Patti Smiths arvtagerska har hon kallats, den brittiska rockdrottningen tillika avantgardisten PJ Harvey. En tung titel att leva upp till tycker somliga. Personligen har jag aldrig varit särskilt imponerad av Smiths punkpoesi och håller heller inte med om att Harvey är någon slags förvaltare av dennes musikaliska arv. Möjligtvis politiska. Nä, Harvey är i allra högsta grad egen och engagerar mig på ett betydligt mer personligt plan än vad Smith någonsin gjort. Känslorna hennes röst förmedlar träffar en utan pardon oavsett om det sker via den subtilaste viskning eller mest ångestfyllda glaskrossarskrik.
Då det på den utmärkta debuten ”Dry” är de blytunga tillika självklara riffen som ledsagar en är det på ”To Bring You My Love” snarare det experimentiella och arrangemangsmässigt geniala som hänför. Även om man kunde se tendenser till denna inriktning redan på föregångaren ”Rid of Me” slogs jag ändå med häpnad över den förvandling Harveys musik genomgått på bara två (!) år. Hiten Down by the Water håller jag nog ändå som personlig favorit, men till de finare ögonblicken hör även Teclo, C’mon Billy, Send His Love to Me samt titelspåret.
Harvey’s begåvning är här odiskutabel, och även om hon visst levererar en och annan hjärt- och själsdrabbande sång än idag ser jag ändå ”To Bring You My Love” som det mest kompletta albumet. Benämningen ”mästerverk” gör sig ständigt påmint när detta förnämliga vax träffas av nålen, men varje gång jag skall till att bestämma mig möts jag av ett visst motstånd… ett motstånd i form av ett stycke horribelt producerad överexperimentialism som går under benämningen I Think I’m a Mother. Det må vara hänt att den obskyra produktionen rättfärdigar låtens medverkan i mångas öron, men för mig kommer den alltid innebära plattans på målsnöret missade toppbetyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar