torsdag 1 maj 2008

#16 Björk “Debut” [1993]


Öppet brev till Björk Guðmundsdóttir
(Nycklarna till grovsoprummet hänger i nyckelskåpet i hallen)

Jag började oroa mig för dig när du fick psykbryt och flög på en kvinnlig journalist på Bangkoks flygplats.
Fan tjejen, hur är det med dig egentligen?
Kan vi spåra all denna undertryckta ilska till det faktum att det är drygt åtta år sedan du gjorde en skiva som gick att lyssna på utan att uppgivet skaka på huvudet (Selmasongs, 2000)?
Rösten finns ju där – samma röst som som fascinerade mig i Sugarcubes, trollband mig i Human Behaviour, drog upp mig på dansgolvet i Big Time Sensuality och Violently Happy
och fällde mig som en fura i Venus as a Boy – och den lyser ju igenom fortfarande då och då.
Vespertine, Medúlla och Volta – här och var på alla tre finns det glimmer av hopp. Stunder då du tronar på minnen av fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden.

Om jag får lov att vara lite ocreddig här igen – är jag en dålig människa som efterlyser mer låtar med faktisk melodi och refräng? Kommer mitt Kulturelitsmedlemskort dras in för att jag retar mig på 12 minuter långa vokala experiment ackompanjerade av tibetansk strupsång och uruguayanska dvärgtriangelkvartetter?

Ty jag älskar dig verkligen (och inte på ett semi-snuskigt sätt som med Tori Amos, utan mer på storebroderligt-lillasysterligt sätt) och önskar dig allt gott här i livet och världen.
Det sagt – kan du inte börja göra lite musik för mig igen?

Puss o Kram
Johan

söndag 27 april 2008

#15 Pearl Jam ”No Code” [1996]


Min bild av och mitt förhållningssätt till Pearl Jams frontman Eddie Vedder har varit allt annat än rationellt och konstant, från att vid första mötet (MTV Music Video Awards -92) ha gått från att vara ett ”nedknarkat totalt utflippat psykfall utan begripligt melodisinne what-so-ever” till ”Guds gåva till rock’n’rollen” till ”plågsamt ointressant och ofarlig”. Nevertheless, avsett dagsform har han alltid varit "top dog" i bandet, vars övriga medlemmar ständigt känts tämligen anonyma. Men på ”No Code” är det annorlunda. Eddie Vedder är förvisso återigen huvudrollsinnehavaren med bravur men får här stark konkurrens av nytillkomne trummisen Jack Irons (var kom han ifrån?) samt kompgitarristen Stone Gossard, vars låtskrivarbriljans (och sångstämma) märks som mest på svängiga Mankind. Och även om det är Mike McCready som är den officielle ”virtuosen” är det Gossard som dominerar, inte så mycket i teknik som i coolness och attityd.

Idag är Pearl Jam för mig främst en nostalgitripp och skivsläppen efter ”Roskilde -00” har gått mig nästintill obemärkt förbi. Men återigen, med "No Code" är det annorlunda. Förutom Mankind innehåller plattan ett gäng topprankade tunes från Pearl Jams digra låtkatalog. Och alla har de sina egenheter; Hail Hail – avig rock’n’roll med den klockrena strofen ”hail hail the lucky ones, I refer to those in love”, Smile – countryrock med smak av gubbighet (lite som en blandning av Steve Earle och Neil Young), In My Tree – suggestivt och maniskt, Jack Irons briljerar… och så singeln Who You Are såklart… och Hawaii-doftande Around the Bend… och Off He Goes… och… äh, det är faktiskt endast Habit som man hade kunnat vara utan – resten har sin självskrivna plats. Tveklöst är det så att man på ”No Code” uppnådde den perfekta balansen mellan det stökiga, det strukturerade och det experimentiella. Pure quality, med andra ord. Och än så länge lyser nostalgin med sin frånvaro.