dagis och allt mer sällan uppsöka tandläkaren.
Bryter Layter spretar sådär lagom mycket. Hazey Jane II är en dunderskön Dire stratislåt innan Dire straits ens fanns, så blir det när Fairport Convention får sköta kompandet. Många låtar smyckas ofta av den alltför kända "LA Law-saxen" som även självaste Håkan Hellström börjat anamma på senare tid, vilket sätter scenen för hemtagandet av vilket kvarterskrogsragg som helst, med därpåföljande huvudvärk och STDångest.
Så ungdomar, håll er så långt ifrån denna Hin Håle av skivor, för allt i världen, om era framtider som karriärister är er kära, detta är skivan som för evigt kommer dra ner er i fördärvet.
Komplement:
Nick Drake: Five Leaves Left (1969)
Simon and Garfunkel, various: The Graduate, original soundtrack (1968)
5 kommentarer:
För er som vill veta mer om LA-Lawsaxen så går den att avnjuta på följande länk:
http://www.youtube.com/watch?v=sBPbzIhNKBA
Otroligt jävla skumt. Andra gången två pers postar samma platta samtidigt, jag menar: klart att saker kommer att dyka upp fler gånger än en, men att det sker momentant i två huvuden... scary. Var fan har du plockat det där med vindpinade kuststräckssafaris ifrån? Känner mig oerhört träffad och utsatt ;)
Jag vill ha framsidan! Och jag vill att min text får homogent redmellanrum!
Frenchy, execute!
Tobias får framsidan, han har minst text. Det där med homogent radmellanrum förvirrar. Kanske en task för Jonatan (fråga frugan!).
I ärlighetens namn ska sägas att jag hade plattan ett par placeringar längre fram, men tog "the easy way out".Två skrikande barn som också ville slå på tangentbordet fick mig att ta det beslutet...
Skicka en kommentar