De flesta av er har nog inte träffat Steven. Jag är inte säker på om ni ska vara glada eller ledsna för det heller. Jag träffade Steven när jag var med i nån form av band som inte hade något namn (tror att det populäraste alternativet var "Aroma"), vi repade några gånger på gamla kajplats, det var jag, en grymt vass tjej på trummor (som även har en viktig roll i min #37-text), två kranskommunskillar med hårdrockskomplex och sedemera en kille som bara talade engelska. Den killen hette Steven.
Bandet gick det naturligtvis inget vidare för, det slutade med att jag, tjejen och Steven skulle försöka ta över replokalen vi hade på kajplats och ordnade nåt kaotiskt bandmöte där vi blev utskällda efter noter och var tvugna att tänka om. Det blev inget av det nya bandet heller dock även om vi hade några träffar där vi planerade hur vi skulle gå till väga. Förutsättningarna blev inte bättre av att tjejens favoritband var Toto.
Men Steven var annorlunda. Han hade blivit importerad enligt au-pairformulär 1a och skaffat sig en unge och spenderat tid i Husqvarna. När småstadstristessen blivit för mycket så flyttade "familjen" till Malmö och det var här han skulle börja kunna leva ut. Steven kunde berätta för mig långt och länge (Steven älskade att prata) om vilka jobb han hade haft. Missminner jag mig inte så kunde han skriva anställningar som bartender, byggjobbare, författare och bodybuildare (!) i CVt. Idag ifrågasätter jag inte längre sanningshalten i de brskrivningarna, jag tror verkligen att Steven skulle kunna vara kapabel att göra precis vad som helst.
Steven rökte mycket, och hans faderskap verkade inte begränsa honom i hans rusorgier. Nån gång satt vi hemma hos mig på värnhemstorget med en modifierad läskburk och inhalerade oss saliga. Efteråt bjöd jag på "a truly Swedish treat" (tunnbrödrulle med två korvar) och vi gick och försökte skapa musik. Det gick naturligtvis också åt helvete men ingen av oss var särskilt ledsna för det. Steven hade alltid för många andra järn i elden och jag hade ju ett "riktigt" band vid den tiden.
Steven tog sitt konstnärskap på allvar och skrev noveller till amerikanska magasin som ofta blev refuserade, han var notoriskt otrogen och en flitig kund på biblioteket. Han var dessutom en flitig användare av kassetbandspelaren och lånade mig Elliott Smithskivorna på kasett och jag förälskade mig snabbt i låtar som Needle in the Hay och Southern Belle.
När Either/Or kom ut så var hypen redan total så det tog ett tag innan jag kunde uppskatta skönheten i sanslöst bra låtar som Angeles och Between the Bars. Men när jag gjorde det försvann snabbt traumatiska minnen av bostongurka och envetna monologer om precis allting mellan himmel och jord. Jag förstod att stor konst inte skapas av människor som vill trycka den i ansiktet på dig utan snarare av de som förtäckt får den att penetrera ett väl valt mellanrum mellan revbenen.
