#11 The Go-Betweens "16 Lovers Lane" [1989]

Den bästa australienproducerade plattan. Luftig och skön popmusik, en otrolig peak för ett väldigt bra band. Detta var tillfället när allt stämde för dem. Tyvärr gick ju Grant McLennan ur tiden för ett tag sedan, så det blir inga fler skivor med The Go-Betweens.

#12 Suede "Dog Man Star" [1994]

Brett Anderson är som mest nerknarkad och inåtvänd men ändå presterar han med assistans av Bernard Butler det bästa och mest fokuserade i sin karriär. Destruktivt leverne= stor kreativitet?

#13 Smashing Pumpkins "Siamese Dream" [1993]

Billy Corgans mästerverk. En helgjuten rockplatta som har allt: melodier, aggressivitet och bra driv. Egentligen den enda platta man behöver med Smashing.

#14 The House of Love [1989]

En otroligt underskattad platta. Inledningsspåret Christine är en poppärla av stora mått. De kom lite för tidigt för att dra nytta av indiepopvågen, om de kommit fram tre år senare hade de kanske blivit lika stora som Suede...