Ah, det ljuva 90-talet! Såå skönt att få lämna bakom sig årtiondet som Gud glömde…
Tillsammans med ett gäng mer eller mindre samtida amerikanska band utgjorde Nirvana soundtracket till dennes tonår. ”Nevermind” innebar en nedtrappning från de hårdare tonerna i mitt musikkonsumerande, och var även den egentliga starten på det egna musikskapandet (om än väldigt taffligt och uddlöst, men ändå!). Har egentligen inte så mycket mer att säga om plattan i sig… lyssnar knappt på den längre, men är likväl en av de viktigaste i hyllan. Antar att det bottnar i någon form av relation till minnen… nostalgi kallas det visst.
3 kommentarer:
Territorial pissings är en grym låt. Annars har jag alltid haft svårt för den här skivan, tyvärr.
Håller absolut med om Territorial... men då borde du ju digga Breed med, ey!?
För övrigt är jag väl medveten om var du står beträffande Seattle-scenen i stort... ungefär samma brist på respekt jag hyser inför britpopen... med några få låt-undantag, of course.
C´mon people... Smile at your brother Andreas. Everybody get together try to love one another right now.... OK?
Skicka en kommentar