# 27 David Bowie ”Aladdin Sane” [1973]

Dads an alien
And alias end
Dead in nasal
Alien and sad
Sienna lad ad
Aid nasal end

David Bowie goes down to the arts lab at the Three Tuns Pub with a huge alligator on a leash. He walks over to the bar and orders a beer. The Bartender says “Sorry Mr. Bowie. You can´t bring that alligator in here! It´s a dangerous animal and you´re scaring all the other patrons!”
Sure enough David looks around and notices everyone standing on the tables, looking very nervous. “Wait” he cries “This alligator is tame! It won´t hurt anyone!”

The bartender, however, is adamant. David continues, “If I can prove to you that this alligator is not vicious can he stay then?” “Well I guess so,” says the bartender, “But you´re gonna have a hell of a time convincing the people here that that beast of yours is tame!”

David smiles and leans over the alligator. “Ralph!” he shouts. “Sit up.” With that, he beats the alligator on the head with his fist three times. BANG BANG BANG. The alligator rears up on it´s tail. “Ralph, open your mouth.” BANG BANG BANG

The alligator then opens it´s huge mouth wide, revealing row upon row of gleaming white teeth. David pulls out his wanger and lays it in the alligators mouth. The entire bar crowd gasps. “Ralph! Close your mouth but don´t bite.” BANG BANG BANG

As David pummels the alligator on the head the giant mouth slowly closes, stopping just short of biting Davids dick off. The crowd sighs. David says “Ralph, open your mouth.” BANG BANG BANG. The alligators mouth opens wide again.

“There,” says David to the crowd. “Now would anyone else like to try this?” A blonde in the back of the bar gets out of her chair and says “Yeah alright, I´ll give it a try. But only if you promise not to hit me on the head so hard.”

Garva lite till? Gå hit:

http://www.cracked.com/article_15622_15-most-ill-advised-career-reinventions-in-rock-music-history.html

#24 Cardiacs "On Land And In The Sea" [1989]

The Alphabet Business Concern presenterar stolt: Snorungetajt symfonipunk från Kingston upon Thames. Cardiacs har funnits för evigt (sedan 1977) och stretar fortfarande på, ny skiva väntas närsomhelst. Bröderna Tim och Jim Smith är dock de enda kvarvarande originalmedlemmarna.
Med damp-diktatorn Tim i spetsen sprutar de ut pampiga paroxysmer, som om 70-tals-Sparks träffat Buzzcocks på Captain Beefheart-party. Eller nåt. Krystade jämförelser. Det här är hursomhelst bästa skivan, i konkurrens med EP-samlingen "Songs For Ships And Irons". Kolla även in fantastiska livedokumentet "All That Glitters Is A Mare´s Nest", inspelat i en kyrka.
Om ni vill gräva djupare rekommenderar jag att ni tar kontakt med skivaffären Armadillo Records på Stigbergsliden i Göteborg. Innehavaren är butter, skallig, rund, och kan allting om Cardiacs historia inkl. skivkatalognummer.

#31 The Cramps "Songs the Lord Taught Us" [1980]

eller "Off the Bone" som är en samlingsskiva av Songs the Lord Taught Us och en EP plus några låtar från andra skivor. Cramps är underskattade, Gillar du iggy pop och nick cave så älskar du the Cramps. Cramps skivor från 90-talet är inte dumma de heller. Jag köpte min första crampsskiva när jag var 11 år, jag förstod inte så mycket men att det var speciellt förstod jag. Nu förstår jag inte bara att det bra utan att det är suverän party- och lyssningsmusik. Ettt av världens bästa band ju. oj oj oj, jag måste nog ta och lyssna på en crampsskiva.

#31 Revolvo "Revolvo" [2002]

Jag har verkligen försökt skriva nånting bra om den här skivan. Min skrivbordsunderläggspapperskorg är full av misslyckade försök att påbörja en vettig text till den här skitgrymma plattan. Gissningsvis är jag lite för feg, tror att någon av medlemmarna bor rätt nära häromkring dessutom vilket komplicerar saker och ting. Tycker denna går till historien som en av de mest lyckade Gunnerfeldt produktionerna trots att mastringen verkar vara skum.

#32 Red House Painters "Rollercoaster album" [1993]

Skulle kanske ha valt Black Heart Processions skiva "3" i stället men det här skivan. RHPs debut "Down Colorful Hill" och den här var ljudspåret i mitt19/21åriga liv. RHP var grymt bra ända fram till Hultsfredsspelningen 1996, myten var bättre än verkligheten
...BHP (inte RHP) håller lyssnar jag hellre på idag men aj vad bra den här skivan är. Rollercoaster, mistress, Grace Cathedral Park och Katy song ger mig fortfarande mysiga rysningar.

#33 Stina Nordenstam "And then she closed her eyes" [1994]

"Murder in Mairyland Park", oj vilken bra mörk låt med vackra gosskörer på ett otroligt jämnt album. Stinas skiva Dynamite är nästan lika bra men den här skivan är helgjuten med bitterljuva låtar som "So this is goodbye". Helt klart Sveriges bästa artist. Sveriges svar på Scott Walker :)

#29 Nirvana ”Nevermind” [1991]

Ah, det ljuva 90-talet! Såå skönt att få lämna bakom sig årtiondet som Gud glömde…

Tillsammans med ett gäng mer eller mindre samtida amerikanska band utgjorde Nirvana soundtracket till dennes tonår. ”Nevermind” innebar en nedtrappning från de hårdare tonerna i mitt musikkonsumerande, och var även den egentliga starten på det egna musikskapandet (om än väldigt taffligt och uddlöst, men ändå!). Har egentligen inte så mycket mer att säga om plattan i sig… lyssnar knappt på den längre, men är likväl en av de viktigaste i hyllan. Antar att det bottnar i någon form av relation till minnen… nostalgi kallas det visst.

#34 Le Tigre (S/T) [1999]

Wanna disco? Wanna see me disco? Let me hear you depoliticize my rhyme One, two, three, four ...
Who took the bomp from the bompalompalomp? Who took the ram from the ramalamadingdong?
Deceptacon...kan det vara världens bästa poplåt? kan man bli annat än tokglad när man hör den? Genialisk poptext! Kathleen Hanna; popgeni!

#30 Lead Belly ”The Tradition Masters” [2002]

Det finns nästan lika många samlingsplattor med Lead Belly som det finns låtar i hans digra låtkatalog. Vilket i sin tur gör utnämningen av denna som den bästa en aning svajjig i trovärdighet… för naturligtvis har jag inte lyssnat på dem alla.

Blues- och (framför allt) folkmusikern Huddie Ledbetters liv var allt annat än händelsefattigt och borde vara det mest givna för Hollywoodproducenten med Oscarsdrömmar. Svart man med hetsigt temperament i 1920-talets amerikanska söder är sällan någon lyckad kombination. Den ständiga räddningen låg i musiken… bokstavligt talat. Första gången var då han via en hyllningssång till guvernören i Texas 1925 benådades från sin 30-års-dom för mord, och andra gången då han upptäcktes på Angola-fängelset i Louisiana år 1933 av de inflytelserika folkmusikerna Alan och John Lomax under en av deras folksångsturnéer. Far och son Lomax förklarade för Louisianas guvernör att Lead Belly var en ovärderlig källa för dokumentation av de traditionella amerikanska folksångerna, och vädjade därför om dennes frigivning. Villkoret var att han skulle jobba för Lomax’s som deras privata chaufför… en högst tveksam grund för benådning i dagens västerländska samhälle, won’t you say? Nåväl, detta innebar starten för en rad inspelningssessioner varifrån de flesta Lead Belly-plattor av idag hämtat sitt material. Denna är inget undantag.

”The Tradition Masters” är ingen ordinär samlingsplatta i den meningen att man samlat låtar från en artists totala karriär. Inspelningarna är istället från den stramt tidsbegränsade perioden 1942 – 44 då Lead Belly behövde pengar för att avlöna sin advokat (!) då han återigen hamnat i klammeri med rättvisan (efter att ha överraskat samt knivhuggit en inbrottstjuv i sin lägenhet i Harlem). Dessa inspelningar kallas för ”the Stinson recordings” efter skivetiketten han då jobbade för. För mig är detta Lead Belly när han är som bäst! Ensam och beväpnad endast med sin 12-strängade ”Stella” och sin mäktiga pipa till röst framför han här några av sina mest kända sånger, som t.ex. Where Did You Sleep Last Night, The Bourgeois Blues och Black Betty, men även ett gäng som blivit synonyma med honom även om han inte var upphovsmannen, såsom New Orleans (the rising sun blues), Goodnight Irene och How Long.

Med tanke på den enorma låtskatt och de konceptuella perioder han representerar är det naturligvis en hel del som saknas på denna platta, exempelvis alla barnvisorna, de större RCA-inspelningarna och de mer ”orkestrerade” fängelsesångerna, (Midnight Special, Skip to My Lou, Take This Hammer och Alabama Bound för att nämna några), men samtidigt markerar ”the Stinson recordings” en så pass intressant period i Lead Bellys liv att låtvalen i sig är av mindre betydelse. Istället träder ljudet fram av en desperat man omgiven och färgad av det kaos han själv skapat.