torsdag 22 november 2007

#24 Mazzy Star "So Tonight I Might See" [1993]

David Robacks gitarr + Hope Sandovals röst =Magi = Mazzy Star. Vilka låtar! "Fade Into You" är en sådan låt som jag kan sjunka in i och aldrig tröttna på. Hope borde släppa något nytt någon gång men som Mazzy Star blir det nog inget igen,"Into Dust". Synd.

#25 Pieter Nooten/Michael Brook "Sleeps with the Fishes" [1987]

Pieter Nooten var den bästa vokalisten i Clan of Xymox och 1987 släpptes den här skivan på 4AD som han gjorde med "infinite guitar"artisten Michael Brook. Michael Brooks gitarr hörs ibland i vissa filmer, t.ex. "Heat" och "Albino Alligator". Brian Eno fanns med på ett hörn också med sin DX7a. Här finns två av Clan of Xymox bästa låtar i mer avskalade versioner som defintivt skulle platsa på en This Mortal Coil skiva. Dessutom har ju faktiskt TMC gjort en cover på "Several Times" från den här skivan. Tyvärr är det här den enda skiva Nooten har släppt under sitt eget namn och tyvärr förbisett av många. Musiken är oerhört vacker med filmiska ljudlandskap, pulserande ambient och snygg lågmäld sång. En skiva för de som gillar 80-tals och 90-tals 4ADmusik. Införskaffa den nu om du inte har den!

onsdag 21 november 2007

#26 Neil Young "Harvest" [1972]


Harvest är en i en lång rad av Neil youngs suveräna skivor precis som Trans så ja, varför inte ha den här på listan. En såhär självklar skiva känns kanske lite tråkigt men men...vilka låtar sedan, "needle and the damage done", "heart of gold", "a man needs a maid" etc. Fast egentligen är liveskivan "Live at Massey Hall 71" ännu bättre än Harvest då låtarna till den här skivan är ännu vackrare och mer sköra i sitt tidiga stadie.

#27 Swans "Children of God" [1987]

Hårt. Argt. Extremt vackert. Med den här skivan tog Swans en vändning i sin stil från stenhård långsam new yorknoise till gospelinspirerad svartrock och domedagscountry (långt innan Woven Hand/David Eugene Edwards). "Real Love" är en låt som Nick Cave säkert önskar att han hade skrivit.

#28 Tindersticks "S/T" [1993]


Grymt bra debutplatta. Litterär rödvinsdepp för både Joy Division och Scott Walkerdiggare.

tisdag 20 november 2007

#28 PJ Harvey ”To Bring You My Love” [1995]


Patti Smiths arvtagerska har hon kallats, den brittiska rockdrottningen tillika avantgardisten PJ Harvey. En tung titel att leva upp till tycker somliga. Personligen har jag aldrig varit särskilt imponerad av Smiths punkpoesi och håller heller inte med om att Harvey är någon slags förvaltare av dennes musikaliska arv. Möjligtvis politiska. Nä, Harvey är i allra högsta grad egen och engagerar mig på ett betydligt mer personligt plan än vad Smith någonsin gjort. Känslorna hennes röst förmedlar träffar en utan pardon oavsett om det sker via den subtilaste viskning eller mest ångestfyllda glaskrossarskrik.

Då det på den utmärkta debuten ”Dry” är de blytunga tillika självklara riffen som ledsagar en är det på ”To Bring You My Love” snarare det experimentiella och arrangemangsmässigt geniala som hänför. Även om man kunde se tendenser till denna inriktning redan på föregångaren ”Rid of Me” slogs jag ändå med häpnad över den förvandling Harveys musik genomgått på bara två (!) år. Hiten Down by the Water håller jag nog ändå som personlig favorit, men till de finare ögonblicken hör även Teclo, C’mon Billy, Send His Love to Me samt titelspåret.

Harvey’s begåvning är här odiskutabel, och även om hon visst levererar en och annan hjärt- och själsdrabbande sång än idag ser jag ändå ”To Bring You My Love” som det mest kompletta albumet. Benämningen ”mästerverk” gör sig ständigt påmint när detta förnämliga vax träffas av nålen, men varje gång jag skall till att bestämma mig möts jag av ett visst motstånd… ett motstånd i form av ett stycke horribelt producerad överexperimentialism som går under benämningen I Think I’m a Mother. Det må vara hänt att den obskyra produktionen rättfärdigar låtens medverkan i mångas öron, men för mig kommer den alltid innebära plattans på målsnöret missade toppbetyg.

#29 The Art of Noise "Who's Afraid of…" [1984]

Vackert och roligt, experimentellt och lekfullt. Schyssta beats, samplingar (att bygga en låt, Close to the Edit, på en bils startmotor är grymt bra) oljudssymfonier etc. Prodigys låt firestarter skulle inte vara något utan art of noise samplingen. Detta är en skiva som formade min musiksmak tror jag. Jag var helt fascinerad av strukturen och avigheten. Filmmusik för mardrömmar och vackra minnen och galenpanna i ett. Bandet var först "hemligt" men efter ett tag visade det sig att det var musikerna och journalisterna Anne Dudley, JJ Jeczalik, Paul Morley, Gary Langan och ZTTägaren Trevor Horn.
Ännu ett debutalbum, varför är debutalbum oftast bäst? AON gjorde bra skivor efter den här också men är nog tyvärr mest kända för sin cover på prince låt kiss med Tom Jones som inte låter så mycket Art of Noise.
Anne Dudley sysslar mest med filmmusik idag när hon inte gör stråkar till Pet Shop Boys och den snygga pianoslingan i Pulp's This is hardcore och de andra har jag ingen aning om vad de gör idag.

#30 The Stone Roses "S/T" [1989]

Jag minns första gången jag läste om Stone Roses att de skulle låta lite som Jesus and Mary Chain. Jag köpte skivan och blev oerhört besviken vid första lyssningen, det lät ju inte alls som JAMC men skivan smög sig på och popmelodierna satte sig i huvudet och gitarrflummet i I wanna be adore och i am the resurrection var och är helt underbart. Vilken debutplatta och enda bra platta, One hit wonderband! var det bara ren tur att de gjorde en sådan bra platta? Grym spelning på fryshuset hann jag se innan de förlorade förståndet...Hur kunde det gå så fel efter den här fullträffen och följande singel, dunderhiten Fool's Gold?